Kjell Andersson:
Sara Lidman föddes i västerbottniska Missenträsk, Jörns församling, den 30 december 1923. Hon avled den 17 juni 2004. Hennes debutroman Tjärdalen från 1953 gavs ut på Bokförlaget Aldus i Stockholm. Hon blev genom den och böckerna som följde en framgångsrik och älskad författare, och även en av de viktigaste humanistiska folkupplysarna och opinionsbildarna under senare delen av förra seklet.
Handlingen i debutromanen Tjärdalen, som genast fick många uppskattande läsare och hyllades av kritikerkåren, är förlagd till en liten by i det inre av Västerbotten. Tiden för det som skildras är förmodligen någon gång på nittonhundratrettio eller fyrtiotalet. Det hela utspelas runt midsommartid. Då ska en man i den lilla byn bränna en tjärdal som sedan ska ge hans familj en dräglig tillvaro under den kommande vintern.
Romanen hade någonting nytt att komma med inom den skönlitterära litteraturen. Berättelsen var skriven på en blandning av västerbottnisk dialekt och religiösa ord och uttryck. Dessutom var människorna och miljöerna väldigt tidstrogna.
Man kan nog säga att att hennes bok Tjärdalen bidrog till att bredda den så kallade arbetarromanen som genre betydligt.
Tjärdalen präglas av solidaritet mellan människor samt empati och den ställer även moraliska frågor till sina läsare. Det kan här tilläggas att det finns starka frireligiösa rötter i Västerbotten. Som exempel kan man peka på att det finns inte mindre än fyra folkhögskolor inom länet, som drivs och sköts av Pingstkyrkan och EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen).
Sara Lidman skulle senare komma med en hel rad av hyllade romaner. Bland andra de fem böckerna i verket Jernbanesviten (1977-85).
Sara Lidman kom att ofta stå på barrikaderna. Under 50-talet var hon starkt engagerad i kampen mot kärnvapen och mot planerna på en svensk atombomb.
1960-61 vistades hon i Sydafrika. Vistelsen resulterade i romanen Jag och min son (1961). Hennes aversion mot det rasistiska apartheidsystemet och en relation med den oppositionelle svarte apartheidmotståndaren Peter Nthite ledde till att hon åtalades och hotades med ett långvarigt fängelsestraff. Åtalet lades ner mot att hon lämnade Sydafrika med ett förbud mot att någonsin återvända. Bakom arrangemanget låg ett ingripande från FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld.
Hennes erfarenheter från Kenya och hennes självklara avståndstagande från kolonialismen kom till uttryck i romanen Med fem diamanter (1964).
På sextio- och sjuttiotalet engagerade hon sig med kraft i FNL-rörelsen och opinionsarbetet mot USA:s terroristiska krig i Vietnam. Hennes reportagebok Samtal i Hanoi (1966) bidrog till stärkandet av den svenska solidaritetsrörelsen med Vietnams folk.
Hon engagerade sig även i klasskampen på hemmaplan. I reportageboken Gruva beskrev hon arbetsvillkoren i norrbottniska malmfälten. När den stora gruvstrejken sedan i december 1969 bröt ut blev hon en kraftfull talesperson för de strejkandes kamp.
Det är inte heller någon överdrift att säga att Sara Lidman hade en viktig roll för miljörörelsen genombrott i Sverige.
Priser fick hon motta i stor mängd under sitt händelserika liv, och hon var ledamot i Samfundet De Nio mellan åren 1955 till 1963. Till hedersdoktor vid Umeå Universitet blev utsedd 1978. Dessutom kan tilläggas att Kulturhuset i Skellefteå kallas för Sara Lidman-huset och det finns även ett litterärt Sara-Lidman-sällskap. Sist, men kanske inte minst, kan man sommartid få hyra en stuga i hennes födelseby Missenträsk i Västerbotten, dit Sara Lidman på 1970-talet återvände.
Hon vilar i familjegraven på Österjörns kyrkogård. På gravstenen finns ristad en uppmaning: “Lev!”.
