Poppens och Ulla Puhs pappa, portvakten, hade kommit upp ur pannrummet. Genom källarfönstret hade han sett en bil som verkade misstänkt. Ut på gården, gående över gruset, gick han så tätt inpå som om han vore närsynt. En man hade parkerat bilen vid piskställningen:
– Och vem är du?
– Napoleon.
– Jag är inte upplagd för skämt.
– Inte jag heller.
– Bilen får inte stå här på gården.
– Nehej.
– Ska på fotboll. På Vallen, förstås.
– Nej men, hur kunde du veta det?
– Alla tror att de har fri parkering här på gården.
På Vallen, på våren, lades ny och fuktig sand på C-plan, brun som kanel. På sommaren blev den till en grå öken.
Näten sattes upp för de första matcherna. Vårsolen stod lågt, och ville man värma sig fick man hålla till vid målet närmast slänten ner till B-plan, efter skolan, när man stack ner med en boll.
Nyckelpigor och orange-svarta sköldbaggar fortplantade sig på grässlänten bland tussilago och kärringtand.
Omklädningsbarackerna nedanför hockeyrinken såg ut som om de varit gamla och slitna redan från början. Senare på våren var där tomt och stilla. Solen sken in och när dörren slog igen virvlade torra flugor upp från fönsterkarmarna.
Det svarta trägolvet var fyllt av gula skärsår. Dörren hade en hård stängare: ska du in eller ej? Stängaren gjorde att du fick en kyss i ryggslutet så du for in. På vintern var det skönt att knyta upp de hårt snörda skridskorna. Trötta fötter dinglade. Under bänken ångade värmen från elementen. Dofter fyllde näsan och smällar från dörren och klampet av skridskor hördes genom rösternas iver. Pissrännan stank. Törstig, med huvudet på snedden i handfatets plåtskål, sörplande man vatten, kallt så det brände.
En traktor hade varit inne på gården och hjälpt portvakten med att skotta ihop all snö. Den hade skrapat snön till ett stort berg och inuti hade vi grävt ut en grotta – Poppen, Sergeanten, jag, och Ulla Puh, förstås. Vi lyste upp inne i grottan med ljusstumpar. I grottan kunde man halvligga mot väggarna.
Jag var minst.
– Vad vet du om Ulan-Bator? frågade Poppen.
– Det är Mongoliets huvudstad, svarade jag.
– Vem är president i USA?
– Jonsson, svarade jag. Kennedy hade blivit skjuten. Jag vet inte varför jag grät, men jag gjorde det. Jag hörde Arne Thorén säga att den amerikanske presidenten blivit skjuten i Dallas, Texas, mördad.
– Hur många cyklar går det på ett dussin? frågade Poppen vidare.
– Ett dussin, svarade Poppen själv när jag var sen med svaret. Ett dussin cyklar kan inte bli fler eller färre än ett dussin cyklar och så kommer det att förbli i evigheters evighet, amen.
Poppen gjorde korstecknet:
– Låtom oss bedja över denna förtappade själ Astor Pastor Kalsong, miljöskadad av antikviteter. Se stjärnan för dig blinkar och Alice är uppe och pinkar, ho ha hi! Poppen slog näven i taket.
– Helvete, jag skar mig! Poppen tog sig försiktigt över knogen.
– Det är skarsnö, ho ha hi.
Ulla Puh fnittrade.
– Är det nån mer som är miljöskadad härinne? Då får han stå upp, sa Poppen.
– Och vart ska du ta vägen? undrade Poppen.
– Ut, sa jag.
– Tror du, ja. Säg vem är det som går och går, men aldrig kommer till dörren?
– Kålhuvet, svarade jag och kröp vidare.
– Han som sa’t han va’t, sa Poppen.
Jag petade undan tefatet av plåt uppe på taket. Jag fick lägga extra snö ovanpå som kamouflage.
– Ho ha hi! Poppen skrek med vi sprang ut genom porten.
Poppen hade en blekblå scoutskjorta, blå halsduk i sölja, och en livrem snett över bröstet, en annan rem kring midjan med en slidkniv, och så kortbyxor med hängslen.
Vi skulle till gammelsnön på tippen bakom motorstadion, där fanns all snö som plogats bort från isbanorna under vintern.
Ur snölagret stack trasiga bandy- och ishockeyklubbor upp, bitar av isoleringsband och orange borst som lossnat från sopmaskinen tittade fram.
Vi gick omkring i den storkorniga snön, eller stod bara still och tittade.
Vitsippor blommade bredvid. Bland liljekonvaljbladen fanns gröna knoppar som snart skulle ändra färg och börja dofta. Rönnarna hade fått stora blad, och här stod vi i snö.
Vintern låg kvar här bara för att dö. Det var inte många mer än vi och vaktmästarna som visste om det. Kylan kröp upp längs smalbenen.
Ulla Puh hade hårband, kjol och blus, kortstrumpor och läderskor. Plötsligt hoppade och strittade hon till, satte sig i snön:
– Huuuuuuuuuuuh! ropade hon och höll sig i kjolens utslagna klocka.
– Hu hu, Ulla Puh! Opp och hoppa din feta loppa. Sitt inte i snön, du kan få snömask. Den kryper in i ändan! sa Poppen, men hon verkade njuta av köldchocken.
– Det är gammal skitsnö, den ruttnar! Poppen tog tag i henne och drog henne på fötter:
– Upp och hoppa din gamla loppa.
– Kom nu! Poppen slog ut med armen och pekade mot berget:
– Indianerna anfaller! Ho ha hi!
Vi kom fram till tallen där det tidigare eldats mellan rötterna, innan vi fortsatte ut genom ett hål i stängslet, ner på gräsplanen framför berget. Där bland de stora stenblocken, där den gamla skjutbanan legat, hade jag tappat en pennkniv med pärlemorskaft.
Draken
Vid stängslet till faktoribostäderna låg en rosa skokartong. När jag sparkade till på den, rasslade det och gungade som om en stor geléklump fanns inuti. Jag välte av locket med tåspetsen. Det var en död igelkott.
I skogsbrynet stod draken. Den bodde i närheten. Man såg den inte om man inte gav sig tid. Genom dess kropp var trädens stammar lika klara som om de setts genom en glasflaska. Ja, den var inte så stor, draken, som en ekorre ungefär.
Den var genomskinlig, som av mjukt glas. Man såg hjärtat slå i bröstet. Från hjärtat förgrenade sig blodet i stora artärer till kroppen och mindre till huvudet, de fyra benen och svansen.
Draken var nyfiken på människorna. Den sov på dagarna men på nätterna var den i staden. Människorna är inte på kvällen som de är på dagen.
Nyfiket betraktade draken ungdomen utanför biografen. Hur de stod i grupper, rökte, gruffade och knuffades. Försökte någon kramas synligt fick den en smäll. En del var högljudda.
Det kom äldre i raggaråk och stannade till. Raggarna försökte få flickorna med sig i bilarna, att lämna pojkarna. De var alltid många. Att vara flera är alltid enklare när man ska göra något.
Amerikanska filmer lovade kärlek till sista andetaget med hjältar som slog de svagare på käften – det var den starkes rätt. Kärlek vad var nu det?
Draken tittade in i de finare hemmen, där det fanns mycket speciella regler för hur man skulle uppföra sig, och i de inte så fina hemmen, där fanns en regel framför allt: du ska inte förhäva dig. De fattiga skulle inte göra sig märkvärdiga – det fick bara de som hade pengar göra.
Drakens hjärta slog snabbare när den upptäckte att det var så olika villkor, trots att människorna såg ganska så lika ut. Skötte man sig inte föll man utanför. Det var det värsta som kunde hända – man hamnade i mörka hålan med slem på väggarna, man var fördömd och kom inte upp igen.
Draken visste inte då att det fanns en utsida och en insida på människan – själv var den ju genomskinlig.
Jag tittade på min syster. Hon satt med mig på golvet med benen vikta åt ena sidan och nylonskjortan hängande utanför. Vi satt i sovrummet på mattan framför min uppfällbara säng bakom förhänget. Ovanpå låg en packe filmstjärnor med en gummisnodd runt och några lösa dubblisar.
– Draken gömde sig bakom ett hjul på en raggarbil, och skuttade sen snabbt upp på biltaket och vidare till en korvkiosk, där den tittade på alla som åt korv med mycket senap, mitt i natten. De hade alla varit på lokal, var utkastade och hungriga för att de tidigare druckit så mycket att det blivit obalans i deras magar. För en del hjälpte det inte med korv och senap, inte ens med flera korvar. Deras balans var så dålig att de stod och vinglade. De skrek och en del ville slåss. En del gick hemåt och skrek i förtvivlan över sin ensamhet. Den gemenskap de haft för fem minuter sen var inte vatten värd nu. Värmen de känt inne i lokalen, vart hade den tagit vägen? De skrek så gällt att pensionärer vaknade ur tablettsömnen och undrade om det redan var frukost?
De skrek så mödrar fick hugg i bröstet:
– Hade de inte gett sina barn den bästa uppfostran? De skrek så de blev rädda för sig själva och tystnade, men de som blivit väckta måste gå upp, då de inte kunde somna om. De börja gå mellan fönstren som djur i bur för att se dagern sakta ge färg åt den svarta nattvärlden.
På morgonen skulle de ha ont, både i halsen och i huvudet, och de måste dricka mycket vatten och annat. Och de skrek över att livet inte var som det stod i Vecko-Journalen, Mitt livs Novell och Se. Nej, det var så svekfullt.
Och de skrek över att de svek sig själva och att samhället svek dem i deras kärlekstörstande. Det var något de ville ha, något de sökte varje helg, och det de fick var inte vad de ville ha. Söndagen plågade dem, ingenting blev det något av med, som i flytande bly vadade de, för att framåt kvällen snabbt som kvicksilver förlora ännu en dag till ingen nytta, och varje morgon var det bara slit och släp, men – man hade i alla fall ett jobb, sa de. Man fick vara tacksam för det.
Det var nästan skönt när man väl kommit igång. Maskinerna snurrade, det brusade och bullrade omkring en, man slapp tänka och man var inte ensam. Nej, man delade samma tillvaro med många. Inte allas, kanske, men dem visste man ju inget om, så varför bry sig med dem man inte hade något att göra med. Sköt ditt och skit i andra.
Det var vad draken såg. Trött släpade han sig hem. Han gick och knöt sig, innan han riktigt funderat klart på människorna och deras längtan.
– Längtan, det var det som de hade på insidan, eller hade haft en gång. Längtan tog sig bara så olika uttryck, tänkte draken, innan ögonlocken sänkte sig och han somnade.
***
“Medan kärringen gjorde i ordning middan och väntade – om – säger om – man gick hem direkt efter. Hon fick vänta, och inte behövde hon lägga handduk över potatisen i karotten för ens skull och hålla dem varma. Hon och ungarna kunde väl äta. Inte behövde de vänta på en annan.
En kastrull med sås, potatis och kött fanns kvar på spisen.
Till sist, när det mörknat, och hon tröttnat, slängdes kastrullen in i skafferiet.
Vems fel?! Fel och fel, inte är det väl mitt. Man är väl en fri mänska, karl för sin hatt, man kommer väl och går som man vill, åtminstone på söndan, den enda lediga dan. För helvete, för karl i huset det är man väl.”
