Den nionde juni lägger jag min röst på Vänsterpartiet, och jag hoppas att du också kommer att göra det. Jag väljer Vänsterpartiet eftersom jag uppfattar det som det minst dåliga alternativet.
Däremot kommer jag troligtvis inte att gå till vallokalen med samma entusiasm som min mormor och morfar gjorde när de, arm i arm, iklädda sina finaste helgdagskläder, gick för att rösta på sitt arbetarparti, Socialdemokraterna.
Födda i slutet av 1800-talet var det ingen självklarhet att morfar, som byggnadsarbetare, och mormor, som började arbeta som piga vid låg ålder, skulle få rösta. De var väl medvetna om att arbetarklassen vann organisations- och rösträtten genom kamp på livets alla områden. Därför var det en självklarhet för dem att vara med i facket, i Kooperationen, i Pensionärernas Riksorganisation och i Fonus. Att inte rösta i årets val skulle för min del vara att solka ner minnet av mina morföräldrar.
Som socialist är jag mot kapitalismen. Jag är internationalist, antimilitarist och motståndare till den gigantiska upprustning som Sverige är en del av. En upprustning som emanerar ur motsättningar mellan de olika imperialistiska blocken, vilka tilltar i en obehaglig hastighet. Det handlar om en strid om kontrollen över naturtillgångar och marknader.
Den massiva upprustningen sker när mänskligheten och planeten befinner sig i ett klimatnödläge, som Fridays For Future uttrycker det. Ett nödläge som, om klimatforskningen har rätt, riskerar att göra planeten obeboelig för livet så som vi känner det. Dessvärre har vi ingen anledning att betvivla forskningen. Just så allvarlig är situationen och kräver satsningar som bara kan jämföras med dagens satsning på bomber och granater. Men trots det är klimatfrågan nästan en icke-fråga i valrörelsen.
Dessvärre har varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet lyckats bestrida borgerlighetens verklighetsbeskrivning. Snarare tvärtom.
Som socialist har jag tvingats se ett Vänsterparti som utvecklats till att bli ett nationalistiskt vänsteralternativ som värnar ”svenska intressen”. Och med det också krigsivern. Detta i stället för att med alla medel kämpa för en internationell fredsrörelse tillsammans med fackföreningar, arbetarpartier, folkrörelser och andra fredsivrare, mot upprustning och imperialismens krigsförberedelser.
Trots att utvecklingen är tung att bevittna, kommer jag att lägga min röst på Vänsterpartiet eftersom det inte finns något bättre alternativ. Partiet har sina rötter i folkrörelserna, i arbetarklassen, och de samlar många radikala ungdomar. Men också för att Vänsterpartiet, tillsammans med Miljöpartiet, har den mest långtgående miljö- och klimatpolitiken.
När jag går till vallokalen för att rösta, gör jag det med mina morföräldrar i salig åminnelse. De var övertygade om att deras röster bidrog till att göra framtiden bättre för sina barn och barnbarn än vad de tvingades genomlida som arbetarbarn under tidigt 1900-tal. Själv kommer jag inte uppleva samma starka entusiasm, men jag hoppas att min röst, tillsammans med många andras, bidrar till att bromsa upp den borgerliga offensiven.
Gay Glans
