En studie i rättsosäkerhet

Artielförfttare: Karin Fridell Anter

Artikeln har tidigare (2/8) varit publicerad i tidningen Internationalen

Sedan “flyktingkrisen” hösten 2015 har Sveriges asyllagar försämrats radikalt, samtidigt som både Migrationsverket och migrationsdomstolarna har en praxis som ytterligare försämrar möjligheterna till en rättvis prövning. I två artiklar går Karin Fridell Anter dels igenom lagstiftningen och dels den rättsosäkerhet som skapas av Migrationsverkets praxis och lagtolkning. Här är del två.

I och med den stora flyktingströmmen 2015 fick Migrationsverket klara direktiv om att handläggningen skulle gå fort, och signalerade samtidigt att hälften av de asyl-sökande skulle får avslag och skickas tillbaka till sina hemländer. Det enklaste var då att först ta hand om de sökande från Syrien, som på grund av det våldsamma inbördeskriget hade goda skäl att få asyl i Sverige.

När det gällde Afghanistan var läget ett helt annat. Landet har länge varit så farligt att nästan inga utländska journalister rapporterat därifrån, och det krig som i olika skepnader rasat i över 40 år är relativt okänt i Sverige. Många asylsökande är afghaner, inte bara de 23 500 ensamkommande från 2015 utan också vuxna och barnfamiljer. Oavsett om de kommer direkt från Afghanistan eller har levt som flyktingar i grannländerna så är det mot Afghanistan deras asylskäl prövas, och det är dit de ska utvisas om de får nej.

För att underlätta den saken skrevs hösten 2016 ett “återvändaravtal” mellan Sveriges och Afghanistans regeringar. Där åtar sig Afghanistan att ta emot sina medborgare från Sverige och att ge dem ett “värdigt, säkert och ordnat” mottagande. Samtidigt skrevs andra avtal som garanterar Afghanistan bistånd från Sverige och EU.

Afghanistan har alltså ekonomiskt intresse av att ta emot deporterade flyktingar, men det finns oenighet inom den afghanska regeringen och landets egna flyktingministrar vädjar till Sverige och EU att inte genomföra deportationer. “Vi kan inte ta hand om dem” menar de, med all rätt eftersom Afghanistan har flera miljoner internflyktingar. Avtalet om värdigt och säkert mottagande är helt uppenbart värdelöst men den svenska regeringen lutar sig ändå mot det när de fortsätter att försvara deportationerna.

Ett kriterium för att få asyl i Sverige är att det land man kommer ifrån är så farligt att det innebär risk för “alla och envar” att skickas tillbaka dit. Den som har att bedöma säkerhetsläget i olika länder är Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer. Verkets utredningsavdelning Lifos gör rapporter om säkerhetsläget, och Beijer drar sedan de rättsligt bindande slutsatserna om säkerhet och risker.

Afghanistan är idag det land i världen där flest människor dör i krigshandlingar. Förra året skördade kriget där 26 000 offer, mer än dubbelt så många som i Syrien.

FN:s flyktingorgan UNHCR hävdar att det inte är rimligt att hänvisa människor till internflykt i Afghanistan, alltså att skicka dem till platser i landet som anses säkra men där den deporterade inte har sina rötter och sitt kontaktnät. Många internationella organisationer och forskare hävdar samstämmigt att det inte finns några långsiktigt säkra områden i landet och att läget är mycket instabilt.

Allt detta har Lifos fört fram i sin senaste rapport (dec. 2018) men Migrationsverket anser ändå att utvisning till internflykt är ett acceptabelt alternativ. Det betyder att Sverige under 2018 gav uppehållstillstånd till endast 32 procent av asylsökande från Afghanistan, en siffra som till och med är lägre än Ungerns, medan Frankrike gav 67 procent bifall och Italien hela 88 procent.

När det generellt sett anses vara riskfritt att skicka någon till hens ursprungsland så måste den sökande visa att hen personligen löper så stor risk att hen ska få asyl. Men asylprövningen på Migrationsverket präglas alltför ofta av bristande rättssäkerhet.

De asylsökande tilldelas juridiska ombud som är utsedda och arvoderade av Migrationsverket, och det är praktiskt taget omöjligt för den sökande att få byta ut sitt ombud. Detta innebär en institutionaliserad jävsituation, då myndigheten själv utser sin motpart.

80 procent av intervjuerna genomförs med icke auktoriserade tolkar. Att intervjuas om känsliga saker med tolk är alltid svårt, och ibland kan tolkens inställning eller person vara ett direkt hinder för den asylsökande att berätta ärligt. Det gäller till exempel människor som lämnat sin religion och får en tolk som tydligt manifesterar den religion de har lämnat, eller människor som tillhör en folkgrupp som förtrycks av den folkgrupp som tolken tillhör. Till detta kommer rena översättningsfel.

Handläggarna följer ofta standardiserade manualer som inte är relevanta för den intervjuades specifika situation. Tveksamheter följs inte upp med följdfrågor som syftar till klargörande och ofta inriktas intervjuerna mycket mera på den sökandes “trovärdighet” än på hens asylskäl. Detta strider både mot verkets egna riktlinjer eller internationella regler vad gäller möjligheten för den svarande att förstå vilken information som är relevant för hens ärende.

Dokument som stödjer den asylsökandes sak avfärdas ofta. Det gäller både svenska läkarintyg om troliga tortyrskador, hotbrev från fiender i hemlandet och intyg från religiösa församlingar som intygar den sökandes avfall från en tidigare religion. Kraven på godkända dokument för att bevisa sin identitet är så hårda att medborgarna i ett korrumperat och krigshärjat land som Afghanistan alltid bemöts med att deras dokument kan vara förfalskade, även om de faktiskt är äkta.

Bristerna i intervjuerna följs upp i besluten som mycket ofta innehåller formuleringar om att den asylsökandes berättelse är “vag och detaljfattig” och därmed inte tillförlitlig. Formuleringarna i avslagen vittnar om att de många gånger skrivs “på rutin”, med standardiserade motiveringar. Ibland avslöjas detta genom att den sökande ges fel namn eller får beslut om utvisning till fel land.

År 2017 gjorde Migrationsverket en egen utredning om kvaliteten på utredningarna och kom fram till att de ofta är otillräckliga. Rättschefen Fredrik Beijer förklarade detta med att personalen hade otillräcklig utbildning och arbetade under stress. Men fastän bristerna erkänts av Migrationsverket har de drabbade inte fått någon ny utredning.

Mycket ofta präglas Migrationsverkets utredningar av en bristande förståelse för kultur, traditioner och rättsväsen i den asylsökandes hemland. Ett tydligt exempel gäller släktens roll. I exempelvis Afghanistan utgör släkten den enda tryggheten för en individ som följer dess regler, men samtidigt är släkten ett stort hot mot den som inte följer reglerna. För en konvertit eller en HBTQ-person kan den största risken vara att släkten hittar hen och dödar hen för att hen skadat släktens anseende. För en kvinna som rymt från sin make eller från hotande tvångsäktenskap är familjen inte en trygghet att återvända till utan en fiende att gömma sig från.

Den typen av asylskäl nedvärderas systematiskt av Migrationsverket. Avslagen visar också ofta på en övertro på vad hemlandets myndigheter kan eller vill göra för att skydda en utsatt individ. Pengar är en nödvändighet för att komma undan i ett genomkorrupt land, och de flyktingar som tvingas tillbaka har ingen möjlighet att köpa sig fria om det händer dem någonting.

Sedan 2018 har det uppmärksammats att Migrationsverket har mycket dåliga rutiner och kunskaper när det gäller apostater, alltså personer som har lämnat sin religion. Att lämna islam är belagt med dödsstraff enligt de sharia-lagar som tillämpas i vissa av flyktingarnas hemländer. Detta gäller både dem som blivit ateister och dem som konverterat till en annan religion. Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer påstod i mars 2019 att inga konvertiter utvisas till Afghanistan. Men hans bedömning av vem som är konvertit skiljer sig både från personens egen och från de församlingar där kristna afghaner ingår, och till och med har förtroendeuppdrag. “Om en person är konvertit eller ej ligger i betraktarens öga”, menar Beijer.

Ett antal frikyrkor presenterade våren 2019 en utredning som tydligt visade den felaktiga bedömningen av konvertiters kristna tro, och det ledde till att rege-ringen gav Migrationsverket i uppdrag att se över rutinerna för att utreda trosfrågor – både konvertiter och ateister. De som redan fått avslag efter undermåliga utredningar påverkas inte av detta.

I och med begränsningslagen blev det mycket svårare att få uppehållstillstånd om man var “vuxen”, alltså hade passerat den magiska gränsen 18 år. Men för barn finns i teorin fortfarande möjligheten att få permanent uppehållstillstånd om det saknas ordnat mottagande i hemlandet.

Men vem är egentligen barn? Den första testen kom redan vid inskrivningen som asylsökande. Många av dem som kom saknade identitetspapper och det var upp till tjänstemannen att på ett ögonblick tro eller inte tro på den angivna åldern. 2015 registrerades 35 369 personer som ensamkommande barn. De som mot sitt nekande blev klassade som vuxna skickades till Migrationsverkets boende för vuxna och fick varken god man, socialsekreterare eller skolgång. Hur många de är vet ingen.

När det väl blev dags för utredning hade Migrationsverket skapat en praxis som gjorde att man kunde kringgå lagens skrivning om bättre möjligheter för barn. Man skrev helt enkelt upp ungdomarnas ålder, så att de kunde behandlas och utvisas som vuxna. Bara under oktober och november 2016 var det 1077 unga asylsökanden som fick nya födelsedagar, enbart för att de inte hade officiellt godkända papper. Man tog ingen hänsyn till intyg från svenska socialsekreterare, familjehem och lärare som intygade att det var troligt att ungdomen var så gammal som hen sa. Enligt Migrationsverkets officiella riktlinjer skulle den sökande i oklara fall hellre frias än fällas, men i praktiken blev det tvärtom. De godtyckliga åldersuppskrivningarna fick mycket hård kritik och till och med Migrationsverkets egen utredning konstaterade att de inte var rättvisa. Men de drabbade fick ingen ny chans.

För att strama upp åldersbedömningarna gav regeringen uppdraget åt Rättsmedicinalverket att presentera en ny metod för åldersbedömning. Den bygger på röntgen av tänder och knäleder. Metoden introducerades våren 2017 och mötte så småningom mycket hård kritik från barnläkare, rättsmedicinare och statistiker. I början av 2019 – efter att metoden använts i nästan två år – tvingades regeringen medge att den behövde ses över och lovade tillsätta en utredning. Men utredningen är ännu inte tillsatt, metoden används fortfarande.

För dem som utan tvekan var barn när de fick sitt avslag skapade Migrationsverket andra rutiner, så att även de skulle kunna utvisas när de blev 18.

FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 1989. Sverige ratificerade den 1990. Efter trettio år har riksdagen beslutat att barnkonventionen blir lag 2020. Men Sveriges sätt att behandla asylsökande barn ligger mycket långt från barnkonventionens intentioner.

Många av de fel som begåtts mot ensamkommande ungdomar skulle ha undvikits om utredningarna gjorts med det barnperspektiv som krävs av barnkonventionen och som faktiskt finns även i Migrationsverkets egna regler.

När det gäller barn som kommit tillsammans med sina föräldrar eller som fötts i Sverige är läget lika illa. Familjer splittras genom att den ena föräldern utvisas. Barn som har bott hela sitt liv i Sverige utvisas för att föräldrarna inte anses ha tillräckliga asylskäl. Barn som har förlorat sina föräldrar utvisas till för dem okända släktingar i hemländer där de aldrig har varit.

Uppemot 100 asylsökande barn i Sverige är så djupt deprimerade att de inte orkar röra sig, äta, dricka, gå på toaletten. De vårdas i sin säng i hemmet. Maten får de i slang till magen. De har blöjor som småbarn. Tillfälliga lagen tillåter inte att de får uppehållstillstånd om de kan få samma vård i sitt “hemland”.

Den gemensamma nämnaren i allt detta är att man inte tar hänsyn till barnets individuella behov, och att man ofta inte ens låter barnet komma till tals. Båda delarna strider helt mot barnkonventionen. Idag hotas hundratals barnfamiljer av utvisning till Afghanistan och andra länder.

Sverige har alltså ett migrationsverk som systematiskt tolkar lagen på ett sätt som missgynnar de asylsökande, som tillämpar helt ovetenskapliga åldersuppskrivningar, som inte följer ens sina egna direktiv när det gäller utredningskvalitet och de asylsökandes rätt till seriösa utredningar och som, i strid mot internationell expertis, hävdar att Afghanistan är ett säkert land att utvisa människor till. Den som står för mycket av detta är verkets rättschef, Fredrik Beijer. Men naturligtvis är han inte ensam. Naturligtvis har han stöd av sin generaldirektör, Mikael Ribbenvik.

Migrationsverket och regeringen har under åren skyllt på varandra när det har uppdagats fel i asylhanteringen. “Vi följer bara lagen” säger Migrationsverket, fast det är uppenbart att de går betydligt längre än så. “Myndigheten måste fatta sina egna beslut för vi ska inte ha ministerstyre” säger regeringen.

Men i ljuset av de senaste turerna kring Försäkringskassan är det helt uppenbart att regeringen står bakom sitt Migrationsverk. Det är självklart, menar Stefan Löfven och Morgan Johansson, att regeringen ska kunna avsätta en generaldirektör om de inte är nöjda med hur hen leder myndigheten. Därmed är det också självklart att regeringen är nöjda med Ribbenvik, Beijer och Migrationsverkets bristande rättssäkerhet. Det yttersta ansvaret för att allt detta tillåts fortsätta ligger på regeringen.

Karin Fridell Anter

Liknande artiklar: