Peter Englund, historiker, författare och medlem av Svenska Akademien, skrev i DN 2 juni om den ryska regimen och Vladimir Putin.
I artikeln, tre helsidor, argumenterade Englund med kraft för att den nuvarande ryska regimen måste betecknas som fascistisk. Han skriver:
Definitioner av fascism kryllar det av, men onekligen så kryssar Putins välde i de flesta av de rutor vi förknippar med dessa typer av stater: revanschism stigen ur en känsla av nationell förödmjukelse (kryss), upptagenhet med vad som ses som farliga inre förfallsfenomen – sexuellt moraliskt, ideologiskt, demografiskt (kryss), vilja till kulturell likriktning och rening (kryss), en fallenhet för syndabockstänkande (kryss), program för återupprättande av förlorad nationell storhet territoriellt (kryss).”
Kännetecknande för fascismen historiskt har också varit skapandet av en militant massrörelse på nationalistisk och militaristisk ideologisk grund. Englund pekar på att en sådan rörelse, i form av ungdomsrörelsen Rysslands Unga armé (Yunarmija), med idag mer än en miljon medlemmar, redan existerar.
Det Peter Englund dessutom borde ha nämnt, men som han av någon anledning utelämnar, är att fascistiska rörelser och stater undantagslöst haft udden riktad mot arbetarrörelsen.
Marxismen är enligt fascistisk ideologi det samhällsgift som ska utplånas. I praktiken innebär det att arbetarrörelsen organisatoriskt skall krossas och arbetarklassen atomiseras. Vidare att arbetarrörelsens internationalism och antimilitarism skall stämplas som landsförrädisk och att arbetarrörelsens klasskampsinriktning, såsom “förödande för nationens enhet“, skoningslöst skall bekämpas.
Den fascistiska regimen är alltså en aggressiv borgerlig och kapitalistisk diktatur.
Detta stämmer förvisso väl med det rådande tillståndet i dagens Ryssland.
Peter Englund kunde ha anfört och understrukit även detta, men han gör av någon anledning inte det. Han kunde också ha anfört att starka fascistoida och militaristiska strömningar idag står att finna också i Västeuropa och USA, men gör i det heller.
Putin och Stalin
Peter Englund påpekar att förtrycket i Ryssland nu är värre än under Sovjet-tidens sista årtionden. Och att dagens situation för tankarna till Stalin-diktaturen. Han skriver:
Föga förvånande hyllas Stalin numera i den ryska historieskrivningen … och under Putins år vid makten har det rests 95 (ja, nittiofem) ny monument över massmördaren.”
Förvisso hade Stalinregimen tydliga fascistoida drag. Och massmördandet drabbade också tiotusentals medlemmar av det sovjetiska kommunistpartiet. Så gott som alla som haft ledande positioner vid revolutionen 1917 likviderades. Det gällde till och med majoriteten av dem som haft ledande positioner så sent som vid 30-talets mitt.
Det som ägde rum under 30-talet i Sovjetunionen var varken mer eller mindre än en genomgripande kontrarevolution. Denna kontrarevolution innebar också en kulturell reaktion på bred front, och tog sig bland annat uttryck i en ovanifrån påbjuden renässans för storrysk nationalism och glorifiering av tsaristiska förflutna tider.
Putin och Lenin
Medan Putin och hans regim hyllar Stalin har den gått till ursinnig attack mot Lenins bolsjevikparti och 1917 års ryska Oktoberrevolution.
Lenins och bolsjevikernas kamp mot tsarregimen och partiets kamp för att föra Ryssland ut ur världskriget har av Putin brännmärkts som “landsförräderi”. Bolsjevikernas internationalism och avståndstagande från all storrysk nationalism beskrivs idag av Putinregimen som något fullständigt “oförlåtligt”.
Tsaristiska generaler som jagades bort av revolutionen, och som varit begravda utomlands, har på Putins initiativ på senare tid grävts upp och under hedersbetygelser begravts på nytt, i “den ryska fosterjorden”.
När man, som Peter Englund, resonerar om Putin-styrets reaktionära och nostalgiska idévärld bör man förvisso understryka vad nostalgin handlar om. För en fascistisk regim är det naturligtvis fullkomligt omöjligt att sympatisera med den socialistiska revolutionen 1917 och Lenins internationalistiska parti.
Därför kan det – mot bakgrund av den tes om Putins fascism som Englund driver – tyckas vara lite märkligt att han inte med ett enda ord berör det ursinniga hat som regimen manifesterat vad gäller Lenin, bolsjevikerna och Oktoberrevolutionen. Detta hat delar Putin med varenda fascistisk rörelse som genom historien existerat. Ja, inställningen till Oktoberrevolutionen skulle förvisso mycket väl kunna inkluderas i Englunds rad av “kryssrutor”.
Men Peter Englund kanske ser frågan om Lenin och bolsjevikerna som en besvärlig komplikation i sammanhanget.
Bland annat därför att Lenin och bolsjevikerna under världskriget 1914-1918, tillsammans med vänstern inom den internationella arbetarrörelsen stod för en kamp mot kriget som utgick ifrån den absoluta nödvändigheten att också bekämpa den “egna” statens och regeringens militarism och krigföring.
Arbetarrörelsens kamp mot krigsfaran under perioden före 1914 hade av den socialdemokratiska (socialistiska) Andra Internationalen angetts som varje medlemspartis kamp mot den “egna” statens krigsförberedelser. Det hade aldrig varit fråga om att ställa sig på någon av de militaristiska staternas sida. Kampen mot kriget handlade om arbetarnas internationella solidaritet. Fredskampen måste vara en solidarisk internationalistisk kamp underifrån, och aldrig i allians med någon av de rivaliserande kapitalistiska makterna. När kriget bröt ut 1914 svek ledningarna i de flesta av Andra Internationalens partier utfästelsen att gemensamt gå till aktion för att kväva kriget i sin linda.
Situationen nu påminner i mångt och mycket om situationen 1914.
Men detta tycks inte historikern Englund ha tagit fasta på. Och hans engagemang i ungdomen inom den svenska vänstern har uppenbarligen inte hjälpt honom från att, liksom så många andra sedan 1914, gå fatalt fel.
Likt de opportunistiska ledarna inom arbetarrörelsen högerflygel 1914, har nu Peter Englund “upptäckt” att “den egna sidan”, som Englund kallar “Väst” är den oförskyllt angripna. Vi i “Väst”, måste nu enligt Englund “som svar utveckla den kolossala kraft som vi är kapabla till”.
Det Peter Englund menar är att nu krävs det massiva militära rustningar från NATO-staternas sida. Det han vill hävda är att USA, efterkrigstidens mest våldsbenägna stormakt, ska ses som en osjälvisk försvarare av demokrati och frihet. Det han råder oss till är att ställa oss bakom en gigantisk militär upprustning.
Peter Englund vill att vi ska se världen i vitt och svart. Att vi ska “förstå” att Väst är “den goda sidan” vars ledarskap vi ska underkasta oss. Och att vi ska lydigt vandra till skyttegravarna när den “goda” sidans ledare så begär.
Men världen är inte svartvit. Den är svartsvart. USA, den kärnvapenbestyckade supermakten med ambitionen att “leda världen” och globalt för sig säkra tillgång till råvaror, marknader, investeringsfält och militära baser, har nu utsett Kina till den strategiskt viktigaste motståndaren. Ett kärnvapenangrepp i närtid, “innan Kina hunnit ikapp”, är något som till och med diskuteras offentligt. Konkurrensen om Arktis seglar upp ett hett konfliktområde och neutraliseringen, möjligen uppstyckningen av Ryssland ingår i planerna.
Att beskriva Rysslands kapitalistiska regim som förtryckande och fascistoid låter sig förvisso göras. Att regimen också är beredd till att använda militära medel för att uppnå sina mål är uppenbart.
Detsamma kan sägas om den kapitalistiska regimen i Kina.
Men vägen till fred och en anständig värld kan aldrig, så som Peter Englund hävdar, för arbetar- och fredsrörelsen handla om att kasta sig i armarna på det av USA politiskt och militärt dominerade kapitalistiska Väst.
Istället handlar det om att bygga en internationell fredsrörelse och en solidarisk gemenskap omfattande människor i alla länder.
Vad gäller Ryssland handlar det om att på alla sätt understödja fredskrafterna och antimilitaristerna där, samtidigt som vår kamp mot “vårt eget” aggressiva och militaristiska Väst kommer att ge den ryska antimilitarismen ett ovärderligt moraliskt understöd.
Peter Englund med flera resonerar tvärtom. De menar ofta att “ryssarna är som de är”, och i stället för att appellera till internationell solidaritet skuldbelägger de ryssarna som folk. Denna folkhatsretorik riskerar naturligtvis att öka ryssars rädsla och att driva många till att lyssna till regimens budskap om att uppslutning bakom “nationens ledare” är nödvändigt, på grund av hotet utifrån.
Det är genom att klargöra att kampen måste riktas mot alla militaristiska krafter och regimer, i Öst såväl som Väst, som den internationella solidariteten kan byggas, och en effektiv fredsrörelse formas.
Det kommer inte att bli lätt att forma denna internationella folkrörelse. Men det finns ingen annan väg.
Om människor bringas att sluta upp bakom den “egna” militarismen har vägen mot den stora katastrofen – kärnvapenkriget – oundvikligen anträtts.
Peter Englund har genom sin artikel anslutit sig till dem som råder oss att vandra mot undergången. Fördelen, för egen del med det val han gjort, är att han slipper ettriga attacker från militaristerna bandhundar i medierna och besvärande intresse och uppvaktning från vår CIA-lierade svenska säkerhetspolis.
Det val, som Englund har gjort, kommer eFOLKET aldrig att göra.
