Industriavtalet urholkar värdet av lönen med cirka 6 procent i år jämfört med 2021. Åren 2023 och 2024 är två förlorade år för den svenska arbetarklassen.
Kom och köp konserverad gröt. Med mördande reklam försöker nu IF Metall sälja avtalet till sina medlemmar.
Motparten vill alltid ha så låga avtal som möjligt. Metalls medlemmar vann inga 4,1 procent i år. Medlemmarna har däremot förlorat minst 12 procent av sin köpkraft under de senaste 15 månaderna. Så löneökningen i år täpper endast igen en tredjedel av hålet i hushållskassan. Det är ytterst osannolikt att en löneökning 2024 skulle täppa igen hela inflationshålet i hushållskassan.
När det nya avtalet presenterades haglade självberömmet från fackordförandena som skrivit under uppgörelsen med motparten.
Förbundsordföranden för Sveriges Ingenjörer Ulrika Lindstrand inledde:
Avtalsvärdet 7,4 procent. Det är då fördelat på två år. Där första året ligger på 4,1 procent och andra året på 3,3 procent. Det ger en årstakt på 3,7 procent. Det är alltså den uppgörelse vi har träffat här idag och det är därmed det nya märket. Och det är väl värt att poängtera att det är det högsta värdet, ett starkt värde, som vi har haft i Industriavtalets historia.
Att göra en stor sak om att detta är det högsta avtalsvärdet i Industriavtalets historia är märkligt med tanke på att inflationen är skyhög i dagsläget, medan den under många år har varit väldigt låg. Inflationen har ju bidragit till att ekonomin har urholkats kraftigt. Det går ju därför inte att jämföra årets avtalskrav med kraven under de åren då inflationen var låg.
Det finns ingen anledning för fackliga förhandlare att slå sig för bröstet över en uppgörelse som sänker medlemmarnas levnadsstandard. Dessutom har de ekonomiska klyftorna i Sverige ökat kraftig även under de år då Industriavtalet har satt det så kallade märket för lönebildningen.
Det enda positiva i det avtal som industrins parter slöt den 1 april är en låglönesatsning. De som har lägst löner är de som drabbas hårdast av den höga inflationen. Därför höjdes lägstalönerna i kollektivavtalen med 1 350 kronor från och med den 1 april 2023. Även om denna höjning dock är otillräcklig för dem som har drabbats hårdast av den höga inflationen, de med lägst löner.
Vad facken inom industrin kom överens med sina motparter på arbetsgivarsidan var reallönesänkningar. Enligt Banken Nordeas makrochef Susanne Spector så är vi nu tack vare inflationen nere på 2013 års lönenivå. Ett bakslag som ledarna för Industrifacket viftade bort med att redan nästa år skulle lönerna åter kunna öka. Förhoppningsvis!
Förre vice riksbankchefen Thomas Franzén är också kritisk till fackens låga krav, på DN Debatt skrev han häromdagen:
Fackföreningarnas lönekrav har anpassats till företagens mål om hög avkastning. På sikt behöver i stället lönernas andel öka jämfört med vinsten. Lägre krav på avkastning skulle dessutom dämpa inflationen och nedgången i ekonomin.
Under de senaste decennierna har de ekonomiska klyftorna i Sverige ökat kraftigt. De är de allra rikaste som har blivit allt mer förmögna. Men nu när ökade energi- och råvarupriser har drivit upp inflationen är det LO-förbundens medlemmar som har drabbats hårdast av krisen, eftersom deras marginaler är mycket mindre när kostnaderna för alla dagligvaror ökar kraftigt.
H Foste Hjälte
Läs även:
