Jag mötte henne på stigen
hon var en häxa eller ett skogsrå
flera hundra år gammal
hennes händer
var spröda som vissna kvistar
skuggorna från träden
och från alla levda år
lekte i hennes ansikte.
Håret tunt som skägglav
djupa gropar i kinderna
fåror där smältvatten runnit
från ögonen de blåbärsblåa
handen med bägaren
fylld med blåbär
och den blåa tungan
i leende mun.
Det fanns fortfarande
tänder kvar
men hon var bekymrad
över skogens skövling
skogsmaskinernas tuggande
krigens tanks och ondskan
hon ville leva hundra år till
i en annan skog, en annan värld.
Lena Staaf
