Vid ett läkarbesök fick en i familjen beskedet att genomgå en undersökning på lasarettet. Några dagar senare meddelade lasarettet att väntetiden beräknades till tre månader. Kallelse kom en knapp månad innan besöket. Undersökningen beräknades ta en och en halv timme och skulle inledas med att dricka vatten under en timme, sambandet mellan det undersökningen gällde och uppmaningen att dricka vatten förvånade.
Fem dagar innan undersökningen ringde läkaren som initierat det hela och effektuerade ett besked från avdelningen, de ville ha ett blodprov före undersökningen, och ett dagen efter. Det första klarades av efter ett besök på vårdcentralen.
Vi kom till avdelningen en kvart före kallelsetiden. I väntrummet satt några personer och drack vatten ur framtagna tillbringare och muggar, efter hand hämtade personalen in vattendrickarna.
När vi suttit tjugofem minuter efter kallelsetiden frågade en i personalen vem undersökningen gällde, och ville se kallelsen. Efter ett resonemang om kallelsetid och vattendrickning hämtades fakta från avdelningens inre liv. Tidsbokningen där undersökningen skulle ske låg en timme senare än den vi fått i kallelsen, vattendrickning före undersökningen skulle inte ske då det inte gällde tarmfunktionen. Den utsända kallelsen var felaktig. Det blev fortsatt väntan tills klockan hunnit till inbokad kallelsetid.
Undersökningen tog den tid som angetts i kallelsen. När den var avklarad frågade den undersökta hur det var med blodprovet, skulle sådant lämnas dagen därpå? Blodprov ska lämnas om du är diabetiker eller har nedsatt njurfunktion, om inte behövs inget blodprov. Så blodprovet jag blev ombedd att lämna förra veckan behövdes inte? frågade den nyss undersökta. Det var onödigt, blev svaret.
Det som hände runt undersökningen fick ett absurt drag över sig. Fyra fel! som Anders Gernandt uttryckte sig då han kommenterade hästsport i teve.
Att det blir fel är inget ovanligt idag. Det vi upplevde är knappast ensartat för undersökningen. Jag har fler, liknande erfarenheter från andra möten med sjukvården, och har träffat andra som kan ge exempel på likartade händelser.
För oss, som har all tid till förfogande, betydde inte eftermiddagen på lasarettet annat än sedvanlig frustation över att ingenting blir rätt numera. Andra, som har arbeten att sköta och tider att passa, kan inte ta lika lätt på problemet, när kallelser blir fel och tid går åt att skaffa fram prover som inte behövs och sitta i väntrum alldeles i onödan.
När en lasarettsavdelning uppmanar en läkare att ta in blodprov som inte behövs och sänder ut kallelse som är fel såväl till tid som förberedelse finns det all anledning för dem att se över rutinerna.
Gör de något åt problemet får man hoppas att de inte kallar personalen till en tvådagarskonferens i en konferensanläggning. Sådana möten leder aldrig till annat än att man åker hem och gör som man alltid gjort. En bättre och billigare variant är att dubbelkolla allt som avdelningen släpper ifrån sig.
Håkan Boström