Skribenten bakom detta debattinlägg, Marco Jamil Espvall, är redaktör på tidningen Internationalen, där detta inlägg tidigare varit publicerat.
*****
I en pågående aggressiv greenwash-kampanj på såväl husfasader som i Stockholms lokaltrafik försöker Proethos värdepappersfond få oss att tro att vi kan rädda världen genom att investera i deras högriskfond med placeringar i Elon Musks Tesla och diverse green tech startups som lever på framtida vinster. “Klimatkapitalism” kallar dom det.
Frågan är om Proethos är en del av (klimat)problemet, eller av lösningen? I glipan under klimatkapitalismens “gröna” mantel ser vi bockfoten sticka fram: Den så kallade klimatkapitalismen är inget annat än den vanliga fossilkapitalismen i ny klädnad. Proethos ägs av AIFM Group som är en av Europas strategiskt viktigaste spelare på kapitalmarknaden med cirka 3,2 miljarder euro under förvaltning. Naturligtvis erbjuder en så stor kapitalförvaltare alternativ: Den som hellre investerar i lyxkonsumtion än i grön kapitalism kan med fördel investera i AIMF:s Lucy Global fund istället. Eller varför inte fonden AuAg Silver Bullet som investerar i gruvnäringen?
Uppenbarligen är det kapitalistiska systemet oförmöget att hantera vår tids utmaningar, särskilt klimatfrågan. Kapitalism kan inte existera utan tillväxt. Kapitalismen är ett ekonomiskt system som bygger på expansion. Den känner inga gränser, tillåter inga band och i längden inga regleringar. Just denna egenskap hos kapitalismen gör den idag till ett hot mot hela vår civilisation och mot tusentals arter.
Den som inte tror att kapitalet kan rädda klimatet, måste kämpa för en annan ekonomisk världsordning med minimalt slöseri, där varje utvunnen resurs tas till vara på bästa möjliga vis. Det innebär med nödvändighet ett slut på det materiella överflöd vi blivit vana vid, stora inskränkningar i konsumentens valfrihet mellan produkter (eftersom valfrihet alltid innebär att allt som väljs bort faktiskt produceras i onödan). Hur stora inskränkningar i vårt välstånd detta kommer innebära är svårt att veta. Allt vi producerar idag genererar ju ett enormt slöseri. Mat eldas upp, oanvända varor slängs och de som säljs är inte byggda för att hålla. Innebär minskat slöseri verkligen ett minskat välstånd? Det får framtiden utvisa.
Vad vi däremot kan konstatera är att det enda sättet att genomföra den nödvändiga omställningen demokratiskt är om både bördorna och det som produceras delas lika. Det kräver samhällelig planering, det kräver demokratisk kontroll över produktionen och det kräver en radikal fördelningspolitik.
Vi kallar det för Ekosocialism.
Marco Jamil Espvall
