Söndag 21.4
Har ägnat veckan åt turisteri och åt att göra bekantskaper på gatan eller badstranden eftersom det tydligen kommer att ta sin tid att ordna något jobb. På badstranden i Marianao väcker en blond, blåögd och uppenbarligen utländsk tjej en väldig uppmärksamhet, speciellt som hon röker cigarr. I början var jag väldigt svensk, instängd och avvisande, men sedan började jag använda mig av närmandena för att snacka lite med folk, tyvärr med övervägande manligt inslag. De tyckte att jag var hemskt konstig, för utlänningarna på Kuba, framför allt östeuropéer, brukar aldrig bada i Marianao. De har sina egna badklubbar och badstranden i Marianao betraktar de tydligen som alltför folklig. Dessutom var jag ensam, vilket betraktades som en uppmaning till närmanden. Mina bristfälliga språkkunskaper lade lite hämsko på meningsutbytet, men med den övning jag fick gick det bättre och bättre. Samtalen började ofta med att de, ofta en tre fyra stycken för att få mod, frågade vad klockan var eller om jag hade tändstickor (cigarren!). Sedan varifrån jag kom. Ofta förväxlade de Sverige med Schweiz, men en association hade de alltid klar: våra underliga sexvanor. Och så var samtalet igång. Jag blev ganska trött på att förklara den s.k. fria kärleken och efter ett tag började jag stänga in mig igen.
Ett sånt här samtal var rätt roligt ändå för det var en grupp tjejer som frågade. De var mycket intresserade och hade tänkt på saken tidigare, och hade den uppfattningen att i Sverige hade kvinnor samma sexuella rättigheter som männen. Istället för att ta dem ur den uppfattningen förklarade jag lite nationalistiskt och pedagogiskt att visst, det var sant och det fungerade bra. De undrade om tjejer kunde byta älskare som de ville och t.o.m. ha två samtidigt. De blev ganska skakade och upptända av mitt jakande svar. Jag frågade hur de hade det och fick veta att en av dem hade varit gift fyra gånger, de andra två eller tre.
De här dagarna på badstranden har varit väldigt roliga. Jag har lärt mig att prata och fått lite kontakt med “vanligt folk” som omväxling mot de arkitektkretsar jag varit hänvisad till. Dessutom har jag mottagit otaliga kärleksförklaringar, vilket ju alltid känns trevligt i början, även om det inte är så allvarligt menat.
Så har jag promenerat omkring och lärt mig hitta i Havanna och vant mig vid att alla ropar “ryska” efter mig. I början protesterade jag och hävdade min svenskhet men nu har jag givit upp. Före revolutionen ropade kubanerna på gatan “miss” efter utländska damer, och nu ropar de “tavaritj”.
Det har varit Crac-möte igen, hos Sergio som vanligt Nu förstår jag lite bättre vad de säger och därmed att det inte är någon betydande konspiration jag hamnat i. Utan en umgängesform för lite missanpassade och storhetsvansinniga (speciellt Sergio) “intellektuella”. Vi avslutade samvaron med att köa för sen söndagsmiddag på Hotel Nacional. Utsökt mat men ganska dyr. På helgerna kan man få köa upp till två timmar t.o.m. på de dyraste restaurangerna. Förutom att det är ett tecken på bristen på mat så är det också ett tecken på att fler kubaner har råd att gå på restaurang. Tidigare var det ju bara en betalningsstark minoritet som kunde ägna sig åt sådana nöjen och då räckte naturligtvis restaurangerna till. Under revolutionen har man byggt ett lätt stort antal nya (jämför badhytterna) men det räcker inte, och så blir det kö. Restaurangmaten är inte ransonerad, den begränsas bara genom den ansträngning det innebär att komma åt den, genom de långa köerna.
Måndag 22.4
Vico blev tydligen övertygad om att det var mig man behövde på Produktstudion efter vårt samtal häromsistens. Han hämtade mig idag med sin gamla Opel, som man inte får stiga i för då åker man igenom golvet, och visade mig lokaliteterna. Kontoret ligger i ett fyravåningshus i gamla Havanna, ett kvarter från Katedralsplatsen och tre kvarter från hamnen. Bottenvåningen upptas av en bilverkstad och Produktstudion disponerar 2:a, 3:e och 4:e våningarna. Tvärs över gatan ligger Undervisningsministeriet i en modern byggnad. Jag fick träffa chefen, Santos, som är den mest snabbtalande kuban jag har träffat hittills. Vico fick lov att översätta till engelska för jag hade inte en chans att hänga med. Santos trodde att det fanns stora möjligheter för mig att få jobba hos dem. Han skulle snacka med Lättindustriministeriet, och tyckte att jag kunde komma tillbaks om en vecka och skriva kontrakt. Jag väntar med att jubla tills jag gjort det
Vico visade mig runt och berättade vad de sysslade med. Jag hälsade på en massa folk i olika rum och tittade på leksaker, tryckkokare, brevpapper och sommarkläder för export. Studion har fem avdelningar: en för Industriell formgivning där man ritar möbler, husgeråd och leksaker, en avdelning för kläddesign, en för marknadsundersökningar, en för grafisk formgivning och en administrativ avdelning. Allt var väldigt förvirrat när jag var där. Folk sprang omkring med målarpytsar och städredskap, de lagade hissen och målade trappuppgången i brunt och vitt. Det verkade vara en trevlig arbetsplats.
På eftermiddagen bytte jag hotell till ett billigare, Hotel Regis, i gamla Havanna. Det är rätt gammalt, byggt i spansk stil och skulle väl kallas tredje klassens. Det ligger vid Prado, en bred allé som går från hamninloppet upp till gamla kongressbyggnaden, en kopia av Capitolium i Washington. Ett resultat av den imperialistiska kulturpenetrationen. Prado bildar gräns mot den allra äldsta delen av Havanna, den gamla stadsmuren gick strax innanför. Jag fick ett litet rum på fjärde våningen med en liten balkong och solfjädersfönster i flera färger, och med utsikt över Prado och havet. Tyvärr har hotellet ingen restaurang, så det kan bli problem med mathållningen.
I hissen träffade jag Carmen, en fantastisk varelse som sen sökte upp mig på mitt rum och pratade i fem timmar oavbrutet om allt. Om sitt liv, hon växte upp i kloster, om revolutionen, som hon först varit rädd för och sedan helt anammat, om sitt arbete som lärare, om sina sexuella äventyr, om Ingmar Bergmans filmer som hon älskar, om Afrika som är hennes speciella ögonsten. Eftersom hon är svart känner hon sig manad att befria Afrika och har tydligen studerat problemen ganska grundligt, kanske mest genom att förälska sig i afrikanska representanter på Kuba. Jag lyssnade med vidöppna öron och tyckte om tjejen.
Nästa avsnitt publiceras tisdagen den 24 april.
Utsikt från hotellet Regis. Fotot tog Eva. För precis ett halvsekel sedan.
