Krönikören Bodil Carlsson. Foto: internationalen.se

Medan valpen sover

Medan valpen sover försöker jag förstå verkligheten. Hundarna dåsar i hettan. Grannarnas småtjejer har gett upp hoppet om att få liv i dem och väljer i stället att roa sig med en valptuggad bläckpenna. De håller andan i koncentration, medan de ritar var sitt namn och ett hjärta på smala bruna ben. Skickligt placerar de ornamenterade bokstäver på sin hud och fyller i hjärtat med blått, som tatueringarna de ser på TV. Sju, åtta år gamla öppnar de min grind med pärlemorblåa naglar, håret blårosa och en häftig triangelformad snaggning bak i nacken: imitationer av något de sett. Så tidigt vi lär oss vad som förväntas av oss för att vi skall hitta en nisch i världen.

I en annan värld lever Amanda Schulman med 134 000 följare på Instagram. Hon skriver:

“Det hände igen. Jag vet ju att man inte ska, men det blev så nu. Jag köpte en ny utesoffa. Och ja, den var på avbetalning. Det kändes så bra just då, men sen kom dom. Skyhöga räntor och avgifter. Därför är jag så otroligt lycklig för @anyfin.se ! Anyfin tog över lånet och sänkte min ränta och mina avgifter. SÅ BRA! Med koden AMANDA200 får ni 200kr avdrag på er första faktura! TACK @anyfin.se”

Amanda Schulmans inkomst låg på 1,9 miljoner för tre år sedan och lär inte vara lägre idag. Hon sitter i 14 bolagsstyrelser. Största företaget, Perfect Day, hade en omsättning på 64,6 miljoner 2017. Amanda Schulman bor i en bostadsrätt på 290 kvadrat i centrala Stockholm. Är det där uppe på fjärde våningen hon ska ställa utesoffan?

Amanda Schulman köper förstås ingen soffa på avbetalning. Amanda Schulman säljer. Hon säljer ett påhitt serverat i det språk hon tror att hennes målgrupp använder för att fånga kunder åt ett kreditföretag som betalar för hennes namn. Win/win för Schulman och Anyfin. Företaget har en gullig delfin på sin hemsida. Delfinen hatar lånehajar, får vi veta. Lose/lose för alla som går på det. Nu är Amanda Schulman visserligen bara en småfisk i det globala nätakvariet.

Småtjejernas mamma kommer för att hämta hem ungarna. Hon är ensam med tre barn och en sjukersättning och vet inte hur hon skall betala för vattenläckan i köket. Mormor står för lånet på bostadsrätten. En annan av tjejerna har en pappa som inte kan bo hemma längre; han lånade för mycket till vadslagning på nätet. Kväll efter kväll står en svensk skådis i min TV och pratar manligt och kärvt om UniBet. Skuldindrivningsindustrin går så bra att inte många branscher erbjuder lika fina chanser att få jobb, läser jag i en annons för ett inkassoföretag på nätet. Det ramlar in många fina erbjudanden om pengar och räntor, när man googlar på “konsumtionslån”.

I kvällningen går vi iväg till lekparken. Vädret är svensk-sommar-ljuvligt: allt är grönt, blått och gyllene, gräs och träd, himmel och solljus. Lekparken är fullspikad: bra träning för valpen. Mellanösternmammor leker med sina barn, talar med varandra på ett språk som jag inte känner igen och ropar åt ungarna på svenska. I bortre hörnet av fotbollsplanen spelar en pappa med sin pojke. Killen, kanske sju år, sparkar bollen mot målet, pappan fångar den och kastar tillbaka. Vi sitter i gräset och tittar på, hundarna och jag. Valpen är fascinerad av bollens rörelser. Jag stryker henne över huvudet: vi kan inte delta i den leken. Och medan vi sitter där, ser jag det – det är ingen lek. Det är yrkesutbildning. Pojken får göra avsparken om och om igen. Sparka hårdare, ropar pappan. Stick in foten under bollen, då flyger den högre. Om du skjuter lika bra med båda fötterna är det ingen som tar dig! Så tidigt vi lär oss vad som förväntas av oss för att vi skall ta oss ur nischen.

Jag tillhör de tjugo procent av världens befolkning som kan gå hem från en lekpark, ställa sin tekopp på ett obelånat utebord och se rosornas kronblad falla som blodstänk. Det är inte mina barn, som satsar på att bli fotbollsproffs. Medan valpen sover plockar jag upp min bok igen. Jag försöker greppa en mening.

“De globala finansjättarna lägger grunden för att privatisera världen. Om offentliga, demokratiska institutioner – skolor, postkontor, universitet, militären, till och med kyrkor, blir privatägda enheter, då kommer storföretagens intressen att dominera helt. När det inträffar, blir vi ett nyfeodalt samhälle där kungamakten ersätts av storföretagens ägande och folket får ta de maktlösa böndernas roll.”*

Boken jag läser är en sorts blodstänkt deckare om ett mord, som delvis utspelar sig i framtiden. Det är möjligt, att mord-offret är just framtiden. Som i gamla ryska romaner finns ett persongalleri att hålla i minnet – stort för att vara en deckare, litet för att vara en andel av världsbefolkningen. Namn efter namn, 389 stycken. Sjuttio procent män, åttiofyra procent av vit europeisk härkomst, från tjugo av planetens alla nationer. Femtionio procent kommer från ett enda land: USA.

Vilka är de? De är vd:ar, styrelsemedlemmar, grundare och delägare i de sjutton stora finansföretag som kontrollerar 41 trillioner av världens samlade tillgångar – i dollar. De är gänget från Davos, från G30, från Trilaterala kommissionen och många andra platser där vi inte kan se dem. Deras mål är bästa snabba avkastningen på investerat kapital och deras problem är att hitta de växande avkastningschanserna. Så de köper in sig i varandra för att korsäga varandras biljoner, som blir gemensamma trillioner och en sorts gemensam säkerhet, och när det inte ger avkastning nog investerar de i att skövla allt annat. Skogsmark i Amazonas, jordbruksmark, mineralfyndigheter, bostäder. De investerar i krigsindustrin och de växande privata säkerhetsföretagen. Och överallt skär de sig in i det offentligas säkra och lönsamma tillgångar: det som har varit våra skolor, vår sjukvård. Våra brandstationer. Vårt vatten.

Det kommer att bli vårt blod som stänker.

Bodil Carlsson

*Peter Phillips, Giants: the global power elite, s 59. Min översättning.

Artikeln tidigare publicerad i internationalen.se

Liknande artiklar: