Lördag 25.1
Skolkade från jordbruksarbetet, skam och nesa. Revolutionen och kärleken kom i konflikt. Jag är störtförälskad i Rafael och vi har inte kunnat träffas på länge, bådas arbete har legat i vägen, men nu tog vi oss en härlig heldag.
Söndag 26.1
Jag kompenserade mitt avsteg från disciplinen genom att ägna hela söndagen åt förtruppsrörelsen. Vi började ett möte klockan nio på morgonen för att diskutera verksamheten för höjandet av arbetets kvalitet och rörelsens förhållande till ledningen på arbetsplatsen.
Joel, Yvonne och jag lade fram vårt förslag till kvalitetskriterier och metodik för den industriella formgivningen, utgående från den ekonomiska situationen, material-och produktionsförhållandena och ideologin. Det leder till att man måste prioritera användbarhet, materialsnålhet, rationell framställning, transport och förvaring. De övriga tyckte att vi gjort ett bra arbete och det beslöts att det skulle ligga till grund för formgivningen och stencileras ut till alla. Andra grupper hade arbetat med presentationsteknik, arkiveringsteknik, den interna och externa informationen. Det tog betydligt längre tid att diskutera. Några killar år så snackesaliga att man får spader. Det är det jobbigaste med de här mötena. De tar tre gånger för lång tid och man (jag) orkar inte vara uppmärksam hela tiden.
Mot slutet av mötet diskuterade vi rörelsens ställning på arbetsplatsen. Vissa aktivister ville ta över ledningen och sköta hela administrationen. Men Santos menade att det var felaktigt. Man borde samarbeta och inte starta någon meningslös maktkamp eller skapa motsättningar som inte finns. Och så blev det.
Santos, chefen
, är mycket ung, under trettio, spontan och entusiastisk. Jag har lärt mig respektera honom framför allt för hans sätt att lösa de konflikter som ofta kommer upp på de ständiga mötena. Ideologiskt är han för det mesta mycket klar. Han visar mogenhet, respekt och tålamod med sina arbetskamrater. Han ingriper ofta och hejdar våra “extremister” som alltid tar chansen att driva på. De är mycket revolutionära och hängivna, men dogmatiska och just extremistiska. De skulle med sina elefantfötter kunna förvärra de problem som naturligtvis finns.
Tisdag 28.1
Octavio har börjat en föreläsningsserie på Havannas konstmuseum om den industriella formgivningens historia. 500 människor kom för att höra på vilket har förvånat oss alla. Vi undrar hur intresset för ett sådant tema kan vara så stort. Men kanske är det inte så konstigt i ett land där den industriella utvecklingen eftersträvas så hårt och är så nödvändig.
Octavio är en bra och allvarlig representant för de intellektuella arbetarna, ansvarsfull och seriös mångsysslare även om han inte förmått bryta med sin borgerliga och rätt bekväma tillvaro. Han undervisar på Tekniska högskolan om arkitekturens historia, urbanismens historia och nu formgivningens historia. Leder projektverksamheten för en grupp studenter, skriver artiklar och nu på sista tiden arbetar han på en bok om arkitekturen på det revolutionära Kuba. Jag har läst de två första kapitlen om imperialismens inverkan på den nationella kulturen i de utsugna länderna och om strävandena att skapa en revolutionär arkitektur. Den yviga latinska ordrikedomen är lite besvärlig, men mycket är intressant om man kan tränga igenom ordvallarna.
