Sara Beischer. Foto: Emma Lundström.

“Herrejävlar, jag har ihjäl vår socialminister!”

Äldreomsorgen i det här landet går på knäna. Egentligen går den inte alls. I hög grad bedrivs den av privata företag som – med vinstintresset i första rummet – sparar på löner och bemanning. Arbetsmiljön är så ohållbar att det är i det närmaste ofattbart att det överhudtaget går att jobba inom äldreomsorgen idag.

Ändå ska det nu skäras ned ännu mer på vården av gamla. Närmare bestämt 310 miljoner kronor, enligt vårbudgeten som regeringen nyligen lade fram tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna.

Sara Beischer, som 2012 debuterade med boken Jag ska egentligen inte jobba här, har just kommit ut med uppföljaren: Jag ska egentligen inte prata om det här. Båda böckerna handlar om vårdbiträdet Moa som egentligen hade tänkt bli skådespelare men hamnar i äldreomsorgen för att det är det jobb hon får.

Några dagar efter budgetbeskedet står Sara Beischer på Bokcafé Pilgatan i Umeå och pratar om den nya boken. Om hur den är resultatet av alla de märkliga situationer hon hamnade i när hon hade skrivit den första boken om äldreomsorgen och plötsligt blev klassad som expert. Men framförallt talar hon om situationen i äldreomsorgen. Situationen för dem som jobbar där. En situation som nu alltså kan förvärras ännu mer.

– Jag förstår inte hur man kan göra nya nedskärningar. Jag jobbade inom äldreomsorgen i nio år av och till. Sista gången var sommaren 2011. Då hade det stramats åt och försämrats så mycket att jag kände att jag inte kunde jobba kvar längre. Jag tänkte: det här går inte, någon gång måste det braka ihop, säger hon och berättar att hon den där sista sommaren jobbade inom hemtjänsten i Halmstad där hon bor:

– I Halmstad kommun har vi minutregistrering. Det är så fruktansvärt inhumant. Det går till på det viset att jag kan komma in till någon som bara ska ha en tablett, vilket får ta fem minuter, men den där mannen som bara ska ha en tablett har just mist sin fru, som han har levt med i 60 år. Det är bara det att om jag inte håller schemat, så får inte Elsa sin hjärtmedicin, och får hon inte den just på det där klockslaget, så är det farligt för henne. Det fungerar inte. Jag brukar få frågan om jag tror att litteratur kan påverka samhället som vi lever i. Sedan kommer följdfrågan: har dina böcker påverkat på något sätt? Nej. Det har de inte. För äldreomsorgen blir bara värre och värre. Det enda som har hänt i Halmstad kommun, är att hemvårdsförvaltningens chef har slutat hälsa på mig.

Hon berättar att de hon jobbade med sommaren 2011 aldrig kunde gå hem när de egentligen skulle sluta för kvällen. De var livegna. För oavsett hur många minuter som är avsatta för varje arbetsuppgift, så kan man inte låta folk dö.

– Jag minns hur en kollega, som var så ledsen och så upprörd, satt i personalrummet och sade till mig: “Vad ska vi göra? Vi låter dem dö. För då händer det kanske någonting. Fast det kan vi ju inte göra.” Sedan kom hon på att även om vi hade gjort det så hade det varit vi som fått skiten för det. Det blir Akvarellens hemtjänstgrupp i Halmstad som har bristande personalkompetens eller något sådant, det blir lite rubriker, sedan är det överspelat och allting fortsätter som förut. Hon var så maktlös när hon insåg att det är så det kommer att bli. Det var en sådan där sorglig dag där alla bara tappade musten, säger Sara Beischer som har skrivit uppföljaren till Jag ska egentligen inte jobba här delvis för att berätta om hur skevt Sverige är. Hur det inte bara är ett väldigt tydligt klassamhälle utan även ett samhälle med en väldigt tydlig sysselsättningshierarki:

– Moa blir äldreomsorgsexpert över en natt. Något jag själv har erfarit. Vi har inte bara ett väldigt tydligt klassamhälle med områden som kallas för ghetton, vi har också en väldigt tydlig sysselsättningshierarki som inte alltid hänger ihop med ekonomi utan som har med andra saker att göra. Jag blev inte rikare när jag debuterat som författare, än när jag jobbade som vårdbiträde, men plötsligt fick jag mandat att prata. Det var aldrig någon, under mina nio år inom äldreomsorgen, som frågade mig vad jag tyckte om svensk äldreomsorg. Men så fort jag slutade inom äldreomsorgen och skrev en roman som utspelar sig på ett äldreboende, då fick jag mandat att prata. Det är ganska märkligt. När jag jobbade inom vården fick jag frågan hur ofta som helst: ”Vad ska du göra sen?” Som om det inte var tillräckligt fint, inte gott nog att ta hand om gamla människor deras sista stund på jorden. Sedan jag debuterade som författare har jag inte fått den frågan en enda gång.

Precis som Moa i Jag ska egentligen inte jobba här, växte Sara Beischer upp i en arbetarklassfamilj, i ett område som kallades för ghettot i Varberg. Precis som Moa hade hon skådespelardrömmar och började jobba på äldreboende i Stockholm när hon var 19 år. Till skillnad från Moa var hennes familj politisk.

– Moa är omedveten om sitt ursprung och har inte reflekterat så mycket kring det här med klass. Jag växte däremot upp i en politisk familj. Arbetarklass var nog det första ordet jag lärde mig. Men trots det så förstod jag inte heller helt och fullt vad innebörden av att vara arbetarklass är för något, förrän jag mötte det andra. Jag förstod det först när jag kom upp på högstadiet och fick en kompis som bodde i en villa inne i stan. De åkte både på skidsemester och solsemester. De åt lagad middag klockan sex även på vardagen. Föräldrarna drack vitt vin, inte folköl, säger hon och tillägger att hon, precis som Moa i boken, har upplevt hur andra definierar henne, vem hon är, vad hon gör och vad hon vill säga:

– Många har till exempel utgått från att mitt författarskap är politiskt, vilket det är på ett sätt, eftersom det är samtidsromaner. Men det är aldrig de politiska frågorna som driver mig, det är aldrig någon ilska över orättvisorna, utan de existentiella frågorna. Vad är människan för varelse? Varför gör vi på detta viset? Varför anses det finare att vara författare än att jobba med gamla? Varför har vi skapat just den strukturen?

För henne är att jobba med gamla människor det finaste man kan göra:

– Jag vet inget finare. Jag har aldrig haft ett finare jobb och jag kommer inte att få ett finare jobb. Det finns inget finare än att få ta hand om en gammal människa hennes sista stund på jorden. Att få göra den stunden så fin och lugn och trygg som det bara går. Jag kan inte komma på något finare. Men tyvärr har jag slutat flera gånger om för att jobbet är för slitsamt.

Sara Beischer var hos läkaren på grund av värk redan som 21-åring. Förslitningsskadorna i äldreomsorgsyrket är inte att leka med. De kommer tidigt och de som jobbar kvar har ständigt ont. Som det ser ut idag är det inte hållbart att jobba ett helt liv inom äldrevården. Ändå är det vad många gör. Men det är inte de som tillfrågas när det gäller att fatta politiska beslut kring äldreomsorgen, eller när någon panel ska diskutera hur statusen på yrket kan höjas.

När Sara Beischer sommaren 2012 blev inbjuden att delta i ett panelsamtal under Almedalsveckan var det som författare, inte som vårdbiträde. Samtalet skulle handla om just frågan hur statusen på yrket kan höjas. De andra paneldeltagarna var bland annat en professor i geriatrik och en vård-vd:

– Inte en enda undersköterska. Inte ett enda vårdbiträde. Det är snarare regel än undantag i sådana sammanhang. När jag fick frågan ”Sara Beischer vad tycker du att vi ska göra för att höja statusen på yrket”, så svarade jag helt enkelt: bjud in de verkliga experterna. Då tittade moderatorn på mig och sade: “Men ni är ju här.”

Samma år blev hon tilldelad Årets äldreomsorgspris, ett pris som hon aldrig hört talas om innan. Hon fick inte heller priset som vårdbiträde, utan som författare. Det gjorde henne väldigt kluven inför att ta emot det.

– Jag tänkte på alla mina kollegor som jobbat i så många år och aldrig har fått eller kommer att få ett pris. Det skavde när jag tog emot pengarna, säger hon och berättar att hon var helt fel på den väldigt tjusiga tillställningen. Folk hade bröllopsfrisyrer, långklänningar och frack. Hon hade billig klänning och gympaskor. Dessutom hade hon valt helt fel stycken att läsa ur boken, eftersom de skulle läsas medan deltagarna åt middag:

– Min första bok blev refuserad av samtliga förlag i det här landet utom två, eftersom många tyckte att den var för äcklig, en orgie i kroppsvätskor och analöppningar. Av någon outgrundlig anledning så hade jag bara valt ut analstycken.
Stycket hon läste fick prisutdelaren Göran Hägglund att sätta sparrisen i halsen:

– Jag hann tänka: herrejävlar, jag har ihjäl vår socialminister!

Senare på kvällen, ensam på sitt hotellrum, tänkte hon: “Så här nära den svenska äldreomsorgen har nog Göran Hägglund aldrig varit.”

Dagen innan Sara Beischer berättar om sin bok i Umeå har det varit ett möte om just arbetssituationen inom äldreomsorgen i staden. Det är uppror på gång. Planer på att ställa facket mot väggen. Bland åhörarna på Pilgatan finns de som jobbar eller har jobbat inom äldreomsorgen. När det är dags för frågestund är det flera som säger att ”vi måste börja ställa krav, vi som jobbar inom yrket”. Någon säger att “det måste göras något drastiskt.”

– Vi måste ställa krav på kommunpolitikerna. De borde få på sig en ordentlig blöja och sedan inte få gå på toa på många timmar. Eller sitta fastspända i en rullstol. De borde få se verkligheten. Det är bara vi som jobbat i det här som vet hur det är, säger en kvinna och Sara Beischer håller med.

– Politiker måste se verksamheten. Idag är det ett sådant oerhört glapp mellan beslutsfattare och verklighet, att det inte är av denna värld. Alla i det här landet är för en god äldreomsorg, men när man börjar definiera vad det är och fråga om det innebär att Elsa har rätt att hålla någon i handen när hon är orolig om kvällen, då blir det obekvämt. Då behövs det ju personal.

Vi måste synliggöra de många arbetsuppgifterna för det är ett jättekomplext yrke, man är både terapeut, sjukvårdare och anhörigvårdare. Man har hand om människors livsbokslut och om multisjuka. Allt måste fram, säger hon och fortsätter:

– Jag vet inte vilken omstörtande kraft det kan finnas i litteratur, men om den har någon form av kraft så är det just i att den kan beröra om den når in på rätt sätt, kanske mer än vad ett stapeldiagram berör.

Text och foto:
Emma Lundström

Artikeln tidigare (26/4) publicerad i tidningen Internationalen

Liknande artiklar: