Det var som vanligt ett trettiotal personer, som samlades på ABF i tisdags för att lyssna på en föreläsning om Karin Boye, den näst sista i serien “Kvinnliga pionjärer”. I publiken finns ett litet kärngäng, som kommit nästan varje gång, vilket så klart är extra roligt. Om man sedan tänker sig att varje deltagare pratar med tre personer, har vi nått ganska många.
Ett av syftena med föreläsningen var att lyfta fram Karin Boye som mer än poet, bla skribent och lärarinna. Hon föddes 1900 i Göteborg, där hon står staty bredvid Stadsbiblioteket, växte upp i Huddinge, där en sittande Boye bakom torget finns, och studerade i Uppsala. Därefter delade hon tiden mellan Stockholm, Berlin och Alingsås. Boye skrev i tidskrifterna Spektrum och Clarté. En kvinna i publiken påpekade, fullt förståeligt, att hon aldrig hört talas om den senare. Ett av syftena med samtalsserien är ju att lyfta fram en historia, märkligt bortglömd.
Clarté var från en början en socialistisk, partiobunden studentorganisation med kända namn, som bla Tage Erlander. Förbundet gav även ut en tidskrift med samma namn, i vilken Boye skrev, prövade tankar och utvecklades som författare. Senare, i samband med den sk “68-vänstern”, radikaliserades förbundet, ställdes under säkerhetstjänstens bevakning och en engagerad del inom socialdemokratin blev föremål för uteslutning. Idag lever förbundet och tidskriften kvar.
Boye var utbildad lärarinna och jobbade två år på Viggbyholmsskolan, ännu en bortglömd institution. Den startades av Per Sundberg och förde fram en nytänkande, experimentell reformpedagogik. En man i publiken undrade om inte Täby är ett borgargetto med bara friskolor, men så var nog inte fallet då. På Viggbyholm möttes breda lager deltagare och lärare från olika samhällsskikt, bla Anna Wahlgren och Lars Danius. Idag lever skolan, likt Fogelstad, kvar som en förening.
Efter pausen såg vi ett klipp ur en tv-version av Kallocain med bla Sven Wollter och Helena Brodin. Kemisten Leo har gett sitt sanningsserum till sin fru Linda för att hon ska erkänna otrohet med hans kontrollchef Edo Rissen. Istället delar hon med sig av sin känsla av att föda barn åt staten, en realitet i både Tredje riket och Sovjet. En man i publiken undrade var namnet Edo Rissen kommer ifrån. Romanen innehåller många såna (Karrek, Kappori, Lavris, Tuareg), som förmodligen ska klinga tyskt och ryskt, men vet inget om det. (Den som vet och kan förklara, uppmuntras maila eFOLKETs redaktion på es.teklofe@tkatnok.)
Sista träffen nästa vecka handlar om Alva Myrdal, men planer finns för en fortsättning nästa höst. Ju mer man läser, desto mer vill/måste man läsa. Det finns många pionjärer vi berört, men inte pratat om. Elisabeth Tamm, Ester Blenda Nordström, Moa Martinsson och Astrid Lindgren, aktuell med filmen hennes dotter var så kritisk mot. En kvinna i publiken föreslog också Kata Dalström. (Den som är intresserad och vill bidra till en fortsättning, uppmuntras maila tobiaseskilstuna@gmail.com.)
Tobias Persson
