Emma Lundströms artikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
I presentationen av Folk och Försvars Rikskonferens 2024 står det att:
Sveriges ansökan om Nato-medlemskap 2022 markerade en brytpunkt i landets försvars- och säkerhetspolitiska själ, en förändring som nu otvivelaktigt börjar forma vår nationella identitet. Men frågan kvarstår: på vilket sätt?”
För utrikesminister Tobias Billström (M) verkar den frågan vara besvarad. Åtminstone när det gäller hans egen identitet som utrikesminister och Moderaternas själ.
Så sent som 11:e november sade han till Svenska Dagbladet att Sverige ska följa Danmark och Norges exempel vad gäller kärnvapen och “ensidigt deklarera att man inte ska ha kärnvapen på det egna territoriet”.
Enligt utrikesministern var det “fortsatt den moderata linjen långsiktigt”. Detta efter att ÖB hade rekommenderat att Sverige inte skulle ha några förbehåll i anslutningsprocessen för Natomedlemskap. Och alltså inte säga nej till att kärnvapen stationeras här.
När Folk och Försvar inleddes i Sälen i helgen hade den moderata linjen plötsligt blivit väldigt kortsiktig och Sveriges själ och identitet kastats överbord. “När vi går med i alliansen tar vi också ombord alla delar av alliansens arbete. Det innebär även frågan om kärnvapen, som är en del av Natos avskräckningsdoktrin”, sade Tobias Billström i sitt anförande under söndagen.
Och med de orden öppnade han upp för kärnvapen i Sverige.
I presentationen av Folk och Försvars Rikskonferens står det även att en viktigt “pelare” i konferens är “att betona demokratins roll och utveckling”, liksom att det ”kommande året är av största vikt för demokratins framtid globalt, med flera val som kommer att avgöra västvärldens kurs”.
Denna “viktiga pelare” består tydligen under konferensen framförallt av att belysa uppbyggnaden av ett robust totalförsvar. Inte av att belysa hur den svenska demokratin monteras ned mitt framför ögonen på oss, hur folkbildning, kultur, press och civilsamhälle stryps snabbt och plågsamt.
Landets försvars- och säkerhetspolitiska själ förändras otvivelaktigt. Åtminstone bland dem som formar denna själ – det vill säga beslutsfattare och generaler. Men ändrar detta verkligen därmed vår nationella identitet? Går vi med på att bli brickor i ett säkerhetspolitiskt spel?
Inte enligt en ny opinionsundersökning gjord av Novus på uppdrag av organisationen Svenska Läkare mot Kärnvapen. I ett pressmeddelande 6:e januari framkommer att regeringens position bara stöds av en knapp femtedel av svenskarna, 18 procent. Majoriteten av oss, 66 procent, vill ha en policy som förbjuder kärnvapen i Sverige. Resten vet inte vad de ska tycka om saken och får inte heller någon vettig information från regeringen, som till råga på allt drar in det statliga stödet till det civilsamhälle som jobbar med att belysa och sprida kunskap om just dessa frågor.
Det som Tobias Billström sade i Sälen i söndags har, hur som helst, inget stöd hos det svenska folket.
Regeringens långsiktiga linje som plötsligt blev en helt annan och mycket kortsiktig linje har inte föregåtts av någon debatt. Ingen folklig förankring har skapats.
Den regering vi nu har bryr sig inte nämnvärt om vad folket säger. Vad den bryr sig om är att avveckla den svenska demokratin och välfärden så snabbt som möjligt och att få leka med de stora grabbarna i Nato.
Men det är alltså inte vad folket vill.
I sitt pressmeddelande om opinionsundersökningen säger Svenska Läkare mot Kärnvapens generalsekreterare, Josefin Lind, att det är särskilt utmärkande att Socialdemokraternas, Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Centerpartiets väljare tycker att en policy mot kärnvapen är mycket viktig: ”Vi förväntar oss att dessa partier följer sina väljare och kräver ökad tydlighet och skriftliga försäkringar från regeringen.”
Svenska Läkare mot Kärnvapen är en ideell förening som arbetar preventivt för att kärnvapen ska avskaffas genom att sprida kunskap om kärnvapnens medicinska effekter. Precis som andra civilsamhällesorganisationer som arbetar för fred och nedrustning fick de strax före jul reda på att regeringen drar in det stöd som riksdagen för hundra år sedan instiftade för att liknande organisationer ska kunna verka och fungera.
Samtidigt som regeringen nu styr Sverige rakt in i en kärnvapenallians tystas den demokratiska debatten om kärnvapen och de organisationer som sitter inne med kunskap om kärnvapnens effekter och om nedrustningsinitiativ stängs ned.
Känslan är att det här blir ett år då jag många gånger kommer att upprepa denna mening: Vi håller på att förlora vår demokrati.
Emma Lundström
