Artikelförfattare: Jonas Sjöstedt, tidigare ordförande i Vänsterpartiet.
Jag undrar hur man kommer att se tillbaka på den svenska “debatten” om Nato våren 2022. Ett avgörande beslut om att överge mer än 200 års framgångsrik alliansfrihet drevs igenom utan att väljarna fick påverka vägvalet varken i folkomröstning eller val. I media dominerade Natoanhängarna stort och de kritiska frågorna uteblev för det mesta. Ett beslut som skulle mått bra av debatt, demokratiskt inflytande, reflektion och analys hetsades fram på rekordtid.
Högerns Natoanhängare ville passa på när opinionen var på deras sida, Socialdemokraterna ville ha bort frågan före valet. Förlorare blev inte bara alla vi som har en annan åsikt, förloraren blev tilltron till den svenska säkerhetspolitiken och dess folkliga förankring.
Verklig demokratisk debatt, folkbildning och att väljarna ges makt att avgöra en fråga har betydelse i sig. Beslut som tas på det viset får hög legitimitet, även den som tycker annorlunda brukar acceptera ett sådant beslut, inte minst om det tas via folkomröstning. I säkerhetspolitiken är det särskilt betydelsefullt eftersom det hänger samman med försvarsvilja och uppslutning bakom en politik som är avgörande för vårt land.
I Natodebatten fick vi se motsatsen. Den som motsatte sig Natomedlemskapet kände ofta med rätta att beslutet i praktiken redan var taget på förhand och att diskussionen därför var meningslös. Natoanhängarna avfärdade slentrianmässigt viktiga invändningar som ovidkommande och inte sällan bemötts kritik nedvärderande eller med misstänkliggörande. De som var kritiska har fått uppleva sig både som överkörda och därefter att de fick rätt i sak. På så vis har man bäddat för fortsatt politisk konflikt om Nato.
Det finns självklart relevanta och legitima argument såväl för som emot ett svenskt Natomedlemskap. Men under våren har vi fått uppleva mycket propaganda och lite verklig analys. En orsak till det är Natoanhängarnas mediadominans. Kampanjgrupper på högerkanten som Frivärld och Atlantkommittén har länge haft Natomedlemskap som mål. Flera personer från dessa kampanjgrupper gavs inte bara mycket plats i media, de fick också rollen som oberoende experter och uttolkare. Många medier anpassade språkbruket till Natoanhängarna. Ordet militärallians ersattes i med det mildare försvarsallians för att beskriva Nato, det trots att Natos egen hemsida beskriver alliansen som militär och politisk.
Kritiska argument avfärdades som okunniga eller känslomässiga. Nato skulle inte minska vår möjlighet att bedriva en självständig utrikespolitik och Turkiet skulle självklart inte kunna påverka Sveriges politik påstods det. Redan någon vecka efter att beslutet togs kan vi se att argumenten inte höll.
Den glättiga och förenklade bilden av Nato präglar även riksdagens “analys” som togs fram som grund för beslutet. Det är uppenbart att denna ytliga produkt skapades för att svara på frågan “Varför ska Sverige gå med i Nato?”. Turkiet nämns inte ens i analysen. USA:s historia av deltagande i krig, invasioner och stöd tills statskupper berörs inte alls. Natos misslyckade operation i Afghanistan analyseras inte trots att det är det enda tillfälle då Natostadgans artikel fem har använts. Artikel fem beskrivs av riksdagsmajoriteten som vattentät medan andra försvarssamarbeten förkastas. Det är en tolkning som många inte delar.
“Analysen” konstaterar att Sverige kan fortsätta engagemanget för kärnvapennedrustning trots att Sverige redan backat i frågan i FN efter påstötningar från USA. Sverige ska utan problem kunna fortsätta med en utrikes och säkerhetspolitiken byggd på samma grundvärden som tidigare. Beslutsunderlaget är en produkt präglad av önsketänkande och tunnelseende. Bara i Vänsterpartiets reservation tas Turkiet upp som ett problem.
När det gäller den allvarliga hotbilden från Ryssland kunde riksdagen enas. Men de Natovänliga partierna förmådde inte väga in relevanta argument mot Natomedlemskapet. Den här typen av ensidiga och propagandistiska “analyser” drar ett löjets skimmer över riksdagens arbete. Seriösa långsiktiga beslut måste tas efter grundlig analys och vägande av verkliga argument.
Kritiska argument avfärdades som okunniga eller känslomässiga. Nato skulle inte minska vår möjlighet att bedriva en självständig utrikespolitik och Turkiet skulle självklart inte kunna påverka Sveriges politik påstods det. Redan någon vecka efter att beslutet togs kan vi se att argumenten inte höll. Natomedlemskapet är ett beslut taget med önsketänkande som grund. Riksdagens ”analys” kunde stilla slinka ner i närmaste papperskorg, det står klart att man önsketänkt bort Turkiets krav och att det inte stämde att vi inte behövde förändra viktiga delar av vår utrikespolitik.
LÄS OCKSÅ: Vägrarfront mot NATO.
När nu Natoskeptikerna fick rätt så verkar anhängarna vara helt tagna på sängen av Turkiets krav. Tänk om vi hade haft en realistisk debatt om detta innan Sverige försattes under utpressning av Erdoğan. Bristen på inflytande från väljarna, avsaknaden av folkbildning och djupare analys, ensidigheten i medias bevakning och riksdagens bristande underlag gör att Natobeslutet allt mer framstår som ett hafsverk som har slarvats igenom på kortast möjliga tid. Det trots att vi har tid för debatt och demokratisk process.
Hur långt ska Sverige backa för Turkiets orimliga krav? Regeringen har redan börjat ge efter och de Natoanhängare som nyss var så talföra är nu helt tysta när det sker som de sa inte skulle hända. Det är mycket möjligt att konflikten med Turkiet blir långvarig. Det försätter Sverige i en allvarlig situation. Just mellantiden från Natoansökan till Natomedlemskap har av många framhållits som en känslig period då Sverige skulle kunna utsättas för rysk påverkan. Nu har vi varken alliansfrihetens trovärdighet eller Natomedlemskapets förväntade skydd. Vi riskerar att fastna i ett mycket dåligt mellanläge och det är Natoanhängarnas arrogans som har försatt oss i denna situation.
Natoanhängarna har rivit ned trovärdigheten för den svenska alliansfriheten, men det är oklart när eller ens om det kan bli något Natomedlemskap. Ryssland har lovat mer upprustning i vårt närområde som ett svar på Sveriges och Finlands Natoansökningar. Nato lär svara med samma mynt. Det ökar spänningen runt Östersjön. Natoanhängarna blev sin egen propagandas och brådskas fånge, nu drabbar det Sveriges säkerhetspolitik.
I detta känsliga läge som högerns Natoanhängare själva skapat väljer de att dras med i ett misstroendevotum mot justitieministern som riskerade att fälla hela regeringen. De lämnade avgörandet om regeringens framtid till en enda politisk vilde i riksdagen som hade konflikten om regeringens politik gentemot kurderna som huvudfråga. Det samtidigt som de blåbruna saknar ett eget regeringsalternativ som kan få stöd i riksdagen och det är tre månader till nästa val. Högerns Natoanhängare framstår allt mer som ett gäng politiska klåpare.
Jonas Sjöstedt
Denna debattartikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
