Får man skylla sig själv när man är penningkåt och lättlurad i jakten på arbetsfria inkomster?

Jag lyssnade på “Plånboken”, Sveriges Radio P1, för ett par dagar sedan. Jag skrev inga anteckningar så jag skriver “ur minnet” ungefär vad som berättades, samt att jag lyssnade på avslutningen när programmet sändes i repris 21 augusti.

En kvinna, vi kan kalla henne Lisa, berättade hur hon för att sätta “guld på tillvaron” som nybliven pensionär ville få lite mer pengar att leva för än den pension hon hade.

Hon ville “ha råd med en ny kappa och julklappar till barnbarnen”, som hon förklarade sig. Eller snarare ursäktade sig, som jag uppfattade läget.

Många som blivit lurade skäms efteråt att de varit så fartblinda och naiva, och därför avstår från att polisanmäla. Enligt polisen har man första halvåret i år fått in 734 anmälningar. Men, som sagt, det finns ett mörkertal.

Lisa letade “på nätet” för att få tips om hur pengarna kan “växa. Till slut hittade hon ett investeringsbolag som verkade seriöst och som hon kontaktade.

Lisa blev uppringd av en person, Alfi, som var “den roligaste och trevligaste jag stött på”. Alfi förklarade att framtiden ligger i Bitcoin och andra kryptovalutor. Placerar man pengar i kryptovalutor lovade han en avkastning på minst 20 procent.

Han sa dessutom att det inte fanns någon risk att hon skulle förlora några pengar.

Lisa nappade på kroken och började med att satsa de 2 500 kronor hon då hade till hands.

Lisa blev sedan uppringd av Alfi som förklarade att hon måste satsa minst 50 000 kronor för att det “skall fungera” med växlingskontoret i Tyskland.

Eftersom hon inte hade så mycket pengar uppmanades Lisa av den “roliga och trevlige” Alfi att låna 50 000 kronor vilket hon gjorde.

Sedan rullade det på med lån efter lån så att Lisa till slut dragit på sig en låneskuld på 1 miljon kronor.

Där tog lånekarusellen slut. Lisa berättade för Alfi att hon inte kunde få fler lån, att hon inte var “kreditvärdig”.

Då försvann Alfi. Han gick inte att få tag på per telefon. Några vinstpengar såg hon heller inte röken av. Lisa började inse att hon blivit grundlurad av en simpel “sol- och vårare”, och bestämde sig för att göra en polisanmälan.

I programmet berättade Tomas att han gått på en liknande blåsning och förlorat över 1 miljon kronor.

Det finns gott om bluff-företag, ofta med internationella kopplingar. För närvarande finns det cirka 700 företag på Finansinspektionens “svarta lista”.

I programmet medverkade även Dennis Eleby från polisens bedrägerirotel. Han berättade att man från samhällets sida lägger ner mycket pengar och arbete på att spåra den här typen av bedragare.

Då frågar programledaren samma sak som jag frågar mig: “Får man inte skylla sig själv när man är så naiv att man går på sånt här?”

Svaret hon fick från Dennis Eleby är att samhället måste ta på sig ett stort ansvar därför att det här blivit ett allt större problem och att många människor lockas av att investera pengar “så att de växer”. Och då öppnas också en marknad för bedragare. Och att det vore ett “svek av samhället” att inte ställa upp för att försöka få stopp på den här sortens bedrägerier.

Programledaren hakar på: “Ja det är lätt att förstå att man vill få pengarna att växa”.

När det gäller bitcoin förekommer det även bluffannonser på nätet där kändisar berättar hur rika de blivit genom att investera i bitcoin. Över 20 svenska kändisar har förekommit i sådana annonskupper. Bland andra:

  • Leif GW Persson
  • Zlatan
  • Camilla Läckberg
  • “Foppa” Forsberg
  • Björn Borg
  • Stefan Persson H&M
  • Filip Hammar

Kanske en och annan går på såna här annonsbluffar och tror det är på riktigt.

“Funkar det för Zlatan och Leif GW Persson, Sveriges största mysfarbror, tillsammans med Ernst som virkar järnspisar av ståltråd, ska det väl funka för mig också”.

Det är lätt att moralisera över Lisa, Tomas och alla andra som går på såna här bluffar. “Är man så jävla dum får man skylla sig själv”.

Jag tänker själv så ibland eftersom jag ser mig som immun mot allt vad spekulation heter. Det strider helt mot min “politiska kompass” att hålla på med sånt som jag kallar för “arbetsfria inkomster” – vilket i förlängningen innebär att det är andra som arbetar ihop det jag (eventuellt) tjänar genom “smarta” placeringar.

Men nu är ju samhället marinerat av den nyliberala ideologin som bygger på penningjakt och girighet där var och en ska sno åt sig det man kan.

Till och med staten uppmuntrar oss att spekulera. Till exempel att vi ska placera av våra pensionspengar i fonder av diverse tvivelaktiga slag. Satsar vi på fel fonder är det vårat eget fel om pensionen blir taskig.

Och Telia, som vi redan ägde gemensamt, såldes ut och blev en “folkaktie” där vi skulle köpa tillbaka en egen liten bit av det vi tidigare ägde.

Som att bli bestulen och att sedan av tjuven bli erbjuden att köpa tillbaka det man blivit bestulen på.

Media flödar över av “goda råd”:

“Det här ska du tänka på när du placerar dina pengar”

“Så får du dina pengar att växa”

“Tips från aktieexperten – Gå i pension redan vid 40”

“Bli miljonär i hängmattan”

“Så här blir du rik medan du sover”

Om man nu av någon anledning har ambitionen att “bli rik” är det näst intill omöjligt att bli rik genom ett vanlig hederligt arbete.

Rik blir man genom att skörda frukterna av andras arbete.

“Mina tusen anställda har genom hederligt arbete tjänat ihop alla mina miljoner”, som Henrik Tikkanen skriver i boken Ansikten och åsikter.

PS. När man ser hur det gick med Allra-skandalen där pensionärerna blev bestulna på flera hundra miljoner, och andra liknande affärer där investerare blivit av med pengar, kan man även dra slutsatsen att det är en hårfin skillnad mellan lagliga och olagliga bedrägerier.

Även begreppet “bankrån” har fått en ny innebörd nu när man ser bankernas enorma vinster varje år:

“De fyra storbankernas vinst 2018. 93,3 miljarder”, ETC.

“Första halvan av 2021, 50 miljarder i vinst”. Rubrik i SvD

Rolf Waltersson

Liknande artiklar