Måndag 16.9
Möte på jobbet för att välja ny fackföreningsstyrelse. Fackföreningen, CTC, har inte samma funktion som i Sverige. Den för ingen lönekamp och intar ingen motsatsställning till arbetsköparen, eftersom det inte anses föreligga någon motsättning av det slag som finns i ett kapitalistiskt samhälle. 1 stället arbetar fackföreningen för att förbättra den socialistiska skolningen och höja det revolutionära medvetandet hos arbetarna och öka produktionen, för att förbättra hälsovården, arbetarskyddet etc. Det är fackföreningen som tillsammans med ungkommunisterna, UJC (någon particell finns inte på vår arbetsplats, bara i ministeriet), på arbetsplatsen organiserar det frivilliga arbetet både på kontoret och i jordbruket. Den anordnar också olika politiska och kulturella möten på arbetsplatsen. Nästan alla är med i fackföreningen och medlemsavgiften är en procent av lönen.
Efter valet diskuterade vi det förslag till ny pensions- och sjukförsäkringslag som gått ut på “remiss” till alla arbetsplatser. Förslaget går ut på att alla revolutionära arbetare skall få full lön när de slutar i pensionsåldern och när de är sjuka. Det blev diskussion om förbehållet “revolutionära arbetare” för principen i förslaget var alla med på. Men vilka skulle kraven vara för att man skulle anses vara en revolutionär arbetare? Skulle det avgöras individuellt för varje arbetare huruvida han eller hon var revolutionär, skulle i så fall de övriga arbetarna avgöra det? Eller skulle kollektivet förtjäna begreppet revolutionär och skulle då alla arbetare i kollektivet automatiskt inbegripas? Det senare alternativet ansågs allmänt vara en riktigare princip. Jag frågade lite tveksamt hur detta rimmade med principen om moralisk uppmuntran. Nu skulle ju en materiell förmån, full lön vid pensionering, kunna användas som lockbete för revolutionära. Men vi kom till den slutsatsen att i det fall förmånen enbart skulle kunna förtjänas i kollektivet så skulle det i alla fall inte gälla individuell materiell uppmuntran utan kollektivt medvetande.
Tisdag 17.9
På La Rampa, den kommersiella centrumgatan, har de stora skyltfönstren målats med bilder ur de “100 årens kamp”. Det är de konststuderande som fått chans att visa vad de kan i de skyltfönster som före revolutionen var fyllda av lyxvaror för överklassen och som idag på grund av USA:s blockad står helt tomma. En hundra meter lång rad av skyltfönster fylldes med glada färger och historisk kunskap. På kvällen såg jag En byråkrats död, en film mot byråkratin som ingick i den kampanj som fördes 1966. En rolig och intelligent vidräkning med det byråkratiska förtrycket. Jag hoppas kampanjen hade verkan. Snart behövs nog en ny kampanj och ett ifrågasättande av de auktoritära traditioner som lever kvar.
