Regeringen i Peking tar nu ett fast grepp om situationen i Hong Kong. Corona-pandemin har drastiskt försvårat mobiliseringar på gatorna. En ny lag, stiftad i Kina, trycks nu på Hong Kong-borna. Redan har många arresterats. Långa fängelsestraff hotar. Böcker skrivna av aktivister och regeringskritiska rapporteras ha tagits bort fån bibliotekens hyllor.
Den kinesiska regeringen har en historia av hänsynslöst agerande. I Kinesiska Sjön i konflikt om territorialvatten. Kriget mot Vietnam som bestraffning för Vietnams störtande av Pot Pot-regimen. Det brutala nedslåendet av protesterna på Himmelska Fridens Torg 1989 när dessa protester verkade kunna hota den kapitalistiska restaurering som regimen planerade – läs om detta i Naomi Kleins bok Chock-Doktrinen.
Och så det vardagliga nedtryckande av folkliga protester mot den hänsynslösa kapitalistiska utvecklingen. Det kan handla om rivningar, markexpropriationer, miljöförstöring med mera.
Samtidigt har den snabba teknologiska utvecklingen och industrialiseringen lett till att stora grupper lyfts in i medelklassen och därmed skapat en tolerans och till och med ett stöd för regimen. Vi har också sett uppkomsten av extremt rika. En nyrik borgarklass som uppvisar alla de vidrigheter en sådan klass kan uppvisa i form av total okänslighet och vulgär konsumtion.
Den kinesiska nationalismen kan uppfattas som extremt grov och reaktionär. Vilket den också sett ur en vinkel är. Men det finns också en annan vinkel. Nämligen att Kina ända fram till 1949 var ett av kolonialismen och imperialismen fruktansvärt misshandlat land. Inte bara av den Japanska utan även av den brittiska, tsarryska, franska och amerikanska imperialismen.
Den västerländska imperialismens fientlighet blev ju inte mindre efter kommunistpartiets seger 1949. Och när nu USA:s och Västeuropas regeringar fördömer Kina för det ena efter det andra är det inte så svårt att se att det t.ex. i Trumpregeringens fall i de flesta fall handlar om ekonomisk konkurrens. Kina utmanar USA som ekonomiskt ledande makt. USA vill vara herre på täppan. Regimen i Peking har det då inte svårt att uppamma ett folkligt stöd.
Storbritannien tvingade Kina under 1800-talet att ge upp Hong Kong på 100 år. Det var ett i raden av förnedrande eftergifter kolonialmakten tvingade Kina till. Att Hong Kong är en del av Kina är en ståndpunkt som är självklar för antiimperialister.
Under det engelska kolonialstyret fanns ingen demokrati i Hong Kong. Kolonin styrdes från London och med hjälp av en guvernör som utsåg sin regering. När engelsmännen roffade åt sej Hong Kong gjorde man det i det s.k. opiumkriget. Engelsmännen ville garantera opiumhandel som det kinesiska kejsardömet ville förbjuda. Engelsmännen höll på med sin opiumhantering ända fram till den japanska ockupationen 1941! Fakta värda att komma ihåg.
När hundraårsdagen närmade sej och Storbritannien skulle överlämna Hong Kong fick man bråttom att hitta på demokratiska strukturer som man skulle kräva att Kina skulle acceptera. Demokratiska strukturer som man inte sett tillstymmelse av under hela det engelska koloniala styret. Det positiva med det blev i alla fall att Hong Kong fick demokratiska reformer och demokratiska rättigheter som i många fall saknas i Kina och som hade saknats under den brittiska kolonialperioden.
Men trots det har Hong Kong sedan Kina tog över haft ett kraftigt demokratiskt underskott. Den lagstiftande församlingen har 70 medlemmar. Endast 35 tillsätts med allmänna val. Fem tillsätts indirekt av distriktsförsamlingar och 30 tillsätts av olika intressegrupper. Olika affärsområden och yrkesgrupper. Ett korporativt system, där korporationerna ofta är Pekingtrogna.
I avtal har Hongkong-borna blivit lovade att den lagstiftande församlingen ska väljas i sin helhet med allmän rösträtt. Kina har inte tagit steg för att infria löftet
Guvernören väljs av en elektorskommitté på 1200 personer som i sin tur också utses av korporationer och av distriktsförsamlingarna. Valet måste godkännas av Peking.
Den så kallade demokratirörelsen har just haft en demokratisering med direkta och allmänna val som mål. Man har varit rädd för att Kina 2047 när avtalet som man slöt med Storbritannien går ut kommer att inskränka även de demokratiska rättigheter man har. Till det kom Pekingregeringens försök att införa en ny lag om utlämning av misstänkta brottslingar till Fastlandskina. En lag som många trodde skulle kunna användas mot oppositionella.
Till en början såg det lovande ut. Demokratiaktivisterna kunde mobilisera enormt stora demonstrationer. Men något gick fel. De dominerande grupperna begick så gott som alla fel man kan begå.
När vi tar upp en kritisk granskning av den s.k. demokratirörelsen så är det först och främst viktigt att förstå att de dominerande strömningarna inom den inte varit socialistiska,inte arbetarklass och inte vänster. Det handlar alltså inte om att kritisera en del av arbetarrörelsen eller den socialistiska rörelsen för att inte ha levt upp till vad vi förväntar oss. Problemet är i stället att rörelsen dominerats av medelklassliberaler. Just därför har så mycket gått fel.
Denna liberala dominans har lett till rörelsen begränsat sej till politiska demokratiska krav och helt ignorerat sociala krav som svarar mot arbetarklassens och andra underprivilegierades intressen.
Bostadssituationen är till exempel mycket svår och de tio procenten rikaste tjänar 43,9 gånger mer än de 10 procenten i botten på statistiken.
Bland barn lever en fjärdedel under fattigdomsgränsen, bland åldringar en tredjedel. Bland Hongkongs etniska minoriteter (255 000 personer) lever 23 procent av sydasiaterna under fattigdomsgränsen. För Pakistanier är siffran 48.6 procent. (källa: Oxfam)
Man har inte heller försökt utvidga de demokratiska kraven till att gälla alla kineser, även de i Fastlandskina boende. Tvärtom har många inom demokratirörelsen intagit en avvisande hållning till fastlandets befolkning. Ibland med rasistiska drag. Man har inte varit intresserad, istället har en allt mer Hong Kong-nationalistisk hållning tagit form. Vi menar att demokratirörelsen borde gjort allt för att knyta band till fastlandsbefolkningen och även klart deklarerat att Hong Kong är en del av Kina som utsatts för kolonialistiskt rofferi från den brittiska imperialismens sida.
Istället har vi sett motsatsen, allt mer uttalade krav på Hong Kongs avskiljande från Folkrepubliken Kina.
Medelklass-studenterna i rörelsens ledning har inte heller sökt solidaritet från förtryckta och progressiva krafter i världen. Istället fick vi 2019 se delar av rörelsen under en skog av US-amerikanska och brittiska fanor gå till dessa staters ambassader och vädja om stöd.
I stället för att med sociala krav och med solidaritet med arbetare och förtryckta i Fastlandskina bredda rörelsen utvecklade den liberala studentledningen en taktik av våldsamma gatudemonstrationer. Som slutligen tog sej form av ockupation av universitet och beskjutning av polisstyrkorna med molotovcocktailladdade katapulter och pilbågar. Vad var tanken? Att rent fysiskt besegra statens styrkor var omöjligt. Hoppades man på utländsk hjälp?
Den kinesiska regimen har naturligtvis utnyttjat allt detta och nu ser situationen mycket mörk ut. Vad skulle en proletär socialistisk ledning för demokratirörelsen gjort? För det första skulle man varit mycket noga med att slå fast att Hong Kong är en del av folkrepubliken Kina. Att kampen gäller demokratiska och sociala krav i Hong Kong men också i hela folkrepubliken.
När regimen drog tillbaka lagen om utlämning skulle man konsoliderat den segern. Man skulle naturligtvis inte gett sej in på de destruktiva gatustriderna utan istället med massmobiliseringar fortsatt att öka trycket. Framgångarna i distriktsvalen var förvisso anmärkningsvärda. 90 procent av de röstande. (71 procent valdeltagande). Distriktsförsamlingarna har inte politiskt brännande frågor på sina bord,mest praktisk administration av vägar och annan infrastruktur. Man kan väl notera att de som blev invalda från oppositionen i distriktsförsamlingarna fick till uppgift att handha infrastruktur som som studentdemonstranterna tidigare försökt demolera.
I den lagstiftande församlingen har oppositionen mest ägnat sej åt demonstrationer och försök att störa förhandlingarna.
En verklig demokratisk vänster i ledningen för oppositionen skulle ha gjort allt för att vidga den demokratiska öppning som existerat i Hong Kong. Man skulle gjort allt för att bredda kampen till också sociala frågor. Man skulle gjort allt för att knyta band med tendenser till opposition inom arbetarklassen i Fastlandskina. Man skulle klart tagit ställning för Hong Kong som en del av Kina och inte som den nuvarande liberala medelklassriktningen i rörelsens ledning sökt stöd hos den internationella borgarklassen med Donald Trump i spetsen.
Med ett sådant ledarskap för kampen kulle den kinesiska statsledningen haft det mycket, mycket svårare att genomföra de repressiva åtgärder man nu är i full färd med att sätta i verket.
Peter Widén
