Besök i East End – del 5

Del 5 av 7. Berättelse från East End, London. Förhandlingar om hyran, försök till fortsatt renovering av fastigheten, deltagande i musikkurser och diverse besvikelser och bedrövelser.

Rosie ropar på mig. Jag är ute och håller på med mina masonitskivor, penslar och färgburkar i trädgården. Hon vill se och jag vänder på en målning åt henne och hennes kompis. Rosie är i fönstret på övervåningen, hon står på en stol. Kompis är bredvid, eller om det är någon av syskonen. Jag tittar upp. Ungarna är inramade av tegel och fönsterramen. Hon sträcker fram ena handen, gör en cirkel av tummen och pekfingret, och smilar åt mig. Jag går in i hallen, står i skumrasket. De ser inte mig, men jag ser dem. Rosie cirklar nu med pekfingret runt tinningen, sen försvinner de från fönstret. Tack för den passningen, kompis.

***

Huset är tomt. Brad är på Sam Pepys. Pilar är hos sin fästman. Mustafa är hos farbrorn, fästmön. Jag är ensam hemma. Jag har teven på, och kastar oroliga blickar ut genom köksfönstret till den mörka bakgården. Ett ogräs vinkar och en mjukporrfilm flimrar i teven. Jag har sovit och vaknar av ljud från gatan. Nån skriker och det smäller till. Jag hör hur en nyckel fumligt träs i porten. Det är nåt som är fel. Jag går upp, tänder och öppnar dörren, där sitter Brad i trappan och stryker sig om hakan. Han har ett rött märke och en blå svullnad under ena ögat. Jag frågar hur det är. “Det var en svart kille, atletisk, han slog till mig, tog plånboken.” Det måste hänt just när Brad skulle låsa upp. Den blå svullnaden synes växa. Jag kommer på att is är bra mot svullnad och skyndar ut i köket. Ur frysfackets väggar gräver jag ut frostad is, hittar en plastpåse att lägga den i. Brad sitter kvar på trappsteget när jag skyndar tillbaka. Försiktigt håller jag påsen mot den svullna tinningen. “Hade du mycket pengar i plånboken?” “Alla hyrorna. Fan, jag slog i höften. Han måste följt efter mig från Sam Pepys.”

Pilar hade sett en lapp på ett skyltfönster om att de ville ha en utställare. Efter mycket tvekan, men med påbackning från henne, ringde jag telefonnumret hon tagit.

Jag pratade med en man och det bestämdes att han skulle komma över till X road. Det var en gammal hippietyp med långt hår och sävlig. Vi satt i köket. Han sa ingenting om de halvt raserade väggarna, utan tog det lugnt och blossade på en rullad cigarett, medan jag hämtade mina grafiska tryck från rummet. Amerikanen som målade i skyddsrummet under tågbron och som bodde på gatan, han hade sett bestört ut då han följt med oss till huset för att se på vad jag målade. Inte bestört över mina målningar, utan över hur huset såg ut: till att börja med ute i tamburen, med den heltäckande, bruna nålfiltsmattan, den som fortsatte i hall och i trappa, och i övrigt över kökets nedrivna väggar och trädgårdens tillstånd.

Utställningen skulle vara på The Duke of Wellington, en pub på gångavstånd. Hippien bodde själv i närheten. Han var curatorn, den som höll i det. Det var en visning just nu på puben av tecknade bilder på papper. Att mina tryck inte var inramade var bara bra, det skulle vi fixa med pappersklämmor, att hänga dem med istället, sa han. De tog 15% i provision, men bara om jag sålde något, i övrigt var det gratis för mig att ställa ut. Han bad mig gå förbi puben och kolla och sen höra av mig vad jag tyckte.

Pilar gick en kurs i musikteknologi för arbetslösa på Hoxton Hall i Shoreditch och hon trodde att jag också skulle kunna gå där. Jag var med henne och vi pratade med läraren. Han trodde att om jag bara anmälde mig på arbetsförmedlingen och registrerades som arbetslös så kunde jag börja. Sagt och gjort, jag gick till Mare streets AF, skrev ett enkelt CV och fick ett häfte, Jobseeker’s Allowance, och var inskriven. De ville att jag kom och anmälde mig varannan vecka. Visserligen fick jag ingen arbetslöshetsersättning, men tillåtelse att gå kursen för £5.

Det rörde på sig. Var jag på väg in i det engelska samhället?

Tre dagar i veckan, tillsammans med andra studerande, träffade Pilar och jag läraren Dale som undervisade oss i hur sladdar skulle dras och kopplas, hur datastudion Cubase fungerade.

Musiken de andra skapade var mycket rap och reggae. Flera av dem var från Västindien.

Tidigt på morgonen hade jag korsat kanalen och gick “Visselgatan”, som Pilar kallade den, där nån grabb hade visslat efter henne: Whistle road. Nu gick jag ensam, hon kom med tåg från sin kille till kursen. Gatan var lång och tråkig, med mycket biltrafik. Cyklar letade sig snabbt fram mellan bilarna som fastnat i köer.

Dale, magistern i musikteknologi, hastade förbi på en växelcykel, då var det inte så långt kvar för mig heller.

Haggerston Park var ett ställe som jag aldrig hade haft tid att gå in i, för jag var alltid på väg, skyndsamt, till kursen, eller på hemväg för trött att stanna till. Den parken var omgärdad av en hög mur i tegel. Ett nedlagt badhus med en sober fasad passerades också.

Shoreditch, när man äntligen kom fram, var ett trevligt område med en mängd små butiker och marknad ute på gatan, någon dag i veckan, och där låg Hoxton Hall med olika kurser.

Stadsdelen genomgick en så kallad gentrifiering. Från att ha varit ett arbetarområde hade de med god ekonomi börjat köpa upp och restaurera, ta dit flådigare affärer, restauranger, skapat dyrare bostäder. Där arbetare tidigare bott hade det nu blivit fint att bo. Det fanns också flera mondäna konstgallerier.

Pilar hade kommit. Jag berättade för henne om hur Mary och jag skövlat väggarna i köket, hur Mustafa och australiskorna hade reagerat när de kom hem, om att Mary sagt att hon ville höja hyran och nu ville träffa Pilar för en uppgörelse.

Hoxton Hall, byggt under 1800-talet, hade en teaterscen där det uppfördes olika slags program: music halls, pjäser och kurser, bland annat i ljussättning. I de andra lokalerna på tre våningar och källare fanns kafé, och rum utrustade för musik, måleri och annat. I musikteknologin satt vi mycket vid datorer och flyttade digitala bitar med ljudklipp, byggde långa tåg av dem, gjorde loopar med trumrytmer. Sedan spelade vi in gitarr live, improviserade trumsolon, lade på sång.

Germaine, som hade gått förra årets kurs, brukade ihärdigt vara där för att sammanställa den cd han inte blivit klar med. Han satt bakom en skjutbar glasskiva, den stod öppen, likt en reception, och sjöng på låten. Vi också lärde oss melodin, även om ordalydelsen blev lite knäpp och oklar.

Dale hade inget tålamod med Germaine längre. “För Guds skull, Germaine, dra för skivan, så vi får vara ifred här inne.” Germaine hade en färgglad, stickad mössa av rastafarityp på sig.

Många av eleverna i gruppen var försenade varje morgon. Det var mer regel än undantag, också något som gick Dale på nerverna. Han ville att vi skulle se till att ha “the folder”, en pärm vi fått att förvara anteckningar och fotostatkopior i, med oss varje gång. Dale gav sjusovarna reprimander. Han ville inte ta om vad han nyss gått igenom, förklarade han, det var sjuttielfte gången han sa det. Efter en sån repa fick Dale en skrattattack. Det hade blivit för mycket för honom.

En klocka började ringa och Dale skärpte till sig. Det var brandlarmet! Efter att förhållandevis snabbt tagit oss ut och väntat på Hoxton streets trottoar, fick vi order om att gå in igen. Det visade sig vara ett falsklarm.

Jag som var rädd för eld hade tagit med mig två brandvarnare från Sverige till X road. En till rummet och den andra till köket. Den i köket utlöstes hela tiden, alltid när Mustafa eller jag gräddade pannkakor, så jag flyttade den till hallen.

I den något kallfuktiga cafeterian på Hoxton hall stod medelålders damer i brokiga klänningar med egensinniga håruppsättningar och serverade stuvningar till lunch. Slingor av hår föll alltid ner i det varma ansiktet på damen som lämnade ut tallriken med soppa eller koppen med kaffe. Jag hade inte så stor aptit där. Pilar tyckte inte som jag, men man kan ju inte alltid få medhåll.

När Dale blev tvungen att ta om instruktioner för de senkomna, då tog han om dem för fort. Sebastian, en smal, svart kille ropade: “Slow down Dale, slow down!” Dale tog sig om huvudet.

Det var mycket sladdar man skulle koppla för MIDI. Vi noterade som för brinnande livet, men sen när det gällde gick anteckningarna inte att läsa eller begripa. Pilar var duktig på att både anteckna och praktiskt utföra, så över hennes axel hängde alltid de för sent komna. Vad de ville, framförallt, var att spela och skapa musik.

En tjej och kille var från Spanien. Pilar fick prata spanska, även om hon inte var så trakterad. De två var magra med tovigt hår, som jag kallar det, hade tatueringar på armarna, armband och ringar, och järnbitar fastsatta i ögonbryn och näsor.

Pilar och jag brukade ibland käka lunch på Paulas Café rakt över gatan. Det var den vanliga sönderkokta maten som de flesta kaféer i England verkar ha standardiserad. Dock, den var billig och portionerna rejäla.

Dale hade en digital studio hemma i lägenheten, trots att lägenheten inte var stor, berättade han. Det var så nu för tiden: man behövde inte någon stor studio med kontrollrum, mixerbord och bås för olika pålägg längre. Dale bodde vid London Fields, så Pilar och jag hade sett honom i parken, stannat och pratat med honom när han satt på en bänk och åt en banan. Lou Reed hade varit på ett ställe där Dale varit diskjockey. Han var mycket mindre än jag trott, sa Dale.

Klassen gjorde ett studiebesök i en modern studio bredvid Empire Theatre där en musikproducent höll till. Han hade gjort skivor med välkända musiker, men var själv en anonym del av musikindustrin.

Pilar bestämde sig för att sova på X road den natten. Nästa grej var att vi hade körsången på lördagsmorgonen i Round Chapel, och samtidigt skulle hon passa på och höra vad Mary menade med att vilja höja hyran.

Brad visste ingenting, sa han. Det var inget han bestämt. Ring Mary.

Pilar ringde Mary. Det bestämdes att de skulle träffas på The Dolphin, en pub på Mare street, men först på måndag kväll.

*

– Brad, hur är det? Om vi skulle ge oss på muren idag, vad säger du?

– Gör vad du vill, bara jag får in hyran. Det är det enda som betyder nåt, bara jag får in hyran. Jag träffade två svenskor på puben de var välutbildade. Ni får bra utbildning i Sverige, och gratis? De var bara städerskor, men hade gått många år i skolan. Och så hade de semester och åkte hit. Ni äter mycket också, det har jag sett, ni två.

– Man behöver energi, svarade jag, och ha råd att åka på semester. Jag hittade kyrkogården där den ena av Kray Twins är begraven, här i kartboken.

– Det är inget roligt.

– Nä, det är väl inte det. Det fanns en dansk. Han hette kyrkogård i efternamn, fast på danska. Inget roligt namn det heller. Känner du till honom? Jag försökte uttala Kierkegaard som jag trodde engelsmän sa det, de har ju ett eget uttal av utländska namn, det är riktigt besvärligt att förstå, och fortsatte:

– Han pratade om den estetiska typen, som när han gör nåt är energisk till tusan för att han är intresserad av spörsmålet, och när det är över då står han och hänger i gathörnet som vanligt, och ointresserat ser på de som arbetar.

Brad såg på mig.

– Men Kierkegaard han var inte nöjd med den estetiska typen. Han hade en etisk typ att sätta in i stället. En som plöjer på, dag ut och dag in, med det han nu har för sig, den ansvarsfulla sorten. Det var nog Kierkegaards ideal. Han skulle själv gifta sig en gång, var förlovad, men fick stora nippran och drog sig tillbaka till ett ungkarlsliv, sittande på kammaren, funderande över olika typer, och sig själv, antar jag. Han funderade på HUR man skulle leva istället för ATT leva. Så kom han i polemik med en präst eller biskop, och det tog död på´n.

Vi var tillbaka till kyrkogården. Brad var inte på humör och det fick jag respektera.

Jag gick in på rummet. Jag hade inte alltid så kul heller.

Jag hade alltså börjat sjunga i The Round Chapel på lördagsmorgnar, där Pilar var med och övade i en kör. Vi var de enda vita, och i början var jag enda mannen, sen kom en ung, svart kille. Sånglärarinnan bestämde att jag var tenor, men en låg sådan. Vi sjöng gospels. Första gången jag var där följde Pilars pojkvän med. Han och jag satt i en av de bakre bänkraderna, lyssnade och såg på Pilar och den övriga gruppen av sångerskor, som var grupperad runt lärarinnan och flygeln framme i koret. Pilars pojkvän nickade till i bänkraden efter ett tag. Vi hade kommit strax innan 9 då de började. Efteråt hade Pilar fått en reprimand av Beatrice, som var chef, för att hon tagit dit (manliga) åskådare.

Den första lärarinnan fick sparken. Sista gången hon kom fick vi se henne i en ny frisyr, en som det tagit många timmar i anspråk att färdigställa. Det var därför hon var så försenad. Det gigantiska håret bestod av små flätor. Beatrice, chefen, tog tag i hennes försening redan ute på gatan, innan hon ens kommit in. Beatrice var en äldre kvinna med utsläppt hår, också det med flätor, och hon bar alltid vit utanpåskjorta. Lärarinnan verkade inte så ledsen över att förlora jobbet. Förutom håret, visade hon oss de nya naglarna och svängde runt i en elegant klänning hon hade för tillfället. Tjejerna i kören, från tonåringar till 20-åringar, var också mycket måna om sitt utseende.

De berättade i en paus att det skulle vara en intensivkurs i sång och framförande på The Empire Theatre. Den skulle bara kosta £5. Pilar och jag beslöt oss för att gå och anmäla vårt intresse när det var så dags.

Efter körsången i Round Chapel lämnade Pilar mig, åkte till pojkvännen, men först efter att vi ätit på en kinesisk restaurang, bredvid stora Tesco på Morning lane, där de hade en god soppa. På vintern var den perfekt, när man var frusen, men nu i värmen tog vi varsin kötträtt istället. Sen skulle jag inte se henne förrän hon kom för att träffa Mary på The Dolphin på måndagskvällen.

På söndagen kom Mary till X road och diskuterade med Brad hur hyresförhandlingen med Pilar skulle gå till. Mary ville sköta den själv och han skulle hålla tyst på The Dolphin. Han kunde dricka sina öl och lyssna, men inte lägga sig i hur hon skötte det hela.

*

På måndag kom Mary ganska tidigt, och som veckan innan hade hon en färgglad plastpåse med sig, en överraskning. En ny plastduk till köksbordet. Den gamla hade blivit sönderskuren på sina ställen, när cheddarost ätits, och var för övrigt rätt solkig. Den nya duken hade äpplen som upprepat motiv. Jag hade aldrig sett Brad äta ett äpple eller nån annan frukt heller för den delen, däremot drack han cider i en rasande fart; Kiviks musteri skulle jublat om det varit deras cider. Brad fick rensa bordet från alla sina prylar och den nya duken kom på plats.

Det pokulerades om hur mycket hyran skulle höjas för Pilar. De tre andra i huset borde också få en höjning. Men först förhandlingen med Pilar. Min roll, eller på vems sida jag stod på, diskuterades inte, inget var hemligt, utan de pratade öppet inför mig.

Det hela gicks igenom: Mary skulle sköta snacket och Brad skulle knipa käft. Han kunde stå bredvid – se, lyssna och lära.

“Och du”, sa Mary till mig, “du och jag, vi ska fortsätta renoveringen av huset, först köket och nästa steg är trädgården. Ogräset ska inte vara så svårt att få bort och annat skräp för den delen. Växthuset kan sättas ihop, det ska gå att ha ett mindre drivhus här, det är ordentligt hett när solen ligger på. Det går bra att odla.”

“Kom, vi går ut och tittar”. Mary reste sig, och vi följde med.

“Brad, har du en spade och kratta? Vi kan så gott som börja idag.”

Rosie från grannfastigheten hängde med näsan över staketet och betraktade oss. Brad kom ut med redskapen som fördelades.

Jag slog och rev i ogräset, kastade det i en hög. Brad fingrade försiktigt på glasskivorna där sniglar satt sig fast. Växthuset hade en gång tejpats ihop av hans dotter. Mary grävde efter rötterna till ogräset.

Något senare tröttnade Mary och ville ha nåt att äta. Brad gick och köpte en kyckling i Lidl och de obligatoriska ölen. Kycklingen sattes i en gryta i ugnen, och en sexpack öppnades.

Mary hade hört att jag skulle ställa ut på Duke of Wellington. “Det är ingen mening att ställa ut där”, sa hon. “Det är bara arbetare som går dit. Det kommer inte att hända ett skit.”

Medan vi väntade på att kycklingen skulle bli färdig gick vi ut i trädgården och överblickade slagfältet, Mary Bonaparte, sir Brad och TomTom Turn Around. Det skulle nog bli bra, bara det blev klart. Vi tog en öl till.

Pilar skulle komma till The Dolphin vid niotiden. Vi väntade på kycklingen. Mary öppnade ugnsluckan, tittade och stack prövande ett finger i den. Kycklingen hade inte ändrat färg, inget fräsande hade hörts, ingen doft hade märkts, trots att det gått lång tid. Mary såg på de olika reglagen på spisen: “Brad! Hur ska de här inställningarna vara? De måste vara helt åt helvete. Kycklingen är ju inte ljummen ens.”

Tvättningen med lut vid tapetnedtagningen hade förskjutit reglagen. De var inte fullt lika många som på ett gammaldags mixerbord, men ändå en del. Brad verkade inte veta hur de skulle stå.

Han hade tidigare under dagen haft tid på avgiftningen, detoxen, men inte gått dit. Vi lämnade kycklingen åt sitt öde, det var dags för förhandlingar.

Till the Dolphin, som låg på Mare street, var det inte längre än en tio minuters promenad.

Det var måndagskväll och inte mycket folk. “Det här är en medelklasspub”, sa Mary. Hon gick aldrig dit annars, men hon tyckte den var intressant att se närmare på. Hon gillade målningarna av delfiner och andra havsmotiv.

Det fanns ett biljardbord. Några män stod och hängde på köerna, en spelare sprängde en triangeluppställning på bordet.

Pilar kom. Mary och hon pratade, medan Brad och jag drack öl. Jag hade svårt att höra vad som sades bland sorl och smällar från biljarden och skvalmusik.

Brad blev intresserad av förhandlingen och la sig i. Då blev Mary förbannad. Han skulle ju låta henne sköta saken, hade hon inte sagt till om det! Förnärmad tog hon sin hand ifrån honom. Då fick han göra snacket själv.

Brad backade och smickrade Mary. Hon tog upp tråden igen, efter en stund.

Pilar frågade samma sak flera gånger, vad var det Mary sa?

Mary blev arg för att Pilar inte fattade hennes cockney.

Jag började få nog av det hela, men stannade kvar för Pilars skull.

Tydligen hade de kommit fram till att så länge inga bostadsbidragspengar kommit Pilar till del skulle hyran kvarstå som den var, på £45 i veckan.

Förhandlingarna var slut.

Pilar och jag gick ut och lämnade de två andra.

Hon skulle åka tillbaka till pojkvännen. Jag knallade till X road efter att vi pratat en stund.

Jag gick ut i köket, öppnade ugnen och tittade på kycklingen. Den var fortfarande rå. Jag tog ut och la den i ett av kylskåpen.

fortsättning följer…

Liknande artiklar: