Efter två års utredande presenteras nu ett förslag till nytt betygssystem.
Ämnesbetyg i stället för kursbetyg – och ytterligare ett underkänt betyg. Så vill regeringens utredare Jörgen Tholin att det ska bli:
“Det nuvarande systemet i gymnasieskolan där elever får betyg efter varje kurs bidrar till fragmentisering och skapar stress hos både elever och lärare. Ett dåligt kursbetyg i början av utbildningen följer med under hela gymnasietiden och får lika stor betydelse för meritvärdet som betyg från senare kurser”, skriver Jörgen Tholin.
Det låter vettigt som Jörgen Tholin säger att ämnesbetyg i stället för kursbetyg ger lärare och elever “mer tid till undervisning, lärande och fördjupning innan det avgörande betyget sätts”.
I klartext – man flyttar fokus från betygsjakt till kunskaper och till lärandet, om jag fattat galoppen.
För det är väl kunskapen som är syftet med skolan. Betygen är väl bara ett mått, ett trubbigt mått, på elevernas kunskaper och färdigheter.
Själv känner jag mig tveksam till betyg.
De elever som det går bra för, blir kanske sporrade att lägga på ett extra kol för att få ännu bättre betyg.
För de elever som det går sämre för innebär betygen bara att de får papper på hur dåliga de är. I stället för att bli sporrade tappar de sugen och lägger av.
Jag tänker på när man i tidningarna vid skolavslutningarna alltid visar upp och intervjuar någon “mönsterelev” som fått högsta betyg i alla ämnen. Det pratas om framtidsplaner och sånt
Hur ofta visar man upp och intervjuar någon elev som fått underkänt i många eller alla ämnen? Vad har den elever för framtidsplaner?
Och så har vi förslaget med ytterligare ett underkänt betyg. Enligt utredaren ska detta visa om eleven ligger nära godkänt eller om det är underkänt med råge.
Men det är ju precis vad jag hade när jag började “småskolan” 1951. Då fanns det två steg av underkänt. Det var BC, och så var det C, som var mycket underkänt.
Det nya förslaget är alltså en återgång till betygen vid folkskolans sjugradiga skala som infördes 1897. Alltså bara en uppfinning av hjulet på nytt. En återgång till vad vi hade för 123 år sedan.
Då var betygen i följande rangordning:
A = Berömlig
a = Med utmärkt beröm godkänd
AB = Med beröm godkänd
Ba = Icke utan beröm godkänd
B = Godkänd
BC = Icke fullt godkänd
C = Underkänd/Otillräcklig
Nuvarande system har bokstäverna:
A = Toppbetyg
B
C
D
E
F = Icke godkänd.
Vad utredaren vill lägga till är:
Fx = icke godkänd med råge.
Innan vi fick den nuvarande skalan från A till F, hette det:
MVG = Mycket väl godkänd
VG = Väl godkänd
G = Godkänd
IG= Icke godkänd
— = Vid så pass mycket skolk (frånvaro låter mer nyanserat för orsakerna kan vara många. Min anmärkning) att läraren inte kan sätta betyg får eleven ett streck i stället.
Under perioden 1962-1994 hade vi ett system där det var bestämt i förväg hur stor andel av eleverna som skulle få högsta respektive lägsta betyg. Så här såg det ut för de olika betygsstegen i den femgradiga relativa betygsskalan. Det var då man också tog bort betygen helt i de lägre årskurserna i grundskolan och ersatte betygen med “kvartssamtal”:
5 – 7% Bästa betyg
4 – 24%
3 – 38%
2 – 24%
1 – 7% Sämsta betyg
Jag vet inte hur det resonerades då. Men spontant kan det tyckas lite “märkligt” att man bestämt i förväg att 7 procent av eleverna skall få Bästa betyg, och att 7 procent skall ha Sämsta betyg.
Ju mer jag funderar, desto mer tvivlar jag på betyg. De ha säkert sina fördelar. Men det vete tusan om inte nackdelarna överväger.
Friskolereformen har dessutom skapat en situation där det sätts “glädjebetyg” för att locka elever till de vinstdrivande skolorna.
Lär vi för skolan och betygen? Eller lär vi för livet, hela livet – inte bara yrkes- och näringslivet?
Rolf Waltersson
