Första Maj. Massmöte i Camagüey. (Foto, 1968: Eva Björklund)

Evas dagbok från Kuba (8) – Den 1-3 maj, 1968

Onsdag 1.5.

I går kväll var det parader, musik och uppträdanden på många håll i stan. Jag deltog i arrangemangen i centrum. I skymningstimmen började folk samlas på torget och jag träffade på ett gäng killar som jag tidigare sett och avfotograferat på La Rampa i Havanna. De befann sig då i en buss med en stor banderoll utanpå: “vi avstår våra platser åt kvinnor och åker ut i jordbruket”. Det pågår nämligen en annan kampanj också, i kvinnoförbundets regi, som går ut på att få ut kvinnorna i produktionen. Och det är ju bra, men jag tycker att kampanjen är lite knasigt upplagd eftersom den utgår från att vissa yrken passar för män och andra för kvinnor, och försöker förmå män som har “kvinnliga” yrken (skrivbords- och serviceyrken) att lämna dem till kvinnor. Männen övergår då i många fall till jordbruksarbete, eller så studerar de vidare. Resultatet kan bli en strikt könsrollsindelning av yrkena och då fattas en förutsättning för kvinnornas frigörelse även om de kan lämna det ekonomiska beroendet av männen.

Parad med tjejer. Första Maj 1968 i Camagüey. Foto: E.B.

När nu de här killarna kände igen mig och kom fram till mig tog jag chansen att höra vad de tyckte och predika lite. Vi snackade väldigt länge och jag förklarade det här med att det finns svaga killar och starka tjejer, könsrollernas hämmande inverkan på båda könen, osv. De hörde snällt på och sa att de förstod. Men sa i alla fall att man kunde ju inte begära att kvinnorna skulle göra de tyngsta jobben i jordbruket och tjejer var ju faktiskt mycket duktigare på att skriva maskin. Vi hängde ihop sen under kvällen, hörde på uppträdandena och tittade på paraderna. Olika yrkesgrupper paraderade. Egentligen är det synd att säga paradera eftersom det för tanken till tråkiga marscher. De kubanska paraderna går i rumbatakt.

För att lugna min oro för den kubanska kvinnan deltog en grupp oerhört stolta tjejer till häst. De var kofösare, och manligare yrke kan man väl knappast tänka sig. Klockan tolv blev det fyrverkeri och alla sirener började tjuta. Sen sjöng alla “Adelante Guerilleros” och jag blev väldigt rörd. Det kändes jättefint att vara på Kuba. Jag gick hem till mitt “hotellrum” och sov som en stock under ett myggnät.

Idag på första maj har jag bekantat mig med min värdfamilj, som bara består av kvinnor, en tämligen ung änka med fyra döttrar mellan 6 och 16 år. Deras hus ligger i centrum. Det är ett typiskt medelklasshus med veranda mot gatan och vardagsrum innanför. Därefter en korridor med sovrum på ena sidan och en kringbyggd gård på den andra och i fonden ett kök. Det är mycket högt i tak och fönstren är smala och höga och försedda med smidda järngaller. Min värdfamilj var mycket vänlig, flickorna lite upphetsade över att ha en så långväga gäst i huset och mycket nyfikna. Det första de frågade om, för övrigt en ganska vanlig fråga, var min familj. Och sen kom vi naturligtvis in på kvinnans frihet och emancipation i Sverige, respektive Kuba. Flickorna var ganska stöddiga och tänkte nog ta ut sin rätt, mamman lite mer resignerad, men menade att ungdomen kommer att förändra allt på Kuba. Grannkvinnorna kom in och tittade på apan från Sverige, och det blev en riktigt härlig skvallerstund. De fnittrade mycket åt mina cigarrer och frågade vad min man sa om en sådan vana. Alla skulle gå och höra Raul prata på eftermiddagen och det enda de klagade över i revolutionen var att barerna och nattklubbarna stängts.

Gatumusik i Camagüey, Första Maj. Eva fotade.

På gatorna körde orkestrar omkring hela dagen och klockan tre var det samling ute på ett fält, där en tribun för regering och elitarbetare gjorts i ordning. Jag gick dit med ett gäng från Lättindustriministeriet försett med en romflaska. Det var oerhört hett och jag förstod inte hur de ens kunde tänka på att förtära alkohol. Solen gassade och inte en vindpust trängde fram bland människorna, några hundratusen. Vattenbilar var strategiskt utplacerade och vi drack flitigt för att stå ut. Att Fidel och Raul kom märkte jag på jublet, för det var omöjligt att se dem. Raul talade men jag hade svårt att koncentrera mig, hettan var olidlig. Jag gav upp och ägnade mig åt att titta på folket som å sin sida tittade på mig. Efter två timmar var det hela slut och den svettiga folkmassan upplöstes. Kubanerna var glada och nöjda och lattjade på hemvägen.

Nu är det mitt i natten och jag befinner mig på järnvägsstationen, väntar på mitt tåg till Havanna, som är försenat. Nästan alla människor ska ju härifrån lika hastigt som de kom, festen är över, och transportapparaten klarar inte av det Jag är dödstrött och irriterad, tittar förvånat på alla tålmodigt väntande kubaner, undrar hur de står ut. Men det hela är ju inte märkvärdigare än Centralen i Stockholm under julrusningen. Inte så att tågen fungerar sämre här, eller att kubaner är tålmodigare än svenskar, bara det att jag är dödstrött och förlorar bedömningsförmågan.

Torsdag 2.5

Jag vaknade vid lunchtid i Santa Clara. Vagnen var som en bakugn för luftkonditioneringen strejkade och vi fick inte öppna fönstren för då skulle den inte fungera om den började fungera! Jag tyckte att tanten bredvid mig var ovanligt obehaglig, fet och slaskig. Själv var jag myggbiten och skitig och maten smakade pyton. Vid femtiden anlände vi till Havanna ännu varmare, tröttare och smutsigare, och på hotellet fanns inget vatten. Jag la mig på sängen, tittade i taket och resignerade.

Fredag 3.5

Evas vän.

Idag skulle jag ha skrivit kontrakt på Produktstudion men det var inte klart, så jag deppade lite och drev omkring på stan och sökte en restaurang utan alltför lång kö. Hittade en där det gick på tio minuter. Och så har jag haft min första träff, ett möte med hankulten. Manuel är 30 år, svart, spelar piano och är oerhört förälskad i mig för att jag är blond och blåögd. Han är gift med en annan blond och blåögd dam från Schweiz, han gillar nämligen bara dylika. Svarta kvinnor har han aldrig kunnat förälska sig i. Den vita kulturdominansen präglar de svarta lika hårt så klart. Han tycker att det är helt okey att han försöker skaffa sig en älskarinna vid sidan av sin hustru som han också älskar. Män är polygama nämligen och kvinnor monogama. Han är mycket vacker, trevlig och charmerande, men inser inte det absurda i sina resonemang. Det finns ju ungefär lika många tjejer som killar. Jag får lov att förklara det för honom.

Nästa avsnitt kommer den 5 maj

Liknande artiklar:
En gång i tiden diskriminerade, så paraderar HBTQ-rörelsen numera sedan flera år under regnbågsflaggan på
Klockan 12.08, kubansk tid, störtade igår (18 maj)  en Boeing 737-200 tillhörande Cubana de Aviación.
Lördag 18.5 Upp klockan sex. Först fick vi starkt kaffe, sedan choklad och smörgås och
Måndag 13.5. [caption id="attachment_12244" align="alignright" width="236"] Matkö vid inrikesministeriet. Foto Eva Björklund[/caption] Tredje arbetsdagen avlöpte