Den 5 augusti 1962 greps ANC-ledaren Nelson Mandela av den sydafrikanska apartheidregimen. Gripandet möjliggjordes genom uppgifter lämnade av CIA-mannen Donald C. Richard.
ANC stämplades under årtionden av USA:s och Storbritanniens säkerhetstjänster som en terroristisk organisation. Den grundläggande orsaken till de kapitalistiska stormakternas fientlighet gentemot ANC var denna anti-rasistiska rörelses radikala sociala, politiska program. Därför slöt USA:s och Storbritanniens maktcentra upp på den rasistiska sydafrikanska apartheidregimens sida.
Parallellen till fallet med PKK är slående. eFOLKET-medarbetaren Peter Widén tecknar nedan en bakgrund, baserad på historiska grundläggande fakta, om den socialistiska, sekulära och feministiska organisationen PKK.
PKK:s och Abdullah Öcalans utveckling
“Som blivande Natoländer ger Finland och Sverige sitt fulla stöd till Turkiet vad gäller hot mot landets nationella säkerhet. Därför kommer de nordiska länderna inte att ge stöd till YPG/PYD …”
Detta står, bland mycket annat, i det avtal som Sverige, Finland och Turkiet nu tecknat.
Sverige har således (plötsligt) gått med på att beteckna det syrisk-kurdiska partiet PYD och dess väpnade gren YPG som ett hot mot Turkiets nationella säkerhet.
Nu är det ju så att det inte är PYD/YPG som invaderat Turkiet utan den turkiska armén som invaderat Rojava (det kurdiska området i norra Syrien), och som nu hotar att anfalla och ockupera ännu större del av Rojava. Precis som Ryssland agerar i Ukraina.
PYD, YPG, SDF (en väpnad enhet som organiserar kurder och andra etniska grupper tillsammans) och sist men inte minst kvinnobataljonen YPJ, var de som i ett tillfälligt samarbete med USA:s flygstyrkor krossade terrorsekten Islamska Staten, I.S.
När väl I.S. var besegrat drog USA bort sina styrkor så att Erdoğans turkiska armé kunde hugga kniven i ryggen på kurderna. Kurderna hade förlorat mer än 10 000 kämpar i kampen mot I.S.
USA hade förlorat fem (!) man.
Men eftersom USA samarbetade med PYD /YPG under en begränsad tid så ville man inte benämna denna konstellation som “terrorister.” Däremot har man stämplat den kurdiska organisationen PKK i Turkiet som just terroristisk. Vilket även EU gjort.
Den turkiska regeringen anser att PYD/YPG/YPJ och SDF är grenar av PKK och “terrorstämplar” därmed allihop. Terrorstämpling är en märklig företeelse. I en konflikt benämner den förtryckande och dominerande parten motståndaren som terrorist och anser sej sedan kunna vidta åtgärder helt utanför internationell lagstiftning och krigets lagar. Det är ju “terrorister” man bekämpar! Och all sympati för den stämplade parten rubriceras som “stöd till terrorism”.
När det gäller PYD/YPG/YPJ så är de flesta internationella aktörer medvetna om att det är dessa syriska kurder vi har att tacka för att I.S. besegrades. Erdoğan struntar förvisso i det. Han lyfte inte ett finger i kampen mot Islamska Staten. Det finns Mellanösternbedömare som anser att han till och med under täcket samarbetade med I.S. Hur som helst är hans linje att de syriska kurdernas organisationer bara är PKK:s förlängda arm. Så låt oss i resten av den här artikeln ägna oss åt just PKK. Låt oss titta på organisationens historia. Och låt oss för ovanlighetens skull lyssna till vad PKK själva säger.
1973 samlades 6 personer och formerade embryot till vad som 1978 skulle få namnet PKK, Kurdistans Arbetarparti. Grundvalen var marxist-leninistisk. Man hamnade i våldsam konflikt inte bara med turkiska säkerhetsstyrkor utan också med kurdiska godsägare och politiska rivaler. Inför den hårdnande repressionen drog man sej till baser i Irak och Syrien. 1980 kom så militärkuppen i Turkiet. PKK skickade in sina styrkor och 1984 proklamerade man den väpnade kampen. Man såg Kurdistan som ett koloniserat land och kurderna som ett koloniserat folk som nekades nationell självständighet. Båda sidor led svåra förluster. 1993 proklamerade PKK ett ensidigt eldupphör men regimen visade sej ointresserad. PKK försökte igen med ensidigt eldupphör 1998, men regimen besvarade inte ens erbjudandet. PKK:s ordförande Abdullah Öcalan begav sej då på en utlandsturné för att söka stöd för en politisk lösning. Han kidnappades då av CIA och israeliska Mossad, som överlämnade honom till turkiska agenter. Han dömdes till döden genom hängning, men Turkiet avskaffade efter EU-påtryckningar dödsstraffet 2002. Öcalan sitter fortfarande fängslad, isolerad och under svåra förhållanden.
PKK hade som vi sett flera gånger sökt eld upphör och en politisk lösning på konflikten. Men regimen hade alltid sett PKK:s strävan efter fredliga lösningar som ett svaghetstecken och ökade istället det militära trycket. Öcalan gav dock inte upp tanken på en fredlig lösning och i fängelset började han också kritiskt analysera PKK:s historia. Den väpnade kampen 1994—1998 betecknade han som bortkastad tid. Han menade också att PKK vid sitt bildande hade anammat samma synsätt som man finner hos andra partier och regimer. Vi citerar ur hans essä War and Peace in Kurdistan:
PKK hade skapats som ett parti med statsliknande hierarkisk struktur liknande andra partiers. Men en sådan struktur står i motsättning till principerna för demokrati, frihet och jämlikhet. (…) Även om PKK stod för frihet hade vi inte lyckats frigöra oss från att tänka hierarkiskt.”
Ett annat problem var enligt Öcalan PKK:s strävan efter “institutionell makt” det vill säga statsmakt. Vi ska senare se vad PKK och Öcalan idag ser som alternativet till sådan strävan. Öcalan pekar på tre historiska riktningar som gått vilse för att de inte sett faran med hierarkier och institutionell makt. Han syftar på öststats-kommunismen, socialdemokratin och de nationella befrielserörelserna.
Genom att sträva efter institutionell makt istället för att fokusera på samhällets demokratisering blev de stöttepelare till det kapitalistiska systemet.”
Man tänker på före detta kommunistpartier, socialdemokrater (som det svenska partiet), ANC i Sydafrika med flera. Det är tyvärr många som passar in på beskrivningen.
Ett tredje problem i PKK:s tidiga åskådning var synen på väpnad kamp och krig menar Öcalan:
Krig sågs som en fortsättning på politiken med andra medel, och romantiserades som strategiskt instrument. Ett sådant synsätt står i motsättning till hur vi ser oss som en rörelse som kämpar för samhällets befrielse. Enligt vår ståndpunkt idag kan väpnat våld bara rättfärdigas som självförsvar. (…) PKK trodde att väpnad kamp var tillräckligt för att vinna de rättigheter kurderna hade förnekats. En sådan idé var varken socialistisk eller demokratisk, trots det faktum att vi såg oss som ett demokratiskt parti.”
PKK eftersträvar idag ingen separat kurdisk stat. Faktiskt ingen egentlig stat alls. Kurderna lever ju i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. PKK accepterar dessa staters gränser och man accepterar den sekulära (inte på religion baserade) turkiska republiken (en sekularitet som Erdoğans islamistiska parti AKP undergräver). Öcalan och PKK vill se Kurdistan som en demokratisk konfederation styrd underifrån, på gräsrotsnivå.
Kanske drömmer de om att hela området ska bli en sådan konfederation, men Öcalan menar att det inte är realistiskt idag. Kurderna måste komma överens med de existerande staterna. Men dessa måste demokratiseras på riktigt. Ibland kan man tycka att Öcalans visioner blir lite utopiska. PKK kan ju inte omsätta dem i Turkiet där de hela tiden attackeras. Är det bara prat då? Nej, det finns ett område där teorierna tar praktisk form; Rojava i norra Syrien. Där försöker man tillämpa konceptet.
En företeelse som gjort Rojava känt är de kämpande kvinnorna i YPJ som modigt försvarat demokratin mot såväl I.S. som Erdoğans turkiska armé. Sanningen är att passionen för kvinnans frigörelse är det kanske mest bärande elementet i Öcalans politiska program.
Vi kan inte i denna artikel gå alltför djupt i hans teoribildning, men Öcalan går tillbaka till forntiden och ansluter sej till den syn som många historiker idag har att patriarkatet ingalunda funnits i evigheter. Det föregicks av ett jämlikare och mer jämställt samhälle under jägare- och samlarstadiet. Kvinnans ställning var mycket starkare, man kan kanske till och med tala om matriarkat. Öcalan menar att kvinnans förslavning under mannen var det första steget i klass-samhällets formering: “Kvinnan som den första kolonin”.
Och han menar att kvinnans frigörelse är det mest centrala i den process som nu måste till. Om läget i Kurdistan idag säger Öcalan:
Situationen för kvinnorna och barnen är katastrofal. De så kallade hedersmorden är ett uttryck för detta elände. Kvinnorna blir måltavlor för ett arkaiskt hedersbegrepp som reflekterar hela samhällets degenerering”.
Jag tror att det är nödvändigt att ge några citat ur Öcalans essä Befria Livet; Kvinnans Revolution. Där talar Öcalan om nödvändigheten av att “döda den dominerande mannen”. Han menar naturligtvis inte att man fysiskt ska döda män. Vad han talar om är att utrota mannens dominans över kvinnorna, att döda patriarkatet och machokulturen. Så här skriver han:
Klass och könsförtryck utvecklas tillsammans, maskuliniteten har skapat det härskande könet, den härskande klassen och den härskande staten. När mannen analyseras i detta sammanhang står det klart att maskuliniteten måste dödas. Sanningen är att ‘döda den dominerande mannen’ är socialismens grundläggande princip. Detta är vad ‘att döda makten’ betyder; att döda den ensidiga dominansen, ojämlikheten och intoleransen. Det betyder också att döda fascism, diktatur och despotism.”
Låt mej citera Öcalan på några andra punkter som han menar måste vara centrala i samhällsbygget:
Politik behöver oberoende media. Utan dom kommer statsstrukturen inte att utveckla någon känslighet för demokratiska frågor. (…) Individuell yttrandefrihet och rätt att fatta individuella beslut är oumbärliga. Inget land , ingen stat, inget samhälle har rätt att begränsa dessa friheter, vilka skäl man än anför.
Den profitbaserade ekonomin har inte bara skadat samhället utan också miljön. En av orsakerna till samhällsförfallet är de finansiella marknadernas expansion. (…) Den största utmaningen för socialistisk politik: Den progressiva förvandlingen av samhället från varuproduktion till produktion efter behov, från profit till att dela med sej.”
Kulturella rättigheter, språk, litteratur, musik och kläder etc. är naturligtvis också centrala. Att ha rätt till undervisning på det egna språket, rätt till radio, TV och tidningar. I en framtida kurdisk konfederation måste, enligt Öcalan, också minoritetsfolk garanteras alla rättigheter.
Jag har här försökt med olika citat och exempel skildra PKK:s och Abdullah Öcalans utveckling och ståndpunkter. Hur är det då med terrorismen?
Att PKK sedan vapenvilan 1998 skulle kunna betecknas som “terrorister” är absurt. Det är PKK som hela tiden sökt eld upphör och politiska lösningar. Varje sådant initiativ har mötts av intensifierade attacker från den turkiska politiska ledningens sida. Den väpnade kamp som PKK bedrivit har varit just självförsvar. Och försvar av andra utsatta grupper. Det var PKK som tog sej fram till Yazidiernas område och förhindrade I.S. från att totalt utplåna dem.
Men innan 1998 då? Skulle man kunna beteckna den tidens PKK som “terrorister”? Som vi ovan kunnat konstatera är Öcalan själv mycket kritisk mot det tidiga PKK:s syn på våld, krig och hierarkier. Säkerligen begick även PKK handlingar som man måste ta avstånd från. Krig brutaliserar alla sidor, även en befrielserörelses soldater.
Men att gå med på att den turkiska regimen skulle ha rätt att kalla PKK för terrorister även i det tidigare skedet är helt omöjligt. Den turkiska regimen var den förtryckande sidan som förnekade kurderna de mest elementära rättigheter. Och när det gäller “volymen” på våld så var givetvis den turkiska regimen med sin armé, sitt flyg, sina tortyrkamrar och sina galgar den totalt överlägsna parten.
Det var den turkiska regimen som levde upp till beteckningen terroristisk – och som fortfarande gör så.
Märk också att det ingalunda bara är PKK som Erdoğan idag smetar epitetet “terrorister” på. Oppositionella som inte alls är inblandade i väpnat motstånd kallas också “terrorister” och får tillbringa åratal i hans fängelsehålor. Ett exempel är HDP:s ordförande Selahattin Demirtaş. HDP räknas som systerparti till de svenska socialdemokraterna och frigivande av Demirtaş var ett av kraven som socialdemokraterna slöt upp bakom i sin uppgörelse med Amineh Kakabaveh.
Men nu har de socialdemokratiska ledarna skaffat sej andra vänner:
“Den överenskommelse som socialdemokraterna ingått med Amineh Kakabaveh gäller inte längre”, meddelar utrikesminister Ann Linde.
Det är nu despoten, islamisten och terroristen Erdoğan som Ann Linde och Magdalena Andersson skakar hand med.
“Vi ska inte vara en fristad för terrorister” säger Ann Linde och då menar hon inte terroristen Recep Erdoğan. Det betyder att hon menar att den svenska säkerhetspolisen och andra myndigheter ska hjälpa terroristen Erdoğan att jaga, och till och med utlämna, till exempel medlemmar i det socialistiska, demokratiska och feministiska PKK.
Detta är ett skamligt kapitel i Sveriges historia. För Vänsterpartiet måste nu en omedelbar korrigering ske. Den strävan att ingå i Magdalena Anderssons regering som tyvärr präglat Vänsterpartiets syn på regeringsfrågan måste härmed definitivt skrotas. Det är omöjligt för ett Vänsterparti att med bibehållen självrespekt ta delansvar för den politik som en sådan regering kommer att stå för.
Peter Widén
De citat som finns i texten ovan är hämtade från essäerna “War and Peace in Kudistan. Perspectives on a Politcal Solution to the Kurdish Question” och “Liberating Life: Womans Revolution”.
Översättningarna är mina. Båda essäerna återfinns i “The Political Thought of Abdullah Öcalan” utgiven av Pluto Press 2017.
För den som vill sätta in sej mer finns nu pamfletter och böcker på svenska utgivna av Rojavakommittéerna och “Allt Åt Alla”
