Om mörka strukturer i liberala formella demokratier
Gunnar Wall har genom åren gjort sig känd och aktad som författare till en rad böcker om angelägna samhällsfrågor. Han har allmänt lovordats för sin grundlighet och professionellt källkritiska förhållningssätt. De breda och djupa historiska och politiska kunskaperna som bildar basen för hans undersökande arbeten är frapperande. Liksom hans, i ordens bästa mening, journalistiska och lättillgängliga framställningssätt.
Wall fick sitt genombrott 1996 med boken Mörkläggning, statsmakten och Palmemordet, som handlade om den så kallade “Ebbe-Carlsson-affären”. Boken – två tjocka volymer – belönades med Grävande Journalisters pris “Guldspaden”. Gunnar Wall har som journalist noggrant och utan avbrott bevakat och forskat kring utredningen om mordet på Olof Palme sedan dag ett. Det vill säga sedan den 1 mars 1986, lördagen då Sverige väcktes av meddelandet att landets statsminister efter ett biobesök mördats på Sveavägen sent på fredagskvällen.
Utredningen om mordet på Olof Palme har Gunnar Wall återkommit till, främst i böckerna Mordgåtan Olof Palme (2010), Konspirationer (2013) och Konspiration Olof Palme (2015).
I den nyutkomna boken – Huvudet på en påle; om statlig terror och mörkläggning i demokratier – ägnar Wall närmare hälften av de 445 sidorna åt en mycket läsvärd sammanfattning. av några viktiga aspekter som han grundligt analyserat i sina tidigare böcker. Dessutom resonerar han i sin nya bok ingående om de märkligheter som kännetecknar Lisbeth Palmes vittnesuppgifter. Och om förhören som hölls med henne, frågorna som aldrig ställdes och förhören som inte hölls. Wall menar att det är mycket osannolikt att Lisbeth Palme på platsen för mordet inte skulle ha observerat mördarens ansikte. Hon har ju pekat ut mannen som stod cirka sju meter bort. Det vill säga det vittne till mordet som i medierna kallats Anders B, och som Lisbeth Palme senare påstod sig igenkänna som Christer Pettersson. Men mördaren, som Lisbeth Palme kallat “mannen tätt intill”, menar hon sig bara sett bakifrån flyende in på Tunnelgatan.
Wall påpekar att Lisbeth Palme i det första förhöret under mordnatten talat om två gärningsmän. Denna uppgift förekom också i det rikslarm som med en uppseendeväckande fördröjning så småningom skickades ut.
När Holmér på lördagsförmiddagen med buller och bång tog över utredningen var uppgiften bortblåst, och nämndes därefter aldrig.
Wall har ju tidigare, med stöd av uppgifter från flera vittnen till mordet, hävdat att det inte är osannolikt att paret Palme under en kort stund hade ett slags kommunikation med mördaren. De vittnesuppgifter som pekar i den riktningen har på ett systematiskt sätt utelämnats och undertryckts i förundersökningen och under rättegångarna mot Christer Pettersson.
Fick Lisbeth Palme på ett mycket tidigt stadium en klar signal om vad som var olämpligt att uppge i förhör eller till medierna? Kan hennes uppseendeväckande ängslighet och ibland aggressivitet ha en psykologisk förklaring i att hon tvingades att hela tiden begränsa sina uppgifter till “det tillåtna”?
I ett kapitel som föregår delen om Palme-utredningen påminner Wall oss om vad som nu framkommit som ovedersägliga fakta vad gäller de så kallade ubåtskränkningarna. Dessa utgjorde ju en viktig bakgrund till hetsen mot Palme vid tiden för mordet. I dag är det fastslaget att de påstådda sovjetiska kränkningarna inte fanns i sinnevärlden, och att de ubåtar som verkligen förekom var från NATO-stater. Skandalen har sopats under mattan. USA:s inflytelseagent Carl Bildt och den i NATO:s hemliga stay-behind-organisation involverade Sven Andersson, har aldrig fått svara för det svindleri som deras så kallade ubåts-kommission åstadkom. Desinformations- och propagandatrycket var så massivt att Olof Palme tvingades bita ihop och formellt acceptera kommissionens falsarier. Och egentligen är det ju samma propagandatryck som nu gör att skandalen fortfarande kan sopas under mattan och att falskspelarna tillåts glida in i den offentliga glömskans skyddande dunkel.
Idag är propagandatrycket lika starkt som det var 1986. Och det riktar sig nu mot dem som fortfarande står för den freds- och avspänningslinje som förknippas med namnet Palme.
Alltså: fanns det ett tryck, riktat mot Lisbeth Palme, som fick henne att hålla inne med något som starka krafter i staten ansåg måste undanhållas offentligheten? Ett tryck som kvarstår och på senare tid, med öppet närmande till NATO och USA, dessutom förstärkts.
Bokens första del handlar om mörka strukturer i formellt demokratiska stater, och dess budskap är att vi gör bäst i att inse att sannolikt inte heller den svenska demokratin har varit, och är förskonad från sådana strukturer.
På så sätt är Gunnar Walls senaste bok, liksom de föregående, en uppmaning till oss alla att bidra till att de för demokratin skadliga strukturerna blir belysta. Och avlägsnade.
Med andra ord: Gunnar Walls författarskap är i högsta grad politiskt. Och synnerligen angeläget. Läsning av hans nya bok Huvudet på en påle – om statlig terror och mörkläggning i demokratier rekommenderas starkt.
