Tisdag 25.3
Dags att välja förtruppsarbetare igen. Även denna gång var det en som åkte ut. Och jag kritiserades liksom Joel. Den här gången för att vi inte deltagit i någon av de studiecirklar som förtruppsrörelsen ordnat. Under våren har det pågått tre stycken. En om framstegsalliansens misslyckande i Latinamerika, en om modern litteratur och en om aktuella sociala frågor. Vi accepterade inte kritiken.
När vi bestämde kriterierna för inval i förtruppsrörelsen hade vi visserligen talat om att man borde bedriva något slags studier, men inte avsett att man nödvändigtvis måste delta i studiecirklarna på jobbet. Vi hade t.ex. gått på Octavios föreläsningar om formgivning istället. Det blev lite diskussion men våra argument godtogs.
Av de andra förtruppsarbetarna var det många som inte fyllt kraven på övertids- och jordbruksarbete, men alla hade giltiga skäl. För en av dem som föreslogs för inträde diskuterades länge och ingående hans revolutionära attityd. Våra vänner “extremisterna” menade att hans skämtlynne gick väl långt. Han hade enligt deras mening vid flera tillfällen uttryckt sig väl respektlöst om revolutionshjältar och revolutionens målsättning. Men de fick ordentligt med mothugg från många håll. Skulle man inte få skämta skulle ingen kuban, inte ens Fidel, någonsin kunna bli förtruppsarbetare. Och inte är revolutionen så ömtålig att den inte tål skämt. Och att om revolutionen inte skulle ge utrymme för humor så vore det lika bra att lägga av på en gång, för en sådan revolution skulle ingen kuban acceptera. Att ta ifrån kubanen hans skämtlynne vore att lägga honom i en för tidig grav, osv. Killen blev invald med acklamation.
Onsdag 26.3
Läste Maestra voluntaria, en dagbok av en tjej som deltog i alfabetiseringskampanjen 1961, då all ungdom som kunde läsa drog ut i stora skaror på landsbygden och upp i bergen, levde med och lärde sig av den fattiga landsbygdsbefolkningen och lärde i sin tur ut läs- och skrivkunnigheten. Hon var mycket skeptisk mot revolutionen när hon mest av nyfikenhet gav sig iväg. En gynnad borgarflicka som inte hade någon aning om den misär som majoriteten av befolkningen levde i. Gradvis förstod hon hur nödvändig revolutionen var genom kontakten med livet i bergen. Hennes erfarenheter är typiska för många. Den kunskap om sitt eget land som dessa ofta privilegierade ungdomar från staden fick har nog varit ett minst lika betydelsefullt resultat av alfabetiseringskampanjen som själva alfabetiseringen.
Fredag 28.3
Hälsade på Michele som hade besök av en äldre kvinnlig kubansk läkare. Hon klagade över den förnedring hon ansåg att revolutionen betytt för Kuba. Det smärtade henne att se sitt land i ett sådant tillstånd. Hon syftade på restaurangköerna och det bristande underhållet av byggnaderna i Havanna som hon ansåg vara ovärdigt ett civiliserat land. Men svälten, misären, okunnigheten, kriminaliteten, prostitutionen, utsugningen, förtrycket och mördandet före revolutionen hade tydligen inte smärtat henne så. Och inte smärtade det henne att den civiliserade grannen i norr med alla medel utom direkt krig försöker tvinga det kubanska folket på knä. Jag förstår inte hur en människa kan isolera sig så i sitt eget land.
