Illustrationer: Tommy Bimman Andersson

Besök i East End – del 2

Del 2 av 7. En berättelse från det mytomspunna och omtalade East End.

Jag hade kommit med flyg i mitten av december, första gången. Ömsom sken solen och värmde, för att i nästa stund slå om med en kort skur. Folk småsprang, kurade ihop sig, höll nåt över huvudet.

Jag hade ringt och pratat med min kompis kvällen innan. Brad svarade. På kvällen, positionerad i köket framför teven, brukade han oftast vara först på telefonen. Då satt han och laddade, skulle snart ut på en pubrunda. Den väggfasta telefonen fanns i hallen, en mynttelefon som käkade småslantar.

När jag fick tala med Pilar berättade hon att värmen i huset inte fungerade och att det var svinkallt. Jag sa att Brad hade sagt nåt om det, att han beklagat att jag skulle hamna i den soppan.

“Alla är arga på Brad”, sa Pilar.

Brad hade inte ringt efter nån som kunde fixa värmen, utan hade själv hållit på och micklat, vridit på termostat, och testat med att slå på varmvattensberedaren manuellt. Brinnande gas skulle värma vatten till element, badkar och övrigt. När värmen sjunkit brukade “heatern” automatiskt klicka till, gasen antändes – Brad fick bara fram klickandet – likt en cigarettändare utan bensin. Det fanns gas, för på bakgården, ur en säkerhetsventil, stank den varje gång försöken gjordes.

Flera dagar hade de varit utan värme.

Tjejerna som hyrde i huset – Pilar, som jag skulle bo hos, och de två australiskorna Alice och Angie – var fly förbannade. Det hade pågått i flera dagar och det var en kall december.

Mustafa från Algeriet, som hyrde rummet bredvid Pilar, ställde sig neutral, han skällde inte på Brad – Brad var inte rasistisk och det var Mustafa tacksam för.

Pilar hade hämtat mig på Liverpool Street Station. “Brad är med”, sa hon, “han sitter på en pub”, men med hennes dåliga lokalsinne tog det ett tag innan vi hittade rätt pub och honom, därefter tog vi oss till busshållplatsen. Vi hade alla svarta skinnjackor, men av olika modeller. Jag, dessutom iförd en gul hatt, passade på att vara excentrisk medan jag var utomlands.

Slaskvädret gjorde att det var svårt att göra sig förstådd, att höra nåt i trafikbruset. Brad hade skotsk accent och stammade emellanåt.

Efter att ha klivit av bussen vid en större gata, som vi korsade, kom vi in på den lugnare X road. Brad bar min orange ishockeytrunk och Pilar hade sin gitarr som jag tagit med åt henne.

Det var “terrace houses” i tegel på båda sidor, och en valvbro delade den ganska korta tvärgatan.

Brad låste upp porten, ett trappsteg, och vi klev direkt från gatan in i hallen. Post låg på ett element till höger, en trappa ledde uppåt. Rakt fram fanns den smala hallen.

Till vänster om ingången hade Pilar sitt rum. Vi ställde in våra grejer. Brad hade letat fram en gungande gummimadrass åt mig. Den låg på golvet. Pilars säng stod vid väggen.

Ett stort mörkt klädskåp fanns på motsatta sidan den bruna panelväggen, den som dolde det som varit en öppen spis. Fönstret var fördraget med en vit spetsgardin. Man kunde nästan känna hur det drog kallt från det otäta fönstret med enkelglas. Pilar hade lagt flera tröjor nere kring ramen. Det var ingen idé att ta av sig ytterkläderna. Vi gick ut i köket.

Pilar hade mat i en kastrull, råris med baconsås och vitlök.

En mörkhårig tjej satt med en tallrik i handen. Hon hade kappa på sig. Vi hälsade. Hon hette Angie och bodde på övervåningen. Jag och Pilar tog plats vid bordet. Brad bjöd på cider.

Den lilla svartvita teven var igång och Brad tittade på den. Mellan tuggorna klagade Angie högljutt över bristen på värme i huset. Hon sa att hon inte tänkte betala hyran för den senaste veckan och hotade med att flytta. Angie måste vara proper på jobbet, kunde inte bo i ett hus där varken värme eller varmvatten fanns. Vad höll han på med?

Brad stirrade på teven. Han satt strategiskt vid köksdörren och passade på att stänga den när nån kom eller gick. På spisen hade han en stor kastrull med vatten som kokade upp. Då och då gick han fram och hällde ur varmt vatten i diskhon och fyllde på med kallt och lät det sedan koka upp igen.

Den enda värmen i huset kom nu från ett flyttbart elektriskt element som stod framför oss på det svarta trägolvet.

Tallrikar stod travade på diskbänken. Angie reste sig och gick dit och fyllde på med en till. Automatiskt sköt Brad till dörren efter henne, så det sa klick, när hon lämnade oss.

På köksfönstret rann det av imma.

Min första natt sov jag fullt påklädd i skinnjacka och byxor, med ett täcke och en filt över mig. Den gula hatten drog jag ner över öronen. Jag var här på äventyr, allt det här bekom mig inte så mycket, om två veckor skulle jag vara tillbaka i trygga Sverige.

Pilar och jag pratade om sånt som brev och telefonsamtal inte utförligt berättat.

Pilar hade jobbat på en pub och bott i ett rum ovanför puben. När hon blev arbetslös måste hon flytta. Hon bodde i ett tjejkollektiv med sex andra. Hon hade bott i “Tent city“ under sommaren. Ungar hade kastat sten, inte på henne, men på muslimska kvinnor som också bara hade ett tält att sova i. Tillfälligt fick hon bo i en lägenhet för en kort respit.

Pilar fick £52 i veckan när hon stämplade och sökte nya jobb.

Brians annons om rummet hade hon hittat i tidningen Loot. Brad tog £45 i veckan. För att överleva städade Pilar svart på flera ställen. Att åka tunnelbana var tvunget och inte gratis.

Pilar var medlem i ett gym som hade jacuzzibad. Hon hade tidigare på dan gottat sig i badet, så länge att de skrattat åt henne. Gymmet var endast för kvinnor.

Det var inte ovanligt att folk frös ihjäl i GB. I vissa hushåll hade man polletter till gasen för att hålla igång vattenvärmaren och spisen, och många hade det knapert. Det hände också att den exploderade, “heatern”.

Pilar steg upp och gick ut i korridoren.

“Jag trodde att el-elementet skulle vara kvar. Det är säkert Angie som tagit upp det”, sa hon när hon kom tillbaka och la sig igen.

Jag, i min tur, stod upp på gummimadrassen, det var som att stå i en ranglig roddbåt, och sa att jag var pinknödig. Pilar skrattade åt mig.

För att nå badrummet med toalett måste man gå genom hallen och köket.

Vissa människor, om man är mottaglig, kan ge en något som fastnar. Nåt som de själva kanske inte reflekterar över.

Hemma hade vi sett änder som simmade eller stod i vägen; de ville knappt röra på sig när man kom. “De är så lika, allihopa”, slängde jag ur mig. “Nej”, sa Pilar, “de är individuella. Du får se efter noggrannare.” Hon hade “sett” änderna, jag bara tittade.

***

Vi hade jobbat på bra med tapetnedtagningen i köket. En vägg var nästan helt klar. Men det var en del skrovligheter, underliggande tapeter och övermålningar, som stack fram.

På tapeterna runt köksdörren och fönstret var lut påsmetad, för vidare bearbetning, liksom ovanför diskbänken. Mary spolade av luten från badrumsmattan i badkaret. Från att ha varit röd ändrade den färg till purpur. På spisen hade all skorv lösts upp. Det gick lätt, nästan lika lätt som för Mr Muscleman i tevereklamen, spisen blev betydligt snyggare och aptitligare än tidigare.

Mary tittade ut genom köksfönstret på Brad, som satt framför teven i trädgården. “Vi går ut och vilar oss ett slag, vi också”, sa hon och drog av sig gummihandskarna.

“Här sitter du och har det bra, Brad”, sa Mary och såg sig om på den minimala ytan som var trädgården. Bakom ett högt staket, rosenbuskar, och ett mindre träd, fanns grannarna till höger. Mannen var skådespelare, hade Brad berättat för mig. Kvinnan i det huset hade sprayat något på den yviga växtligheten, när jag stått och målat, så jag nyste. Hon bad om ursäkt. Jag hörde, men såg henne knappt bakom staket och växter.

Till vänster, med ett hälften så högt staket, bodde Rosie. Hennes föräldrar hade jag aldrig pratat med och de var aldrig i trädgården nån längre tid. De var i trettioårsåldern, hade fem barn. Rosie kom just upp med huvudet över staketet. Hennes ögon brukade följa mig när jag höll på med måleri.

Deras trädgård var ett upplag för bildäck. Karln körde en SUV, och på gatan markerade han en parkeringsplats med hjälp av fyra vägarbetes-koner. Kvinnan tvättade barnkläder och hängde ut dem i trädgården när det var tjänligt väder. Jag fick en känsla av att föräldrarna ansåg mig för en idiot, en som enbart förstörde pengar, färg och kläder, vilket de också förmedlat till barnen. Karln och äldsta grabben åkte och röjde, plockade, på rivningstomter eftermiddagar och kvällar.

“Nej, jag börjar bli hungrig”, sa Mary. Hon såg mot Brad som verkade vara inne i fotbollsmatchen på teve. “Brad! Hur skulle det var om du bjöd oss på kinesmat och några öl. Det har vi gjort oss förtjänta av, eller hur?”

Mary skickade iväg Brad till Off licence och Take Away-kineserna på Mare street efter att vi beställt.

Fönsterbågarna på Brads hus var i dåligt skick. Angie, på övervåningen, vars fönster fanns snett ovanför köksfönstret, hade ofrivilligt fått lila färg på utsidan då hon målat om rummets väggar. Hon hade slängt ut täckplast och målarburk i trädgården.

Brads dotter hade haft ett mindre växthus. Tejpade glasskivor doldes i den knähöga grönskan, man fick akta sig.

Jag hade trampat ned ogräset där jag stod, gick fram och tillbaka, medan jag målade. Stenplattor var lagda på marken i en fyrkant framme vid muren. Brians gula hjälm, som jag hade till rengöring av penslarna i, stod på huvudet på ett mindre bord som Pilar och jag hittat. Vi hade varit ute och gått i omgivningarna bakom Mare street, där det fanns små fabriker och verkstäder. Mycket var utställt åt sopgubbarna och vi gjorde fynd. Bland annat hittade vi masonit och plywood som jag kunde måla på. Pilar hade nickat mot ett hus med en anonym fasad och sagt att det där var en“sweat shop”: illegala invandrare, kvinnor, sydde textilier som sedan fanns att köpa i London.

Mätta och belåtna, efter kinamaten och några öl, skickades en spliff runt. Tiden gick fortare än klockan hann med – den rusade, som det heter. Mary och jag fick inte så mycket mer gjort.

Mustafa var den förste som kom hem. Förvånad såg han på köksväggarna och på oss. Redan i den trånga hallen, med alla prylar uppallade längs väggarna, hade han väl förstått att nåt var på gång. Vi hade bara tagit in teven, bordet, och några stolar i köket.

Mustafa log generat innan han gick till sitt rum.

Det kändes inte bra att sitta där, fastän full, kändes det olustigt. Med ölburkar, doggybags, lukten av blöt lut och inpyrd rök, stöket med spis och kylskåp utflyttade, för att inte tala om hur väggarna såg ut – en var hyfsat rensad förutom att det var tjockt upptill av olika tapetrester, två halvt om halvt nedrivna, en vägg ogjord, men insmord med lut.

Mitt emellan dem hade jag hamnat. Det var inte mitt hus, jag visste ju inte att det skulle se så illa ut när dan var slut, men jag var delaktig. Skeppet gick stadigt framåt: vilka val hade jag haft? Hoppa i havet? Som jag förstod Sören Kierkegaard i Antingen eller: jag hade valt genom att inte välja. Skeppet hade rört sig framåt i tid och rum. Nånting hade hänt och jag hade bara följt med.

“Titta på honom”, hade Mary sagt på min rygg till Brad, när jag gick till rummet för att hämta mina grafiska tryck: “Han är stenad”.

Jag var rädd för den där käringen. Mitt jag kändes krympt.

Jag kom tillbaka med bilderna och hon tittade och var berömmande. Brad sa sig inte vara intresserad, eller begripa sig på dem. Nu skulle jag fyllas av hennes smicker.

En fegis, det var jag, men slog bort det. Alltid hamnade jag i dilemman, olösta konflikter.

Angie och Alice kom hem tillsammans. De såg på oss där vi satt, och på köket. De gick tillbaka genom hallen och uppför trappan till sina rum.

Mary undrade var Pilar fanns? Hon är hos sin pojkvän, sa jag.

“Nu när jag ordnat så hon får bostadsbidrag, då kan hon inte räkna med att hyran kommer att ligga kvar på samma låga nivå, eller hur Brad? Jag skulle vilja prata, ‘make a deal’, ha en uppgörelse med Pilar, kan du tala om det för henne?”

Mary såg på mig medan Brad nickade.

*

Spanska Pilar, fast det var ju hennes mamma som var spansk – Pilar var väl inte mer spansk än jag. Jo, lite i alla fall. Hon hade rest till England på vinst och förlust för att hon var intresserad av det engelska språket. Under en test av ett par veckor hade Pilar känt att hon vill vara där och hade också mött en engelsman. Hon lämnade allt, precis som hennes mamma en gång gjort. Pilar ordnade och sparade och åkte tillbaka till GB en tid efter den semestern. Vi hade behållit kontakten och jag hade tagit hand om grejer som hon lämnade. Det mesta hade hon sålt för att få ett startkapital till livet i det nya landet.

Jag tänker på Pilar när jag ser änder som putsar sig. Hon måste haft en hård kamp för att klara sig i London och det var en ensam kamp – Pilar är beundransvärd.

fortsättning följer…

Liknande artiklar: