Insändarskribenten Emelie Nord studerar på Åsa Folkhögskola. Här tar hon upp vikten för demokratin av ett folkligt politiskt engagemang.
*******
“Det där med politik det är bara lekstuga”, “jag orkar inte bry mig det spelar ändå ingen roll vad jag tycker” och “ det är så tråkigt med politik” detta hör jag ofta från människor runt omkring mig. Kanske framförallt från de i min egen ålder, den fruktade generation Z, men även i alla andra åldrar.
Även om jag inte alltid håller med förstår jag var kritiken kommer ifrån. Den svenska politiken har en tendens att vara elitistisk, politiker ska vara av folket men tenderar att antingen sitta eller sättas på en piedestal ovanför “oss andra”. De talar med ett språk som kan kännas långt bort från mångas vardag och som får frågor att kännas irrelevanta. Istället för att tala om hur politiska beslut påverkar människors dagliga liv talar de ofta i allmänna termer om ekonomiska och globala frågor. Allt detta skapar en känsla av att beslutsfattandet sker på en nivå som ligger över oss vanliga dödliga, något som vi inte kan påverka.
Utöver ointresset så finns det också en stark misstro för det politiska systemet, något som jag tror grundar sig i en känsla av maktlöshet. För om politiken inte handlar om ens vardag och de problem man själv upplever såsom bostadsbrist och arbetslöshet, hur ska man kunna känna att besluten som fattas faktiskt påverkar och gör skillnad? Om man inte känner sig representerad, inte upplever att de politiker som finns bryr sig om de frågor man själv bryr sig om, hur ska man kunna känna tilltro till systemet?
Demokrati handlar heller inte bara om valen var fjärde år, det handlar om att skapa ett samhälle där emellan, ett samhälle där människor samverkar och känner ett ansvar för varandra och för att utveckla samhället. Men i en värld där människor inte känner att deras röst eller engagemang spelar någon roll, minskar de sociala banden.
Detta i kombination med det bristande förtroendet gynnar populistiska och extremistiska rörelser som livnär sig på folkets frustration och missnöje. När den etablerade politiken gör det svårt för människor att ta den till sig, erbjuder dessa extrema rörelser enkla lösningar på svåra problem och lockar till sig de som känner sig bortglömda och orepresenterade genom en föreställning av gemenskap i ett vi-mot-dem-samhälle.
Okej, vad spelar det för roll om inte alla gillar politik då? Alla måste inte tycka om samma saker eller hur?
Ja och nej, alla måste inte gilla samma politik, det är trots allt det som är själva grundtanken med demokrati, men alla måste åtminstone ha förståelse och ett grundintresse för det politiska system vi lever i.
När det politiska deltagandet sjunker, när människor slutar rösta, slutar föra politiska samtal sinsemellan, får de som vill inskränka på demokratin större makt och de förändringar som faktiskt gynnar oss blir ännu svårare att genomföra.
Jag kan själv tycka att med en rättighet att rösta så kommer också en viss skyldighet till engagemang, men det ligger också i politikens intresse att arbeta aktivt för att stärka människor förtroende för systemet, att se till att det inte upplevs som en lekstuga och att säkerställa att alla medborgare känner att deras röst betyder något. Det är grunden i att göra politiken intressant igen.
Kort och gott, likgiltighet och misstro bryter ner demokratins grundläggande funktioner genom att skapa en ond cirkel av ökad polarisering och minskat deltagande. För att kunna bevara demokratins styrka måste politiken vara inkluderande, relevant och inte minst pedagogisk för alla medborgare, särskilt de unga, framtidens beslutsfattare.
Emelie Nord
