Georg, i sin orange tröja. Frid tänkte på engelsk konfekt, fyrkantig färgad marsipan randad med lakrits, och runda kokos med lakrits i mitten. Georg hade en cigarill i handen.
– Jaså, det är tävling, sa han. Och ni sitter på första parkett?
– Ja, idag blir det ingen poker. Vi får titta på det här istället, sa Henry.
– Jag hade tänkt åka och bada, sa Frid. Det här är nåt annat än pajsarna som spelade i veckan. Här går det undan.
– Och damer som spelar, ser jag, sa Georg, där på andra banan.
En del tyckte det var tjusigt med idel vita kläder. Det var nåt engelskt över tennis. Som krocket, nej, inte krocket… kricket! Vitt och rent mot den blodröda sanden, blodröd så länge den nu var våt. Och snygga karlar, smidiga, utan nån kalaskula, muskulösa ben i vita strumpor och skor. Man riktigt kände doften av rakvattnet de baddat sig med, ända bortifrån klubbhuset doftade det ut på gatan. Nymornade spelare såg efter på anslagstavlan vem de skulle börja mot. Två hade gått för att värma upp borta vid bollplanket. Bilar stannade till på parkeringen. Publik strömmade till.
En match började.
Det var som om spelarna hade skridskor, de gled och kastade sig framåt, bakåt, sträckte sig ut åt sidorna, försökte täcka upp hela banan. Mörkröda bromsspår uppstod där de tvärstoppade; de vita märkesskorna skar igenom det rosa ytlagret.
Det som Henry tyckte var en ren och snygg bana, nysladdad, med borstade kritvita linjer och vattnad, blev snabbt en ärrad hud med brutala skärsår i alla riktningar.
Den röda sanden, en tous cas, har den egenskapen, till skillnad mot asfalt eller betong, att spelarna kan glida på sanden. Därför ska banan var väl vältad på våren, så att underlaget är hårt, men med ett tunt skikt av sand att glida på.
Frid undrade vad de tänkte på de som stod här och glodde. Hon som sålde lotter verkade vara i 50-års åldern. Såg bra ut, hade säkert barnbarn, hade kanske börjat tröttna på gubben, och han på henne, men de strävade på dag efter dag, och så gick åren. Funderade de över helheten, eller var det bara vad de skulle äta ikväll. Vad rörde sig i skallen, var det vilka som kom, om en välkomstdrink behövdes? Fasader, fasader.
Folk hade det bra materiellt och det kompenserade den brist livet i övrigt hade. Gods och gull förhöjde tillfredsställelsen med livet, allt det andra fick vänta, till semestern, kanske. En månad, vad hann man på det? Ingenting, det visste Frid, allt tog sin tid och man måste ge det tid, älta sin historia, se den från ett annat håll, komma på saker – AHA! Om man nu ville att nåt skulle hända.
Två manliga spelare kom in på bana nr1 med långa väskor. De lade upp dem på bänkarna, tog fram två racketar var. De prövade strängarnas spänning, lyssnade på klangen genom att slå den ena racketramen mot den andra racketens strängar. Strängarna var s k natursenor, vilket gick bra att spela med när det var torrt väderlag; i blött var nylonsenor att rekommendera.
Dennis, som var gänglig, rörde sig smidigt. På forehandssidan var han stark, han kunde ha kroppen vänd framåt men ändå få kraft i slagen, medan backhandslagen utfördes nästan med ryggen vänd mot nät och motståndare – dock – blicken var ständigt på bollen – beredd på tå dansande han, innan Ronny, motståndaren, levererat.
Det hade varit en Jehova och ringt på Frids dörr. Hon hade varit vitklädd, hon också. Han hade släppt in henne. Hon hade nån kompis i trappan, men hon kom in ensam. Och de hade pratat om Gud. Eller hon hade rabblat vad hon lärt sig och han hade provocerat, sin vana trogen. Att hon var söt, det kunde få en att smälta, tänkte Frid. Fruntimmer insåg nog tidigt att karlar var manipulerbara med leenden, smicker eller medvetna eller omedvetna rörelser. Brunsten igen, tänkte Frid, den sitter i mitt eget huvud. Gud – om nu inte Gud finns, då är det världens största bedrägeri. Hur mycket elände är inte kyrkan skyldig till. Ändå fick de nya medlemmar i den gemenskapen. Nu kanske mest frimicklarna. Alla vill befinna sig i nån grupp. Präster var skådespelare, hur skulle de kunna vara annat med de krav som ställdes på dem, som psykolog och terapeut, med dop, bröllop och begravningar att genomföra.
Varberg hade hon varit ifrån. På Varbergs fästning hade Lasse-Maja suttit. Han hade varit nån slags transvestit och svensk Robin Hood, tänkte Frid. Ja, det fanns allt i vår Herres hage. Det var mycket man inte kunde vara säker på, men ibland kom det där – aha! – allt rycktes upp med rötterna och det som gällt hamnade upp och ner. Chocken, man tappade fotfästet en stund.
Han undrade vad de lade pengarna på? Ja, hon från Varberg gav sitt tionde, men de andra. Själv klarade han sig bra på en medioker lön, kunde ändå resa, m m. Dock, de som hade barn, och var i samma inkomstklass som han själv, de hade det nog knepigt. Vad gjorde folk av med pengarna på? Var det sommarstugor, bilar, hundar, kattmat och kostymer som tog vartenda öre? Människan behövde lyfta ibland för att stå ut, där kom spriten, sex och religionen in. Människans känsloliv var lämnat därhän i det moderna samhället. Vi behöver få till nåt utöver den krassa verklighetens fängelse, tänkte Frid, öppnade väskan och tog fram ett ägg och började skala.
Nästa serve var en rak boll som gick in precis i krysset av serverutorna och förbi Ronnys räckvidd. Ännu ett ess! Publiken applåderade och spelarna skulle byta sida. Pappan till Ronny försökte ge tips vid sidbytet. Ronny såg inte på honom, utan glodde i backen som om han inte ville lyssna på sin far.
Nästa game blev också ett game där Ronnys starkt twistade servar inte gav Dennis någon möjlighet att returnera med någon större svårighetsgrad på bollarna. Ronny gick mot nät efter varje serve och dundrade in otagbara volleys. Ronnys pappa blev upphetsad och högpratande.
– Bra jobbat, Ronny! Fortsätt så, Ronny!
Befrielsen måste väl vara att klappa till bollen på chans, släppa vad man lärt sig om hur fötterna skulle stå vid ett slag. Hur mycket måste man träna för att få nå den friheten? Att var ett med racketen.
Dennis tur att serva, en rak, hård boll som Ronny inte nådde. 15–0.
Sedan ännu ett serveess. 30–0. Nu gick det undan.
– Nu är det är dåligt, Ronny! Nu kommer vi igen. Pappan stod vid stängslet och pratade.
Dennis gick efter matchen fram till gubbarna på bänken.
– Hej, har ni sett hela matchen?
– Jajamensan, sa Henry. Det gjorde du bra. Det gick undan, professionellt. Så nu får du spela mer?
Ja, jag får vänta ett tag och se vem jag möter senare. Kanske blir det nån av de som ska spela nu.
– Hur känns det, bra? frågade Georg.
– Ja, sa Dennis, jag vann, så jag kan inte klaga.
Han kände en lättnad i att slippa ha sin far på plats, som Ronny, vad kunde vara värre? För Ronnys krav på sig själv var stora och tyvärr, faderns var inte mindre.
– Jag ska gå och byta tröja, sa Dennis till Henry. Måste också se till och få i mig nåt till nästa match. Förresten, går det bra med banorna i veckorna?
– Det går finfint, svarade Henry. Jag har support av ungarna.
– Toppen.
Frid kastade ett äggskal i häcken.
– Vet ni vad, sa han, Maranata och Arne Imsen, de har ett tält, precis som Povel Ramel och Knäpp Upp, i vilket tält tror ni man kan känna sig mest befriad?
– Inga tält för mig, sa Henry, jag får så ont i ryggen. Kallt och fuktigt. Men Martin Ljung är kul. Ja, Imsen, han är ju en lustig en på sitt sätt.
– Du då, Georg?
– Nej, det vet jag inget om.
Frid skulle kanske gå och titta in i nåt av tälten – känna att han levde – aha! Tennis, spelar det så stor roll vem som vinner, det gällde inte livet, eller?
