Foto: Eva Björklund.

Evas dagbok från Kuba (68) – Den 24 – 26 februari, 1969

Måndag 24.2

Joel har börjat jobba igen men vägrar att befatta sig med hu­set. Han sitter vid sitt bord, tjurar och vill inte tala med mig. Yvonne och jag fick gå ensamma och dricka te i El Patio, en vana som vi skaffat oss under vintern.

Tisdag 25.2

Detta artar sig inte bra. Det fina samarbete som Joel och jag byggt upp har alldeles spolierats genom svårigheterna med hu­set i Ariguanabo. Reinaldo tittar in lite då och då, glad och trevlig, och undrar hur det går. Han vet inget om konflikten, Sergios intriger mot honom och oss är honom helt främmande. Han bara skrattar åt Joels sura miner och min irritation.

På kvällen gav Octavio sin sista föreläsning om industriell formgivning på museet. Hela Produktstudion var där som van­ligt. Han avslutade med att tala om situationen på Kuba och med att visa bilder på våra möbler. Kallade oss unga, radikala formgivare.

Onsdag 26.2

Försökte snacka med Joel men han ville inte erkänna att något var fel. På eftermiddagen kom Sergio och ville prata taktik. Han ville inte att vi skulle visa gruppens oenighet utåt, dvs. gentemot Reinaldo och Santos, genom att presentera två pro­jekt. Alltså borde vi bara presentera hans. Jag opponerade mig och försökte förklara varför jag inte ville acceptera hans pla­ner. Dels ansåg jag att de är orealistiska. Det kommer inte att finnas en chans att hinna med ett så omfattande arbete till i maj, varken för oss eller byggnadsarbetarna. Dels tyckte jag inte om det. Det skulle skapa en falsk rymdstationsmiljö som inte alls har något med våra möbler att göra. Joel sa ingenting. Sergio argumenterade med att jag skulle splittra gruppen ge­nom att inte acceptera hans projekt. Och jag att det inte existerar något grupparbete eftersom han hela tiden hade sabo­terat det med sina bossfasoner och genom att inte följa vårt program och vår målsättning. Han förstod ingenting. Försökte blidka mig med en kompromiss, mitt inredningsförslag, möbler och textilier, i hans tunnlar. Till slut gav jag upp, halvt med­veten om att det var ett svek mot våra möbler och mot Reinaldo, halvt hoppfull att Reinaldo och Santos inte skulle ac­ceptera Sergios vansinnigheter såsom varande omöjliga att ge­nomföra och för dyra.

Liknande artiklar: