Sveriges krigsminister Peter Hultqvist har i dagarna meddelat att Sverige ska ansluta sig till ytterligare en stormaktsdominerad militär samarbetsorganisation. Denna gång heter organisationen European Intervention Initiative, även kallad E12. Kärnvapenmakten Frankrikes president Emmanuel Macron har stått fadder för organisationen, som också inkluderar NATO:s andra europeiska kärnvapenmakt, Boris Johnsons Storbritannien.
Förutom de två europeiska kärnvapenstaterna består medlemmarna av NATO-staterna Tyskland, Spanien, Belgien, Danmark, Nederländerna, Estland, Portugal och Norje. Även det formellt utanför NATO stående Finland har anslutit sig.
Syftet med E12 är att skapa kapacitet för ingripanden vid “oroligheter vid EU:s gränser”.
Anslutningen till E12, för vilken regeringen kan räkna med entusiastiskt stöd från den borgerliga delen av Riksdagen, är endast det senaste i raden av militaristiska initiativ som framförallt burit krigsminister Peter Hultqvists signatur. I juni 2018 anslöt sig Sverige till Joint Expeditionary Force (JEF), ett internationellt militärt samarbete under kärnvapenmakten och NATO-medlemmen Storbritanniens ledning. Övriga medlemmar, vid sidan av Sverige, är NATO-staterna Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Nederländerna och Norge.
JEF som en militär europeisk organisation bildades på initiativ av NATO, vid ett toppmöte i Wales i september 2014. Syftet är att kunna snabbt sättas in som en spjutspets för NATO. Formellt, om än i högsta grad reellt, är organisationen inte en del av NATO, och förmodligen med avsikten att inför en eventuellt skeptisk opinion fördunkla syftet bakom JEF, talar man också om att kunna erbjuda FN sina tjänster. “Förmågan att slå hårt” har betonats av JEF:s ledning, liksom att det inte minst kommer att handla om stöd till “vår vänner i Mellanösterna och Gulfstaterna”.
Sverige är också sedan 2017 anslutet till NATO:s underrättelse- och propagandaorganisation Stratcom, som bildades på initiativ av Lettland 2013.
EU:s Permanent Structured Cooperation (PRESCO, i bland på svenska benämnt “det permanenta strukturerade samarbetet”) bildades i december 2017. Sverige är medlem, liksom i nuläget 25 av EU:s 28 medlemstater. Endast Danmark, Malta och Storbritannien (av begripliga skäl) står utanför.
Det kan vara värt att här notera att då Olof Palme ofta betonade att medlemskap i EEC (numera EU) var något helt uteslutet, och att argumentet att medlemskap var oförenligt med den svenska politiken för alliansfrihet och neutralitet i sig var tillräckligt. Efter hans död tog det inte ens ett årtionde för det socialdemokratiska partiets ledning att svänga i frågan om EU-anslutning, och nu har man alltså även anslutit sig till ett uttalat militärt samarbete inom EU:s ram.
Det militära samarbetet med NATO, och främst med USA Storbritannien, har manifesterat sig i gemensamma stora övningar på svenskt territorium. I samband med övningen Aurora 2017 deltog 500 soldater från USA.
Just regeringens och krigsminister Hultqvists inriktning på samarbete med USA och Storbritannien fick nyligen en konsekvens som upprört många, inte minst bland socialdemokratins gräsrötter. Regeringen meddelade den 12 juli i år att man motsätter sig att Sverige ratificerar FN-resolutionen om förbud mot användning, lagring, transport och hot om användning av kärnvapen. Regeringens beslut hade sin bakgrund i häftiga reaktioner från främst kärnvapenmakterna USA, Storbritannien och Frankrike då Sverige som en av 122 stater 2017 preliminärt antog resolutionen.
Den svenska krigsmakten är idag en integrerad del i Västs militär maskineri. Den svenska krigsmaterielindustrin är del i västkapitalistiskt militärindustriell komplex, kontrollerat multinationella kapitalintressen. Den svenska regeringen, socialdemokratins ledning och borgerligheten driver på.
Peter Hultqvists cyniska argumentering när han riktar sig till det egna partiets gräsrötter går ut på att Sverige “skall vara alliansfritt men samarbeta med andra”. Att Sverige formellt inte är med i NATO är vad Hultqvist kan hålla fram inför kritiska socialdemokrater och fredsvänner. Det cyniska tricket fungerar sämre för varje nytt militaristisk initiativ från krigsministern och regeringen.
Den svenska arbetarrörelsen bär på en anti-militaristisk och internationalistisk tradition som nu måste aktiveras. Kravet att Sverige inte skall anslutas till NATO är självklart men uppenbart otillräckligt. Sverige måste naturligtvis omedelbart lämna alla de militaristiska samarbeten som Sverige anslutits till på senare tid. Och Sveriges måste utan dröjsmål ratificera FN-resolutionen om kärnvapenförbud.
Den stora och helt nödvändiga uppgiften som arbetarrörelsen i alla länder samfällt måste ta sig an är att verka för upplösning av alla militärblock! Med andra ord: det som krävs och måste byggas är en internationalistisk och pacifistisk klasskampsinriktning. Det globala militärindustriella komplexet måste brytas ner. Krigsmaskinerierna måste upplösas. Det handlar att undvika det totala barbariet!
