Trots att jag hade relativt goda betyg i religionskunskap och trots att min favoritskivaffär låg granne med Krishnatemplet och Govindas på Kungsholmen i Stockholm på 90-talet så är mina kunskaper om Hare Krishna ganska svaga. Jag ger min vän Henrik möjligheten att berätta om hur det är att praktisera Hare Krishna i en lång och öppenhjärtig intervju. Ta er gärna tiden att läsa och följa med in i den här världen.
Henrik, du kan väl börja med att presentera dig själv och berätta hur du hittade Hare Krishna?
Jag är 34 år och bor i centrala Eskilstuna med min dotter. För att göra en lång historia kort, så kan man väl säga att jag hittade Krishna när jag hade nått en av alla bottnar i livet. Jag var så trött på sättet jag levde, jag var rädd, ensam och andligen helt barskrapad. Man skulle nog kunna säga att jag själsligen var på en plats där jag för första gången var mottaglig.
Jag har alltid varit en sökare, men jag har sökt på alla andra ställen, än just de spirituella. Varför det passar mig är en klurig fråga. Jag har aldrig känt mig lockad av kristendomen. Jag har alltid uppfattat den som skuldbeläggande. Arvsynden och allt det där. Dessutom har jag tyckt att den varit luddig. Jag har inte fått de svar jag sökt. I vaishnavismen hittade jag alla svar, och svaren var fulla av kärlek. Filosofin är på samma gång enkel, som väldigt djup, och det där djupa lockar mig.
Hur praktiserar du Hare Krishna?
Jag praktiserar genom att jag försöker koppla ihop alla delar av mitt liv med Krishna. Jag försöker offra maten jag äter till Krishna, innan jag äter, jag försöker att läsa Bhagavad Gita och Srimad Bhagavatam så mycket som möjligt, jag försöker att lyssna på Krishnamedveten musik och jag försöker att meditera minst två timmar om dagen. Lägg märke till att jag försöker. Jag är egentligen en ganska dålig hängiven. Jag misslyckas ständigt med att nå mina mål. Men jag har ett mål jag strävar mot. Jag har en riktning i mitt liv. Jag försöker.
Hur skulle du beskriva religionen och vilka delar tycker du personligen är de viktigaste?
Jag kallar det egentligen inte för en religion, utan för “Sanatana dharma”, vilket lite slarvigt kan översättas till “Den eviga sysslan”. Dharmat hos socker är att det är sött. Det är en egenskap som inte går att skilja från sockret. Människans dharma är att tjäna. Alla tjänar någon eller något. Sin familj, sitt land, sin chef eller sig själv. Har man ingen att tjäna så skaffar man en katt eller en hund.
Men den nuvarande tjänsten har ett slut. Om inte innan så tar tjänsten slut när vår nuvarande kropp dör. Men Sanatana dharma tar aldrig slut. Den är evig. Om vår naturliga position är att tjäna i evighet, så måste det vara något evigt som vi ska tjäna. Detta eviga är Gud. Men Gud är bara en titel. Gud har många namn, och jag kallar Honom för Krishna. Krishna betyder “Attraktiv för alla”.
Det finns vissa saker som attraherar människor. Som exempel kan nämnas skönhet, rikedom och styrka. Det finns många vackra människor, men Krishna har skapat allt det vackra. Sålunda är Han den vackraste. Han besitter också all styrka. Ingen kan vara starkare än Krishna. Ingen kan vara rikare än Krishna. Därav är Han attraktiv för alla. Och hur tjänar man Krishna? Vad ger man någon som har allt?
Vi kan tjäna Krishna med vår kärlek. Det är faktiskt det enda Krishna ber om. Vår kärlek. Och vår kärlek kan vi ge på många sätt. Vi kan sjunga om Honom, laga mat åt Honom, rita bilder av Honom, ge vår tid till Honom osv. Att tjäna Gud med kärlek kallas Bhaktiyoga, och är det högsta stadiet av all yoga.
För tillfället är vi i Maya, vilket översätts till illusion. Vi har glömt vårat eviga förhållande till Gud. Vi tror att vi är vår kropp. Att vi är skaparna av vår värld och att allt är till för vår njutning. Vi gör vårt yttersta för att tjäna våra sinnen genom makt, alkohol, droger, sex osv. Men som en fisk aldrig kan må bra på land, så kan vi aldrig bli varaktigt lyckliga i den materiella världen. Vi tror att vi blir lyckliga bara vi köper den där TVn, bilen eller hunden. Om vi hade lite mer pengar, var lite snyggare, hade lite mer makt, så skulle livet vara toppen. Däri ligger vår illusion.
Materiell lycka är flyktig. Sann, evig lycka är andlig, och för att kunna uppleva denna andliga lycka så måste vi vakna upp ur illusionen och återupptäcka att vi inte är kroppen, utan att vi är andesjälar. Vi är små, små delar av Gud och det är i förhållandet med Gud som vi finner verklig lycka. En lycka som aldrig tar slut. Sanatana dharma.
Många människor utanför Krishnarörelsen har förmodligen hört “Maha Mantra”, alltså den karaktäristiska ramsan “Hare Kṛṣṇa Hare Kṛṣṇa Kṛṣṇa Kṛṣṇa Hare Hare…” som bland annat hörs i George Harrisons låt My Sweet Lord. Men vad innebär mantrat egentligen?
Maha Mantrat (eller Det stora mantrat) är ett sätt att umgås med Gud. Gud är absolut, vilket betyder att det inte är någon skillnad mellan Honom, Hans kropp och Hans gärningar. Det är inte heller någon skillnad mellan Honom och Hans namn. På det materiella planet så är det skillnad på till exempel ett äpple och ordet äpple. Vi känner inte smaken av äpple när vi säger äpple. Men Krishna är absolut. När vi säger Hans namn så är Han där personligen.
Ju mer vi umgås med Krishna, desto mer lösgör vi oss från den materiella livsuppfattningen. Krishna och Rama är namn på Gud. Hare syftar på Guds energi. Mantrat är i princip ett rop på hjälp. En bön om att få tjäna Krishna.
Ni tar ju också egna namn inom rörelsen, gör alla det? Hur “får” man ett namn?
När man blir invigd i lärjungesuccessionen så får man ett nytt namn av sin andliga mästare (Guru). Namnen är namn på Gud, följt av Das, vilket betyder tjänare. Således blir man invigd som Guds tjänare. Vid invigningen så lovar man att följa vissa regler, så som att avstå från kött, fisk och ägg, inte använda rusmedel, inte spela om pengar och att inte ha sex utanför äktenskapet. Dessutom lovar man att upprepa mahamantrat ett visst antal gånger per dag.
Gemene man skulle nog vilja påstå att Hare Krishna är en sekt, hur ser ni själva på det?
Ordet sekt har ju fått en väldigt negativ klang. Man tänker på slutna sällskap, hjärntvätt och maktmissbruk. Min erfarenhet av Krishnarörelsen är att den är väldigt öppen, välkomnande och inkluderande. Jag antar att rörelsen fått sektstämpel för att den kom till västvärlden relativt nyligen, och att den då buntades ihop med andra nyandliga rörelser. Rörelsen är dock inte ny. Vedaskrifterna är några av världens äldsta skrifter och den nuvarande lärjungekedjan kan spåras minst 5000 år tillbaka.
Utöver det, vad tycker du är de vanligaste missuppfattningarna om Hare Krishna?
Ja, det är väl just det här med hjärntvätt. Att man på något vis skulle bli tvingad till att tro. Att man skulle bli lurad och att det skulle vara svårt att lämna rörelsen. Bhakti handlar om kärlek. Kärlek till Gud och i förlängningen kärlek till allt och alla i Guds skapelse. Man kan aldrig tvinga någon att älska. Det måste komma frivilligt. Jag kan inte uttala mig om vad som skett tidigare, men under de år jag haft kontakt med rörelsen, så har jag aldrig upplevt någon som helst press eller tvång.
Inom musiken har Krishna nämnts många gånger både bland stora och små artister. Varför tror du att rörelsen har lockat så många musiker att antingen gå med i Hare Krishna eller att till exempel sjunga mantrat?
Jag har också funderat över det här, och jag skulle tro att det inte enbart rör sig om musiker. Krishnarörelsen lockar folk från alla grupper, religioner, nationaliteter och samhällsskikt. I bhakti så behöver vi inte försaka det vi tycker om att göra. Vi uppmuntras istället att göra det för Krishna. Är du bonde, så odla mat till Krishna. Är du konstnär så måla för Krishna. Jag tänker att musikerna hörs och syns mer, då de får mer tid i TV och radio. Konst får inte lika mycket plats i media som musik.
Men nog verkar det som att Krishnarörelsen drar till sig estetiskt lagda människor. Kanske är det vanligare bland esteter att fundera över livets mening, än vad det är bland bilmekaniker. Jag vet faktiskt inte.
Du har själv nyligen släppt en skiva under namnet Aham Brahmasmi, berätta lite om låtarna. Hur kom du på den idén och vad tycker du om resultatet?
Albumet “Sravanam Kirtanam Visnoh” är ett konceptalbum på en vers ur skriften Srimad Bhagavatam (07.05.23-24), där nio olika sätt att tjäna Gud räknas upp. Sravanam är att höra om, och Kirtanam är att lovprisa Guds namn, aktiviteter osv. Albumet är ett försök att glorifiera Hans Gudomlige Nåd A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada och det budskap han kom till väst för att sprida.
Idén fick jag när en vän frågade mig om jag inte kunde använda mitt musikskapande i Krishnas tjänst. Jag har varit och nosat på Black Metal tidigare, och tänkte att det vore kul att försöka kombinera extrem musik med Krishnamedvetande.
Jag är nöjd med resultatet. Jag gjorde mitt bästa, och det är jag säker på att Krishna vet om och uppskattar. Men det hade inte blivit så bra som det blev utan de fantastiska människor som hjälpt mig. Elsa Thunander har ritat omslaget, loggan och gjort layouten, Malini Jurelius sjunger Mahamantrat på låten “Kirtanam” och Alfred Wennerberg har mixat alltihopa. Jag är väldigt tacksam för den hjälp jag fått.
Hur vanligt är det med Black Metal och Hare Krishna? Hur ser Black Metal-puritanerna på dina texter om Gud, och om man vänder på frågan, hur ser folk inom rörelsen på kombinationen Hare Krishna och Black Metal?
Vad jag vet så är det här den första skivan som blandar dessa två världar någonsin. Det finns en genre som kallas Vedic Metal, där hinduism blandas med metal, men genren är inte stor. Fokus ligger mest på Death metal och mig veterligen så finns inget renodlat Hare Krishna-band inom genren.
Kritiken jag fått har mestadels varit positiv. Människor från Black metal-scenen gillar musiken, men många vänder sig starkt mot budskapet. I en recension fick jag höra att “Black Metal handlar inte om blommor”. En recension jag verkligen uppskattade. Även inom Krishnarörelsen har mottagandet varit bra. Det är många inom rörelsen som har svårt att ta till sig den här typen av extrem musik, men det har inte varit något hinder för att visa uppskattning inför det jag försökt göra.
Skivan är gratis men man kan skänka en slant till Kornas Vänner, vad är det för projekt?
Kornas Vänner är ett projekt med fokus på kobeskydd, som bedrivs av boende på Almviks gård i Järna. Kobeskydd innebär att de ser till att korna har det så bra som det bara är möjligt. De säljs aldrig och inte heller slaktas de. När de blir gamla går de i pension, och blir fortsatt omhändertagna. Korna handmjölkas, och man låter kalvarna dia så länge som upp till 10 månader. Korna har möjlighet till utevistelse året om, och behandlas med kärlek och respekt hela livet.
Kon ger oss mjölk och bör därför behandlas som en mor. Vi skulle aldrig slakta och äta vår mamma, så varför gör vi så mot korna? Så länge vi inte kan visa respekt för andra levande varelser, så länge kommer vi aldrig heller få stopp på krig, våld och förtryck i samhället. Därför är kobeskydd väldigt viktigt.
Om man är intresserad av att lyssna på skivan så finns den på Youtube och även för nedladdning på SoundCloud. Om man vill ha ett fysiskt exemplar av skivan så kan man maila mig på servethedust@gmail.com
Har du några planer på att göra mer musik framöver, kanske med egna texter?
Möjligen kommer det fler album, ifall Krishna skänker mig mer inspiration. Tills dess ägnar jag mig åt annat. Jag har inte så värst mycket att tillägga personligen. Filosofin har blivit så fint förklarad av så många andliga mästare genom tiderna, att jag inte känner något behov av att skriva egna texter. Men även i fråga om text, om Krishna ger mig inspiration till att skriva, så nog kommer jag skriva.
Vad hoppas du att det nya året kommer att föra med sig?
Kärlek och Black Metal åt alla kanske? I övrigt så hoppas jag att den här pandemin klingar av, och att vi alla kan börja umgås igen. Kanske på ett mer genuint sätt. Jag hoppas att pandemin har fått oss att förstå hur viktiga vi är för varandra. Att det viktiga i livet inte mäts i prylar och pengar, utan i den kärlek vi kan skänka världen.
Om man vill veta mer om Hare Krishna, var ska man leta då? Finns det något mer du vill tillägga?
Jag föreslår att man går in på Almviks gårds hemsida http://www.almviksgard.se/ eller letar upp Hare Krishna Stockholm på facebook. Det är en bra start. Jag vill vara tydlig med att svaren på frågorna är högst personliga, och inte nödvändigtvis något som Krishnarörelsen ställer sig bakom. Jag har försökt svara så utförligt och sakligt jag kunnat. All ära åt Srila Prabhupada! Hare Krishna!
