Lars Henrikssons intervju med den fackligt aktiva sjuksköterskan Mattias Olsson har också publicerats i nättidningen Internationalen.
På eftermiddagen fredag 28 juni fick Vårdförbundets medlemmar reda på att de hade fått ett nytt avtal, de flesta via massmedia. Den nästan månadslånga strejk var över. Vid en snabb genomgång verkar resultatet ligga långt ifrån förbundets ändå rätt försiktiga krav på kortare arbetstider. Bara mycket begränsade grupper får någon sänkning. Internationalen har pratat med en av många kritiska medlemmar.
De kritiska reaktionerna har vällt in på vårdförbundets sociala media och det är många hårda ord. Att knappt tusen av över 100 000 medlemmar är arga kan naturligtvis viftas bort. Att en och annan deklarerar att de redan innan lämnat facket gör inte deras ilska särskilt trovärdig.
Ändå är det ett tecken på att förbundet har problem.
Strejken var lång och Vårdförbundet hade lokalt lyckats engagera många av sina medlemmar i opinionsbildning och dagliga aktiviteter på ett sätt som sällan svenska fackföreningar gör. När strejken då avbryts uppifrån utan någon påtaglig vinst för majoriteten är det närmast självklart att besvikelse och ilska är utbredd bland medlemmarna.
Mattias Olsson [Bilden] är sjuksköterska sedan 19 år och skyddsombud på sin avdelning på Karolinska i Huddinge.
– Liksom de flesta är jag besviken, säger han när jag når honom på semestern. Jag har själv inte varit uttagen i strejk men många, inte minst de många som gjort personliga uppoffringar känner sig svikna.
– De som får förkortad arbetstid är marginella grupper, förklarar han. Framför allt de som går på så kallade rotationsschema och jobbar natt enbart på veckodagar. Detta fanns till en del med i SKR:s tidigare bud. De har också fått ner maxandelen arbetstid som är natt från 20 till 10 procent. Det är såklart bra men de allra flesta av oss jobbar tvåskift med dag, kväll och helg och får inte någon förbättring.
– En av de saker jag är särskilt kritisk mot är att förbundsledningen försöker framställa det som en seger, fortsätter Mattias. Jag förstår att de vill se det som så och visst, ett antal tusen medlemmar kommer att få det bättre, men den stora majoriteten uppfattar det inte som en seger. Att säga något annat gör bara folk arga. Det hade varit bättre att säga som det är, att vi inte fått vad vi ville och att vi behöver ta nya tag.
Mattias konstaterar också att avtalets treprocentiga löneökning inte är något att hurra över och inte ens klarar årets prishöjningar. Han har också svårt att förstå varför förbundsledningen gått med på att avbryta konflikten nu.
– Det här med att det var ett slutbud som de var tvungna att ta är rätt mycket arbetsgivarretorik, menar han. Jag pratade med en kollega igår och vi var ense om att det till exempel varit möjligt att avbryta strejken men fortsätta med konflikten med övertidsblockad under mycket lång tid. Då hade vi även kunnat göra andra saker som att offentligt ”svartlista” arbetsplatser med extra dåliga förhållanden som de nyexade sjuksköterskorna i uppropet Inte under 24 000 gjorde för en del år sedan. Det är viktigt att fundera över vilka stridsåtgärder som är effektiva. Regionerna är väldigt stryktåliga, de har tränat länge på trimma sin organisation, från covid och vinterkräksjuka är de vana vid att skala ner när det saknas folk.
Stödet från andra fack har varit svagt, bara Hamn, Polisförbundet och Byggnads har uttalat sig och ingen har vidtagit några sympatiåtgärder. Hade utgången varit annorlunda med ett mer kraftfullt stöd?
– Det är möjligt, men Vårdförbundets har ett slags “förbundsegoistiskt” förhållningssätt som jag är väldigt kritisk till, säger Mattias Olsson. Vårdförbundet motiverar våra sifferlösa avtal med att de inte ska ge draghjälp åt andra förbund. Det leder till att fack som Kommunal och Vårdförbundet ser sig som konkurrenter om lönerna istället för samarbetspartners. Solidaritet måste gå åt båda håll!
Ett litet ljus i mörkret är att SKR:s inte fick något gehör för sitt bisarra krav på att arbetstiderna skulle anpassas till den ökade beredskapen som det svenska NATO-inträdet innebär. Förutom de konkreta punkterna finns även skrivningarna om att “följa upp övergripande utveckling av övertid och mertid”.
– Det är inget jag ger mycket för, säger Mattias. Det kommer inte att betyda något i praktiken. Man kan prata hur mycket man vill om vad som behövs för arbetsmiljön men för regionerna är det bara budget som gäller. I bästa fall kan vi utnyttja att det är ett avtal som bara gäller nio månader och att vi kan använda detta när de nya förhandlingarna börjar.
Och framtiden då, hur ser den ut för landets sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor som utgör Vårförbundets medlemmar? Vad gör av sin besvikelse?
– Bitterheten mot arbetsgivarna i SKR är monumental nu, konstaterar Mattias. De har varit helt hederslösa, aktivt arbetat med strejkbryteri genom att uttalat vilja att fylla tomma pass med oorganiserad, missbrukat begreppet skyddsarbete och så vidare. Risken är att folk är så förbittrade nu att de inte är beredda att ta en sådan strid redan nästa år. Förhoppningsvis kan ilskan över detta fulspel ändå vändas till nytt engagemanget i nästa avtalsrörelse. Många tänker också på det faktum att det är rödgrön majoritet i SKR och att de ändå varit så hårdnackade. Jag är ju själv Vänsterpartist och vi skulle kanske tryckt på hårdare mot våra egna politiker, funderar Mattias Olsson
– Hur kritisk jag än är hoppas jag att förbundet inte åker på för mycket stryk nu, att folk lämnar i besvikelse, understryker Mattias. Vi har ju tagit den här striden för att det har varit ett tryck underifrån, folk har mått dåligt på jobbet. Vi behöver fortsätta den striden och då behöver vi en stark fackförening. Jag vet också att avtal är saker som utvecklas efterhand, fortsätter han. Även om strejken 2008 var ett nederlag visade det sig att åren efter steg lönerna en hel del. Jag hoppas att folk lugnar ner sig och inser värdet av en fackförening, trots att detta inte var ett bra avtal.
– Inget blir bättre av att lämna facket, tvärtom behöver det stärkas, framför allt genom att få mer lokal aktivitet. Det fanns redan innan konflikten diskussioner om en mer decentraliserad och demokratisk struktur som bygger på att fler engagerar sig lokalt och de diskussioner kommer att återupptas nu.
– Vi måste fortsätta slåss för bättre arbetsvillkor och arbetsmiljö. Och det får inte gå 16 år till nästa strejk, avslutar Mattias.
