Just nu pågår ABF:s samtalsserie Kvinnliga pionjärer. Dessa är Ellen Key, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Emilia Fogelklou, Elise Ottesen-Jensen (Ottar), Karin Boye och Alva Myrdal, uppväxt i Eskilstuna. Samtidigt skriver jag krönikor i eFOLKET. Den här (3/4) handlar om de sexualpolitiska reformernas decennium.
Båda skrev i vänsterpressen. Ottar i syndikalistiska Brand och Arbetaren, där hon träffade Moa Martinson. Boye i kulturradikala Clarté och Spektrum. Ottar är seriens enda “icke-svenska”, född i Stavanger 1886. Båda var gifta, Ottar med Albert Jensen och Boye med Leif Björk. Båda skilde sig. (Ottar fick också en son, som bara levde i två dagar.) Båda kämpade för HBTQ-personers rättigheter. Boye var själv bisexuell, men inte Ottar. Boye är den enda av våra pionjärer, som tog sitt liv.
Karin Boye var utbildad lärare och fick 1936 jobb på Viggbyholm, en pedagogiskt modern internat-samskola i Täby, grundad tio år tidigare av Per Sundberg. I början av 60-talet kom Anna Wahlgren dit som elev och träffade läraren Lars Danius. De fick döttrarna Nina och Sara, fd ständig sekreterare i Akademin. 1972 tvingades skolan lägga ner och förvaltas idag, likt Fogelstad, av en förening.
En av de tjockaste röda trådarna genom samtals- och artikelserien är De Nio, ett litterärt samfund, grundat 1913 enligt Lotten von Kraemers testamente. Ellen Key och Selma Lagerlöf satt samtidigt, liksom Elin Wägner och Karin Boye. (Lagerlöf och Wägner var dessutom första och andra kvinnan i den mer kända Akademin.) I De Nio satt/sitter också Boyes båda biografer, Margit Abenius och Johan Svedjedal.
1930-talet blev de sexualpolitiska reformernas decennium. 1933 grundade Ottar RFSU, en ännu stor och betydelsefull förening. Året efter kom makarna Myrdals debattbok Kris i befolkningsfrågan, Folkhemmets “bibel”, varur mycket av den sedan förda socialpolitiken utgick (mer om det i krönikan om Alva). 1938 avskaffades preventivlagen (Lex Hinke) från 1911. Samma år kom den första abortlagen, även om det långt ifrån rörde sig om någon fri rätt. Den kom först 1974.
Andra världskriget chockade våra kvinnliga pionjärer. Förutom Ellen Key som var död, men särskilt Ottar, som såg hemlandet ockuperat. Boye vistades länge och hade många vänner i Berlin. Några av dem, som livskamraten Margot Hanel, var judar. Som socialist och homosexuell blev det plötsligt mycket farligt. 1940 kom Boyes sista och mest kända roman Kallocain, som både beskriver Nazityskland och Sovjetunionen.
Det är en blandning mellan science fiction och dystopi och beskriver den framtida Världsstaten. Folk bor under jorden i städer efter yrken. Kemisten Leo Kall uppfinner ett serum han kallar Kallocain och börjar testa det på folk, bland andra sin fru Linda. Hon avslöjar då bland annat för honom:
Visst hade jag reda på att vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla som män – men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män, och nya kvinnor också förstås, som i sin tur kunde föda nya män /…/ Att man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet, alla vet, att det är en artighet, för att de ska vara glada och tillmötesgående. Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas med män, och man behöver inte kasta bort några kostnader på att ge flickor näring och utbildning.
Nazityskland och Sovjetunionen hade samma syn på kvinnor och reproduktion. Alla de rättigheter (preventivmedel, aborter) som infördes av Lenin, avskaffades av Stalin. Kvinnor skulle föda barn åt Staten, vilket inför Andra världskriget innebar armén. Vilket krasst betydde söner som soldater.
I sin bok “befriar” Svedjedal Boye från bilden av självmordet, likt senare böcker och filmer gjort med Olof Palme. Han gör också upp med hennes tidigare biograf, Margit Abenius, på tre viktiga punkter: mamma Signes alkoholism, Karins homosexualitet och självmordet. Det är inte alltid bra att vara nära den man skriver om. Till Abenius försvar ska sägas att flera släktingar levde när hon skrev sin bok och att homosexualitet inte var accepterat. Kriminaliserat till 1944 och klassat som sjukdom till 1979.
1941 reste Karin Boye ner till Alingsås för att vårda väninnan Anita Nathorst, som var döende i cancer. Söndag den 27 april hittades hon död i en skogsdunge utanför staden. En månad senare tog Margot Hanel sitt liv och tre månader efter det avled Nathorst på ett sjukhem i Malmö. Svedjedal lägger mycket energi på att reda ut missförstånd och presentera olika förklaringar.
Det stormiga förhållandet med Hanel, obesvarade känslor från Nathorst, en pågående depression, pressen att leva som homosexuell dolt från offentligheten, samt världskriget och grymheter mot vännerna i Tyskland. Boye hade gjort flera självmordsförsök tidigare. Vissa detaljer (brev, samtal, en nyckelknippa) tyder dock på att det sista var ett misstag. Hon ville bli hittad, men glömdes bort.
Ett syfte med samtals- och artikelserien är att fördjupa förståelsen av våra kvinnliga pionjärer bortom våra vanligaste uppfattningar av dem. Selma Lagerlöf var mer än en “sagotant”, Karin Boye mer än “javisst gör det ont när knoppar brister” och självmordet. Ottar var RFSU, men mer än bara det. Boye och Ottar var journalister, feminister och förkämpar för HBTQ. De var och fortsätter vara viktiga.
Tobias Persson
ABF Eskilstuna, kl 18-20. 6/11: Elise Ottesen-Jensen. 13/11: Karin Boye
Litteratur:
- Ottar och kärleken av Gunilla Thorgren
- Den nya dagen gryr av Johan Svedjedal
