Evas dagbok från Kuba (48) – Den 3 – 6 november, 1968

Söndag 3.11

Läste Libro de los doce, en sammanställning intervjuer med och berättelser av de tolv överlevande vid landstigningen med Granma 1956. Av de åttio deltagarna i Fidels invasionsstyrka lyckades tolv överleva den massaker Batistas styrkor ställde till med. De tog sig upp i bergen och lyckades så småningom skapa den gerilla som på nyåret 1959 besegrade Batista.

På eftermiddagen var det “konspirationsmöte” hos Oswaldo och Mary, två av våra arbetskamrater. De är också arkitekter och nyanställda på Produktstudion men arbetar inte i möbelgruppen. Mötet hölls på grund av att Sergio hade fått för sig att vi motarbetades på Produktstudion och han ville upprätta en “strategi och taktik” för att besegra detta påstådda motstånd. Han är en riktig orm och inte riktigt klok, tror jag. Han vill också gärna vara chef och ha oss som fotfolk. Vi opponerade oss så klart, speciellt Yvonne och jag. Framför allt så menade vi att han hade alldeles fel. Vi är inte utsatta for någon motarbetning, tvärtom får vi allt det stöd vi kan begära i vårt arbete, snarare skulle lite mer kritik vara behövlig. Dessutom reagerade vi starkt mot hans bossfasoner. Herregud, han är ju inte ens anställd utan kommer dit och snackar ibland på eftermiddagarna och gör lite knasiga möbler emellanåt. Han tror att Reinaldo och Santos fruktar att han skall konkurrera ut dem och överta ledningen, för han är så djävla intelligent! Det är synd att han ska hålla på på det här sättet och försöka förstöra den goda stämningen på jobbet, försöka skapa konflikter som det inte finns någon grund för. Det känns ju så djävla bra att jobba här, vi tycker att vi gör nyttiga saker och har en funktion att fylla. Och att vi alla, ledningen och hela kontoret är överens om målsättningen i stort. Det finns inga stora motsättningar, bara lite olika synpunkter på estetiken. En del vill hålla kvar den, som vi uppfattar som den borgerliga stilen, lite statusbetonade möbler. En del har svårt att vänja sig vid de nya formerna som är ett resultat av den teknik och de material vi använder. Åtminstone var det så i början att de inte tyckte att våra möbler var riktiga möbler, men det motståndet börjar försvinna alltmer. Alla förstår ju de ekonomiska nödvändigheterna. Det är också en enorm lättnad att inte behöva jobba med kommersiella aspekter, försäljnings- och profitsynpunkter. Om vi åstadkommer bra och billiga möbler blir de billiga för folket också, ingen tar ut rövarpriser för att det är ont om dem eller för att de är moderna och attraktiva. Skillnaden mot att jobba i ett kommersiellt system är himmelsvid, här på Kuba kan man verkligen genomföra en målsättning som går ut på att skapa möbler för folket.

Måndag 4.11

Möte för att diskutera ett papper som delades ut förra veckan med förslag om att starta en “förtruppsrörelse”, Movimiento de Obreros de Avanzada, på jobbet, för att öka det revolutionära medvetandet och höja produktionen. Under de år som gått har otaliga kampanjer genomförts för att höja produktionen. En av de första revolutionära lagar som stiftades efter maktövertagandet säkrade anställningstryggheten för alla arbetare. De skulle inte kunna sparkas eller få sänkt lön. De lägsta lönerna började höjas och levnadsomkostnaderna sänktes genom stadsreformslagen och en sänkning av eltaxan. Det var en stor seger för arbetarna. De behövde inte arbeta ihjäl sig för familjens uppehälle eller för att inte förlora jobbet. Eftersom medvetandet inte förändras i ett slag utan bara kan förändras genom en lång kamp så uppstod vissa problem med arbetsdisciplinen och produktiviteten. Och kampanjerna för att öka produktionen började. Till att börja med använde man sig av materiell uppmuntran for att driva på. Exemplariska arbetare fick förtur för att köpa eftertraktade konsumtionsvaror, radioapparater, grammofoner etc. Kampanjerna hade också ideologiska inslag i nivå med revolutionens ideologiska utveckling. De leddes av massorganisationerna på arbetsplatsen, främst fackförbundet, och efter det att det kommunistiska partiet bildats även av partiet.

Till den ekonomiska debatt som fördes om den nya ekonomiska politiken 1963 kopplades en diskussion om materiell kontra moralisk uppmuntran. Den senare modellen blev sedan successivt vägledande. Det ansågs inte riktigt att bygga upp landet med hjälp av människans egoistiska drivkrafter. En sådan politik skulle kunna leda till att det man ville uppnå, det kommunistiska samhället, skulle gå om intet. Utvecklingen måste bygga på solidaritet och medvetna ansträngningar för folkets bästa. Kampen för att höja produktiviteten började föras med moralisk uppmuntran, diplom och s.k. socialistisk tävlan. På många arbetsplatser började man också avstå från övertidsersättning. I flera tal 1967 och 1968 tog Fidel upp frågan och i sitt tal den 26 juli i år underströk han ju vikten av ett medvetet arbete för att nå långsiktiga mål, och att man i ett samhälle som strävar mot kommunismen inte kan använda materiella stimuli, dvs. uppmuntra människor att låta egna materiella vinster avgöra arbetsinsatsen. Och nu ska man via denna förtruppsrörelse genom studier och ideologiskt arbete höja arbetarnas samhälleliga motivation, medvetandet om det nödvändiga i hårt arbete för att revolutionen skall lyckas. Förtruppsrörelsen skall också fungera som ett slags förskola till partiet.

Diskussionen vid mötet handlade om vilka krav som skall gälla för inval i rörelsen, hur invalet skall ske och hur rörelsen skall bedriva sitt arbete. Kriterierna för inval blev ungefär desamma som för inval i partiet men inte fullt så stränga; revolutionär attityd på och utanför arbetsplatsen, studier, arbetsdisciplin, övertidsarbete, jordbruksarbete och medlemskap i civilförsvaret. invalet skulle ske genom kritik- och självkritikmöten där varje arbetare skulle diskuteras, det skulle göras om fyra gånger per år och alltid omfatta alla, dvs. man skulle inte kunna slöa till därför att man en gång blivit invald. De invalda skulle göra ett program för sitt arbete; studiecirklar, kamratlig hjälp, arbete för att höja produktionens kvalitet och kvantitet. Ganska ambitiöst och imponerande, vi får se hur det går i praktiken. På onsdag skall vi ha första självkritik- och kritikmötet.

Onsdag 6.11

Möte för inval i förtruppsrörelsen. Vi höll till i verkstaden för aulan håller på att repareras. Mötet skedde avdelningsvis, vilket innebar ungefär 15 personer vid varje möte. Det blev långt, började halv fem när arbetet slutade och avslutades vid niotiden. Alla var ovana vid denna sortens möte, lite blyga och känsliga för kritik. Olika förslag på “kandidater” kom upp och diskuterades, tre ansågs värdiga. Sedan diskuterades vi andra, hur vi måste förbättra oss, vilka de svagaste punkterna var, osv. De var väldigt snälla med oss utlänningar, Yvonne och jag. Bara att vi befann oss på Kuba och arbetade ansågs vara bevis på vår revolutionära attityd. Men vi kunde inte väljas in eftersom vi visat dålig disciplin vad det gäller att komma i tid på morgnarna.

Liknande artiklar: