Folke Fridell föddes och växte upp i Berga, Småland. Folkes sammantagna skolgång inskränkte sig till knappt tre år, med endast fyra månader per år, men en orättvis lärare gjorde att han i protest valde att vara stum under den sista perioden. Fadern var soldat, skräddare och postbärare. Modern skötte familj och arbetade som sömmerska. Något för tiden ovanligt var att de inte gick i kyrkan utan spelade kort på söndagarna, modern läste högt ur biblioteksböcker och det spelades ivrigt på fattigmans-instrumentet munspel av familjemedlemmarna.
Som vallpojke, sommarn efter skolan, hittade han i ett ödehus ett femtiotal böcker vilka blev till stor glädje.
Vid fyllda 13 började vuxenlivet, från 1917 till 1946 arbetade han som textilarbetare vid Lagans textil AB.
“Jag trädde ut i en tillvaro där rökning, dans, kortspel och slagsmål var etapper på vägen till respekt och erkännande och jag lärde mig omsorgsfullt och energiskt alla de konsterna.
Jag var hård på ytan och utåt och inte ens för mej själv vågade jag erkänna att jag längtade tillbaka till lässtunderna…”
När hans bror drunknade, då var Folke 19, förändrade det honom och han tog upp bokläsandet igen. Två år tidigare hade han gått med i syndikalisterna (“för alla de andra som var med i IOGT gick med”), aktiv där som sekreterare, och blev vidare engagerad i andra folkrörelseföreningar, verksamheter och kom också att driva ett lånebibliotek. Han skrev artiklar i den syndikalistiska Arbetaren. Vid sidan av journalistiken skrev Folke en rad uppmärksammade syndikalistiska broschyrer. Under 1930-talet började han även skriva skönlitterära noveller, uppskattningsvis ett 40-tal publicerades i olika tidningar fram till 1945.
Från 1946 var han fri författare efter att Död mans hand gått ut i massupplaga på Folket i Bilds förlag. Fridell ville i den boken visa på “bristen av maskinkultur” – atomben hade kommit och använts – Fridell menade att människan måste se till att använda den tekniken fredligt, annars var vi dömda. Han skriver i förordet att uppdelningen i ägande och egendomslösa är en förolämpning mot människovärdet.
Hans första roman var annars Tack för mig – grottekvarn, 1945.
Han hatade det själsdödande arbetet, kastväsendet rika-fattiga, klockan, fabriksvisslan, dammet från yllelumpen och alla onödiga olyckor där arbetskamrater lemlästades.
Folke Fridells böcker fick kritik från både höger och vänster.
Fridells svar var:“ Så länge det finns proletärer behövs det en proletärlitteratur Och jag skulle vilja sträcka mig lite längre och säga att så länge människor förolämpas i sitt arbete så länge måste det finnas röster som talar deras språk och tar sig an deras sak”.
Syndfull skapelse, 1948: “önskan att protestera mot ett alltför inrutat liv; en lust att bli en skapande människa.”
Greppet hårdnar kom ut samma år. Han kom att publicera ett 25-tal romaner under sitt liv.
text och bild
Tommy “Bimman” Andersson
