Håkan Blomqvists artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Inte missade väl någon satirdockornas Herr Talman på SVT i förra veckan? Som vanligt kemiskt befriad från takt och ton med skandalöst hån mot kokainsnortande politiker på marsch österut.
Ulf Kristerssons ritt på en amerikansk kärnvapenmissil på väg mot Harmagedon för förstås tankarna till Stanley Kubriks film från terrorbalansens värsta atomhotsdagar för jämnt sextio år sedan,1964, Dr Strangelove eller: hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.
Nu har ju Kristersson ännu inte uttryckt samma bombkärlek som Peter Sellers i den gamla filmen, men här visar nog bara Herr Talmans kristallkula vad som väntar.
Inte bara för att Kristersson passar om amerikanskt kärnvapen på svensk mark. Är det inte ett tidens tecken att hans enhetschef på myndigheten MSB, Henrik Larsson, i en information till brandförsvaret (enligt DN 2:a april, alltså inte 1:a) lugnande försäkrar:
Ett kärnvapen som detonerar är inte jordens undergång.”
Eller att samma tidning på ledarplats (6 april), låter en av sina Strangeloves över en helsida sprida skräck, inte mot kärnvapen utan mot att USA:s “kärnvapenparaply” över Europa skulle fällas ihop?
Vi som upplevde Kubakrisen 1962 med övningen att krypa in under skolbänkar om “Bomben” briserade eller gjorde militärtjänst med rådet att lägga regnskyddet över huvudet mot radioaktivt nedfall, minns: Naiviteten, nonchalansen och dårskapen – inför atomkriget som då ännu grillade människor från Hiroshima och Nagasaki. Den dårskap som krigshetsaren i Kreml och västerut nu normaliserar.
