Jordbrukspolitiskt haveri

På tretton år har antalet kommuner som helt saknar mjölkproduktion ökat från 38 till 79. Det är inte längre rena stadskommuner eller kommuner i Övre Norrlands inland som saknar mjölkproduktion utan landsbygdskommuner som Markaryd, Dals-Ed och Malung har inte en enda mjölkande ko kvar. Mjölkproduktion i skogs och mellanbygder håller på att utraderas och allt fler kor i allt större besättningar samlas i slättbygder.

Att ha lönsam mjölkproduktion bygger bland annat på att man kan odla en stor del av fodret på gården (i form av hö och ensilage). När gårdarna blir större blir det allt viktigare att det finns tillräckligt med mark nära gårdscentrum. Det betyder att mjölkproduktionen koncentreras till de bättre jordbruksbygderna. Där finns också bättre infrastruktur, service, vägar och annat som är viktigt för ett rationellt företag. På tretton år har nästan två tredjedelar av mjölkgårdarna hängt upp mjölkkopparna på hyllan för gott.

Strorleksrationaliseringen bejakas av nästan alla politiska partier i Sverige och Sverige motsätter sig ett tak för jordbruksstöden vilket skulle motverka en fortsatt strukturomvandling. Lantbrukarnas Riksförbund stöder också den förda politiken som nyligen slagits fast i den så kallade livsmedelsstrategin (som inte innehåller ett dyft om mat). Samtidigt betonar man hur viktigt jordbruket, och framför allt mjölkproduktionen är för landskapet.

Men det storskaliga, högmekaniserade lantbruket betyder allt mindre för landsbygden och bidrar allt mindre till en värdefull biologisk mångfald.

Med nuvarande utveckling minskar jordbrukets roll för landskapet och för landsbygden kraftigt och snabbt. Gårdar med tusen mjölkkor som är belägna i de bördiga jordbrukslandskapen spelar bara en marginell roll för att upprätthålla naturbetesmarker. Värdet för kulturlandskapet och den biologiska mångfalden av de intensivodlade vallarna i ett redan jordbruksdominerat landskap är litet. Och gårdarna behöver allt mindre folk när kostnadsjakten fortsätter. De positiva effekterna av mjölkproduktionen för landskapet och landsbygdsutvecklingen minskar således i samma takt som sammanslagningarna av gårdarna fortsätter.

Samtidigt växer landskapet i mellanbygderna igen på samma sätt som skogsbygdernas fäbodar, torp och småbruk redan lades igen på 1960-talet. Att det inte ser ännu värre ut än det gör beror mycket på istadiga “ineffektiva” småbönder och offentliga stöd. Det är i dessa bygder som ett levande lantbruk och betande djur verkligen behövs.

I många små steg men med en förfärande hastighet förvandlas vårt land till allt mer ensidiga landskap. Antingen är det tät produktionsskog med granar i räta rader, jättelika åkrar där man odlar samma sak eller så är det asfalt och betong i alla dess former. I takt med att jordbruket blir att mer ensidigt minskar dess positiva bidrag till samhället. Det kommer samtidigt att minska viljan att stödja jordbruket.

Det hastar med att utarbeta en alternativ vision för svenskt jordbruk och livsmedelsförsörjning, som drivs av andra krafter än internationell konkurrens.

Gunnar Rundgren
Trädgården Jorden

 

Liknande artiklar: