Banderoller och flygbladsutdelare utanför riksdagshuset.

Regeringen fortsätter att tiga om Afghanistan

För två veckor sedan, 29 mars, hölls en viktig debatt i Sveriges riksdag. Den handlade om det avtal där Afghanistan förbinder sig att ta emot afghanska medborgare som utvisats dit med tvång. Afghanistan garanterar också att de deporterade ska få ett ”värdigt, säkert och ordnat återvändande”. Avtalet tecknades i oktober 2016 och har varken utvärderats eller reviderats sedan dess, utan förlängdes utan vidare diskussion i oktober 2018.

Vänsterpartiets Christina Höj-Larsen hade ställt två frågor till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
* Har regeringen utvärderat avtalet med Afghanistan, och i så fall, på vilka grunder och vilka slutsatser kom man fram till?
* Avser ministern att ta några initiativ för att hörsamma den afghanska regeringens vädjan och stoppa av- och utvisningarna till Afghanistan?

Afghanistan idag är det land i världen som skördar flest dödsoffer i samband med väpnade konflikter. Ett område som är säkert i ena stunden kan om några få veckor eller månader vara i brinnande konflikt. Avtalet utgår från att det finns en fungerande stat som har vilja och förmåga att upprätthålla fungerande samhällsservice och garantera säkerheten för människor som tvingas leva som flyktingar i det egna landet.

Men någon sådan stat finns inte. President Ashraf Ghani erkänner öppet att han inte kan garantera sina medborgares säkerhet, och Afghanistans flyktingministrar har vädjat till hela EU om att inte tvinga männi­skor till Afghanistan. ”Vi kan inte ta hand om dem”. Vice flyktingministern säger uttryckligen att det inte finns några säkra regioner i landet, och detsamma säger FN och en lång rad internationella organisationer.

– Vad är det Morgan Johansson vet om säkerheten i Afghanistan som vi andra inte vet? undrar Christina Höj-Larsen, och fortsätter:

– Statsrådet säger här att Afghanistan inte har sagt upp avtalet. Det är helt sant. Vi vet att påtryckningen gentemot Afghanistan har handlat om bistånd. Avtalet är knutet till bistånd. Säger Afghanistan upp avtalet kommer de att förlora viktigt bistånd som de behöver i sin vardag och i sitt återuppbyggande i en situation där allting blir mycket värre.

Morgan Johansson svarade överhuvudtaget inte på Christina Höj-Larsens frågor. I stället upprepade han gång på gång att vi inte kan ha fri invandring i Sverige, och att den rådande rättsordningen med migrationsdomstolar som överprövar Migrationsverkets beslut i varje enskilt fall är god och rättssäker.

Samma ovilja att ta till sig argument och diskutera sakfrågor har Morgan Johansson visat i förhållande till den stora och engagerade folkrörelse som kräver ett stopp för utvisningarna till Afghanistan. Han har inte velat träffa företrädare för rörelsen eller ta emot de upprop som kräver att flyktingarna får en rättvis och rättssäker behandling.

Men Christina Höj-Larsen kunde ge honom en korg med många tusen namnunderskrifter under nio upprop med olika avsändare, 61 skrivelser till politiker, riksdag och regering, tolv debattartiklar och en rapport om rättssäkerhet.

Dokumenten hade sammanställts av företrädare för nätverken Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! och NU ÄR DET NOG, som också genomförde en liten manifestation utanför riksdagshuset innan debatten.

Kan man hoppas att Morgan Johansson nu läser dokumenten och skaffar sig en sannare bild av läget i Afghanistan? I varje fall kommer vi som arbetar mot utvisningarna och kämpar för de utsatta ungdomarnas liv inte att ge upp. Utvisningarna till Afghanistan måste stoppas!

Karin Fridell Anter,

Artikeln har tidigare (5/4) varit publicerad i tidningen Internationalen

 

Liknande artiklar: