Ernesto Che Guevaras femuddiga röda stjärna

Tal på Svensk-Kubanska Föreningens solidaritetsmöte i Västerås den 6 oktober 2017

Få människor har så som Che levt kvar i det kollektiva minnet. Inte bara över hela den Latinamerikanska kontinenten lever Che i miljoner människors medvetande, utan bokstavligen över hela världen!

När det nu på alla kontinenter uppmärksammas att exakt ett halvt sekel förflutit sedan den dagen då Che sårad och tillfångatagen mördades av CIA och den bolivianska militären bergsbyn La Higuera, handlar det inte heller om ett plötsligt nyväckt intresse orsakat av att just 50 år passerat.

Nej – Che har, som vi vet, under dessa 50 år ständigt varit närvarande för så oerhört många. Som en ledstjärna och som en samlande central symbol.

Vad är det då som Che, för miljoner människor, varit en så viktig symbol för? Vilka centrala beståndsdelar ryms inom det vi förknippar med Ches budskap?

Jag tror att de mest centrala beståndsdelarna , liksom antalet strålar i den röda stjärnan i hans bekanta basker, är till antalet fem.

För det första hans konsekventa internationalism.

Ernesto Guevara, argentinaren, såg det som fullkomligt självklart att med livet som insats ansluta sig till Fidels 26-julirörelse och det kubanska folkets kamp för social rättvisa och störtandet av den USA- och maffiauppbackade Batista-diktaturen.

Också den revolutionära internationalismen och solidariteten med arbetarnas klasskamp och folkens anti-imperialistiska strävanden världen över – som blev den kubanska revolutionens signum – formulerades med otvetydig klarhet av Che; i sin roll som talesperson för det revolutionära Kuba, och ständigt i budskapen till det kubanska folket och i solidaritetsförsäkringarna riktade till kämpande människor världen över.

Och Ches budskap var aldrig tomma ord! Under revolutionens första år lades grunden till den djupa praktiska solidaritet som gjort Kuba aktat och älskat. Det har handlat om bistånd i samband med naturkatastrofer och svåra epidemier. Och det har handlat om solidariskt militärt bistånd som i fallet med Algeriets befrielsekamp mot den franska koloniala överhögheten. Och Guinea Bissau – som på ett avgörande sätt bidrog till att ge dödsstöten åt det portugisiska NATO-stödda kolonialväldet – liksom om försvaret av Angola då den sydafrikanska apartheidregimens armé hand i hand med CIA gick till angrepp. Kubas internationalism har saknat motstycke i världen. Och helt korrekt har miljoner människor förknippat denna konsekventa internationalistiska solidaritet med Che.

För det andra: Ches konsekvent revolutionära ståndpunkt.

Che drog avgörande och mycket bestämda slutsatser av sina erfarenheter under den CIA- och USA-stödda kontrarevolutionära kuppen i Guatemala 1954. Slutsatserna var att den härskande klassens våldsapparat måste förstöras och elimineras, och att inga illusioner om möjligheten av en strategisk allians med en förment ”progressiv nationell borgarklass” kunde accepteras. Che och den kubanska revolutionens ståndpunkt, med strålande klarhet formulerad i de två Havannadeklarationerna, var att borgarklassen i den så kallade tredje världen var ekonomiskt, politiskt och ideologiskt med tusen trådar och rep knuten till den internationella kapitalismen och de imperialistiska makterna. Därför måste en frigörelse från imperialismen basera sig på arbetarnas, småböndernas och de fattigas organiserade klasskamp för social rättvisa. Däremot är den metod, som bland annat formulerades i Régis Debrays Revolution i revolutionen – en bok som också Fidel och Che uttryckte sig uppskattande om – inte möjlig att betrakta som universellt giltig. Fidel har påpekat att villkoren för den revolutionära kampen på Kuba var speciella. Och den tidiga organiseringen av 26-julirörelsen innebar ju dessutom att den renodlade ”foco-metoden” inte heller stämde i det kubanska fallet.

För det tredje: Ches konsekventa betoning av ideologins betydelse under byggandet av socialismen.

Under 60-talet var ett av kubanerna ofta använd uttryck: ”Vi bygger socialismen och kommunismen samtidigt!”

Vid en tid dominerad av stel sovjetisk ekonomistisk dogmatism var detta ett uttryck som förbryllade inte så få inom vänstern.

Kubanerna menade att den kommunistiska, den solidariska och oegennyttiga ideologin, på bredden och djupet måste förankras och genomsyra ett samhälle i färd med att skapa socialistiska produktionsförhållanden. De menade att ett framgångsrikt utvecklande av produktivkrafterna på basis av socialistiska produktionsförhållanden inte kan åstadkommas utan att kapitalistiskt konkurrenstänkande och privat egoism trycks undan, elimineras och rycks upp med rötterna. Det gamla samhällets tryck är ofantligt och därför kan man inte räkna med någon automatik i det existerande ingrodda kapitalistiska tänkandets nedvittrande. Revolutionen måste aktivt och målmedvetet skola sig själv! Den socialistiska moralen och kulturen kan inte, som de sovjetiska ideologerna antydde, ses som något som uppstår som en reflex när väl produktivkrafterna uppnått en – som man brukade uttrycka det – ”tillräckligt hög nivå”.

Nej – hävdade Che och de kubanska revolutionärerna – den socialistiska, av massorna omfattade, medvetenheten är en nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt byggande av en socialistisk ekonomi och utveckling av högt utvecklade produktivkrafter på basis av socialistiska produktionsförhållanden.

Om inte en socialistisk medvetenhet, kultur och moral utvecklas som grund för den socialistiska ekonomin kommer processen att perverteras. Misshushållning, korruption och stagnation blir följden. Och under den kapitalistiska världens ekonomiska, ideologiska och kulturella tryck kommer som ett brev på posten bakslagen att ge upphov till förslag om så kallade ”marknadslösningar” och privatiseringar. I förlängningen kommer kapitalismen att återupprättas.

Idag kan vi betrakta och analysera skeendet i till exempel Sovjetunionen, Östeuropa och Folkrepubliken Kina. Hur rätt hade inte Che?!!

För det fjärde: Ches optimistiska humanism.

Den speglas i hans tänkande om ”den nya människan”. Detta tänkande är helt i linje med tankegångarna om människans alienation, som den unge Marx utvecklade i början av 1840-talet.

Che beskriver ”skapandet” av ”den nya människan” som återupprättandet av den genuina människan. Alltså: en människa frigjord från det förtryck och den mentala pervertering som klassamhällena och kapitalismen orsakat.

Ches ”utopi” är alltså inte utopisk i den meningen att den skulle handla om ett orealistiskt önsketänkande. För Che handlar det om att med målmedvetna ansträngningar få människans sanna mänsklighet att åter blomma.

Förvisso: Liksom för Marx handlar socialismen för Che om en väldig världshistorisk omvälvning. En omvälvning som han dessutom inte endast ser som möjlig, utan helt nödvändig. För Che gäller också Rosa Luxemburgs ord: ”Socialism eller barbari!” Och för Che liksom för Rosa Luxemburg, innebar detta en maning till organisation och handling!

För det femte: Ches avsky inför alla former av ojämlikhet och alla former av privilegier.

Exemplen, som berättats, om hans häftiga reaktioner gentemot olik behandling av människor är otaliga. Och en sak är säker: hans reaktioner var aldrig uttryck för något slags beräknande populism. Ches hat mot ojämlikhet var djupt och kompromisslöst.

Sammanfattningsvis kan man säga att Che alltid betonade jämlikheten, kollektivet och solidariteten.

Så vad skulle han då, om han nu också fysiskt varit med oss, säga om alla våra hyllningar till honom, inramade av fanorna med hans porträtt? Vad tror ni han skulle säga om våra Che-tröjor och Che-kalendrar?

Jag tror faktiskt att han skulle ha blivit generad. Kanske han till och med skulle ha protesterat och muttrat missnöjt om vådorna av personkult.

Och vi skulle då ha svarat: Kamrat Che! Ta det inte personligt! Bilderna på dig är inte uttryck för något slags personkult! Din bild står för vår gemensamma önskan att vi tillsammans ska kunna kämpa för den anständiga värld som var ditt allt överskuggande mål!

Kamrat Che! Vi har aldrig hyllat dig som en gudom! Vi har hyllat och hyllar dig som en avhållen medmänniska och som en inspirerande kamrat! Och vi hyllar samtidigt alla de tusenden och miljoner kamrater som i likhet med dig i kampen för mänsklighet och mänsklighetens välgång givit sitt yttersta!

Hasta la victoria! Siempre!

Viva Che!

Liknande artiklar:
Tal av Inti Peredo Harvey vid solidaritetsmöte på ABF i Stockholm den 8 oktober, med
Moderaterna, plötsligt är masken borta. Ett Göteborg som filmas från ovan och en berättarröst som
Det var en gång ett litet barn och en skolpolitiker från Eskilstuna. En solig dag
Vad blev 2017 för slags politiskt år: Ett skitår som de föregående eller ett år