Foto: Mark Konig / Unsplash.com

Lite mer om samisk kultur

Jag kollade på SVT och sändningen från samernas nationaldag. Vad man än tycker om public service tror jag inte att någon reklamkanal skulle bry sig om att sända den här typen av “smala” program. Jag fick mig några tankeställare samtidigt som jag lärde mig en del nytt.

Tidigare har det mest pratats och skrivits OM samerna. Under senare tid har det kommit ut böcker skrivna av samer där de själv ger sin bild av samerna, både historiskt och i nutid. I programmet nämndes att det ofta “exotiseras” om samerna som om de vore en konstig exotiska folkgrupp som visas upp som nån slags underhållning vid speciella tillfällen.

Likaså att man klumpar ihop samerna. Samer är som alla andra. Samtidigt som de har mycket gemensamt, finns det även konflikter mellan olika samegrupper. Men den största konflikten är mellan samerna och den övriga svenska befolkningen. Jag har hört från vänner som är ganska insatta att det, framför allt i norra Sverige, finns ett utbrett “lapphat”.

I debatten verkar det som om alla samer är renägare och renskötare. Men så är det inte. Av de 20 000–40 000 samer som bor i Sverige är cirka 5 000 renägare och/eller renskötare som livnär sig på renskötsel.

Sameområdet, Sapmí, sträcker sig över ett bälte genom norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland (Kolahalvön).

I Norge bor 40 000-60 000 samer. I Sverige 20 000-40 000. I Finland 9 000 och i Ryssland 2 000.

Hur många det finns beror på hur man definierar samer och hur de definierar sig själva. Vi har ju ingen etnisk folkbokföring i Sverige.

Vad jag lärt mig är att samerna faktiskt har en egen nationalsång. Den antogs 1986 och bygger på en text som skrevs 1908 av Isak Labba (se lästips där ni också kan lyssna till nationalsången).

Förra året antog samerna även en nationaljojk (som ni kan lyssna till i ett av lästipsen).

Jojken är ett urgammalt samiskt sångsätt. En jojk innehåller ljud, men kan även innehålla ord och meningar.

Traditionellt användes jojken tillsammans med den samiska trumman (nåjdtrumman) i vissa religiösa ceremonier.

Man jojkar inte om något eller någon. Jojken handla om att skapa en känsla, om att vara “ett med naturen” om man ska uttrycka sig förenklat. Till exempel – man jojkar (sjunger) inte OM Umeälven. Man jojkar Umeälven.

Jojken var under långa tider förbjuden i både Sverige och Norge då den av präster och missionärer ansågs vara hednisk trollkonst. Under 1600-talet var det till och med dödsstraff för den som ertappades med att jojka.

Sista gången någon avrättades för det var i Sverige 1693, då Lars Nilsson från Arjeplog brändes på bål för att ha jojkat för att försöka väcka liv i sin drunknade son. (se lästips)

Lästips:

Rolf Waltersson

You May Also Like