I augusti 1914 bröt första världskriget ut. Miljoner av Europas (och dess koloniers) ungdom skulle komma att slaktas i lervällingen i skyttegravarna. Det hade inte behövt ske. Den internationella arbetarrörelsen såg hur krigsfaran ökade. De socialistiska partierna, organiserade i sin International, pekade på att arbetare i Tyskland, Ryssland England, Frankrike, Italien o.s.v. inte hade någon som helst anledning att ta livet av varandra. De hade inget otalt med varandra. Det som drev fram konfrontationen var konkurrensen mellan de olika kapitalägargrupperna. Kriget som skulle bryta ut var ett krig om marknader, råvaror och geopolitiska positioner. De olika kolonialmakterna hade redan delat upp så gott som hela Afrika emellan sej. De som ville ha mer av den afrikanska kontinenten måste ta det från en annan kolonialmakt.
Arbetarrörelsens linje var att ett krigsutbrott skulle mötas av en internationell generalstrejk. Arbetarna skulle räcka varandra händerna över landsgränserna.
Det blev inte så. I de flesta arbetarpartierna vek ledningarna ner sej för den nationalistiska propagandan. Man slöt upp bakom “sin egen” borgarklass och dess intressen. De tyska arbetarna fick höra att visst var man mot krig men nu gällde det att slå mot det barbariska Ryssland (och de ogina engelsmännen som missunnade Tyskland de koloniala positioner de själva hade). De engelska arbetarna fick höra att krig naturligtvis inte var bra men nu gällde det att visa den militaristiska tyska kejsarmakten var skåpet ska stå. Och så vidare.
Bland de ledande socialisterna var det en minoritet som stod upp för de internationalistiska principerna. I Sverige ledde detta till en spricka i det socialdemokratiska partiet. De som var emot att stödja den svenska borgarstaten om Sverige skulle bli indraget (vilket vi lyckosamt nog inte blev) kom att så småningom 1917 att formera sej som Socialdemokratiska Vänsterpartiet.
Sprickan gick igen i hela internationalen. Endast i några få länder var krigsmotståndarna de starkaste. Det mest kända är naturligtvis Ryssland där majoriteten, bolsjevikerna, skulle komma att ta makten i oktoberrevolutionen 1917.
I Tyskland fick krigsmotståndaren Rosa Luxemburg från sin fängelsecell se hur stora delar av den arbetarklass som hon vigt sitt liv åt, sjungande marscherade till fronten. Fyra år senare skulle många av dom som drogs med i det nationalistiska ruset ge Rosa Luxemburg rätt. Kejsardömet skulle komma att störtas. Priset arbetarklassen fick betala för att 1914 vänt Rosa och de övriga inom partivänstern ryggen var dock fruktansvärt. Miljoner döda i ett krig för kapitalägarnas profiter.
I Sverige har arbetarrörelsen varit en förespråkare för fred. “Alla folks frihet, hela världens fred” har varit en given paroll första maj. Att undvika krig har varit en central tanke som spreds även utanför själva arbetarrörelsen. Man kan säga att fredssträvande blev en “del av det svenska DNA-et.”
Vi ser idag hur denna svenska grundinställning bryts ned i accelererande takt. Det går fort nu men processen har pågått länge. Vid det första Irakkriget (det s.k. Gulfkriget 1991) skedde ett första försök att vänja det svenska folket vid tanken att svensk trupp skulle delta i den av USA ledda imperialistiska offensiven. Men man var smarta, man gjorde en mjukstart. Sverige skickade en sjukvårdsbataljon med uppgift att ta hand om specifikt Irakiska sårade soldater. Vem kan ha något emot det? Steg för steg skulle den svenska opinionen tillvänjas. Redan vid det andra Irakkriget 2003 föreslog folkpartiet (nuvarande liberalerna) svensk stridande trupp sida vi sida med USA-trupperna.
I Afghanistan var vi redan där. Naturligtvis framställdes den svenska insatsen som en mission för de afghanska kvinnornas frigörelse. Men vad var egentligen det viktigaste syftet för Sveriges närvaro i Afghanistan? Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan, diskuterade frågan i Sveriges Radios Godmorgon, Världen! redan den 24 oktober 2010 Han argumenterar att syftet är detsamma som vid tidigare svenska insatser. Åselius säger bland annat att:
– Även om det är värdefullt och viktigt att man kan bidra till ett bättre liv för människorna i Afghanistan så är det kanske inte ett syfte som man är beredd att offra svenska liv för. Det som för Sverige är viktigt med deras närvaro där är att de skapar en sorts inflytande för Sverige i världen. De skapar en bild av Sverige som en pålitlig samarbetspartner, som en del i det som kan beskrivas som en sorts global västlig allians och det är det som är viktigt för Sverige. De här soldaterna är i Afghanistan för Sveriges skull, inte så mycket för Afghanistans skull.
Att det är så vet alla här i huset. När ska vi åka hem? Eftersom vi är där för Sveriges skull ska vi åka hem först när de andra åker hem.”
Ja så var det och så blev det. Det var att visa upp sej för husbonden, USA-imperialismen, som var det centrala.
Och det samma gäller naturligtvis den svenska krigsmaktens agerande visavi kriget i Ukraina. Man fördömer Ryssland men bejakar Turkiet och Israel när dessa stater ockuperar, bombar, kränker gränser och massakrerar. Det är Sveriges inträde som fullvärdig medlem i den imperialistiska klubben som är det centrala. Den svenska regimens och krigsmaktens agerande i det nuvarande kriget handlar om för att återanvända professor Åselius ord “…skapa en bild av Sverige som en pålitlig samarbetspartner, som en del i det som kan beskrivas som en sorts global västlig allians och det är det som är viktigt för Sverige.”
Processen att bryta ner den traditionella svenska fredspolitiken har varit lång. Men nu pågår den i frenetisk takt. Det går inte en dag utan nya påhitt och jippon för att göra kriget som en normal fortsättning på politik.
Morgonen den 23 maj kunde vi höra på radionyheterna att rektorn för Örebro Universitet välkomnar inrättandet av en obligatorisk “totalförsvarskurs” för alla studenter på Sveriges alla universitet och högskolor.
Rektorn vid Örebro universitet Johan Schnürer bockar och bugar när den svenska NATO-krigsmakten knackar på lärosätets port.
Sedan den första februari sitter han som ordförande i något som döpts till Arbetsgrupp för lärosätenas bidrag till totalförsvaret. Vice ordförande är Försvarshögskolans Robert Egnell, och så kallad verkställande ledamot är Mats Koraeus, senior analytiker Försvarshögskolan.
En annan morgon fick vi reda på att landets museer ska hitta platser att gömma kulturföremål på. Vi fick också veta att den viktiga aspekten är just den psykologiska, att få människor att tänka på krigsfaran.
Svenska kyrkan ska sätta igång med att gräva gravar som kan ta emot de döda som det nu allt mer normaliserade kriget ska resultera i.
Den 27 maj visade armén upp sej inför 100 000 enligt arrangörerna entusiastiska åskådare på Gärdet i Stockholm. Alla var glada kan vi läsa. Även barnen fick pröva på olika aktiviteter.
En intervjuad hög militär fick frågan om han trodde att vi skulle få uppleva krig igen. Han svarade då att den långa fredsperioden nog får ses som en parentes. Vi borde nog vänja oss vid tanken att få uppleva krig.
Och den 29 är det någon sorts veterandag. Det går inte att ta miste på förtjusningen över att Sverige liksom idol-landet USA har “veteraner”, det vill säga personer som varit ute i krig. Borta är stoltheten över landets långa fredsperiod.
Och i propagandan heter det inte längre “Om kriget kommer”, det heter “När kriget kommer”.
Vad det handlar om är att man vill normalisera kriget. När istället inriktningen borde vara kamp mot kriget. Men då fodras det att man vågar gå emot dem som faktiskt står för den nuvarande krigspropagandan. Vi talar om det militärindustriella komplexet. Dom som profiterar på krigsindustrin. Liksom de militärer som ser sin roll i samhället växa liksom deras karriärmöjligheter. Hur många officerare tror ni inte idag går med dagdrömmar om en NATO-karriär. Politikerna inom borgerligheten som under lång tid propagerat för NATO-inträde. Och socialdemokratiska ledare som liksom sina föregångare 1914 viker ner sej och bejakar militariseringen.
Nu får ryska arbetare höra att väst hotar med utplåning. Västeuropeiska arbetare får veta att Ryssland hotar vår kontinent. Trots att NATO.s krigsresurser är mer än 16 gånger de ryska!
Kina är idag till skillnad från Ryssland en allt starkare ekonomisk och teknologisk konkurrent. Därför talar nu allt fler inom NATO om att militärt utmana även Kina. Stilla havet hotar att bli nästa stora konfliktzon.
Demokratiska socialister måste vända sej mot alla imperialistiska block. Vi är emot den ryska regimen, den kinesiska liksom den brittiska, US-amerikanska, turkiska, australiska och svenska. Och så vidare!
Vi är för arbetarnas internationella kamp-enhet mot profitörerna på alla kontinenter.
För oss här i Västeuropa måste kampen mot den USA-ledda krigsmaskinen NATO vara prioritet nummer ett.
Men det står en stank av augusti 1914 över vårt land. Nu prövas vår generation av socialister. Vilka står upp i stormen? Vilka viker ner sej?
Peter Widén
