Esmat Rezai har aldrig varit i Afghanistan, ändå riskerar han att utvisas dit. Foto: Privat.

Asylrättsrörelsen jobbar in i det sista för att stoppa deportationerna

Sedan flera år tillbaka är Afghanistan den minst fredliga landet i världen, det som är värst utsatt för terrordåd och ett av de tre där matbristen är mest akut. Coronapandemin härjar vilt, med uppskattningsvis 10 miljoner smittade och 100 000 döda.

Fyra miljoner människor lever som internflyktingar, många av dem i överfulla läger kring Kabul. Regeringen är svag, uppdelad mellan inbördes stridande fraktioner och helt oförmögen att skydda sina medborgare. De senaste veckorna har talibanerna och IS utfört terrorattacker var och varannan dag, inklusive en raketangrepp mot flygplatsen i Kabul.

Till detta land hade gränspolisen planerat en massdeportation den 15 december. Den stoppades i sista stund av oklar anledning men risken finns att den ändå sker någon dag senare. Ytterligare en deportation sägs vara planerad innan årets slut. Många av dem som ska deporteras har sökt asyl i Sverige som ensamkommande barn, som fått avslag efter summariska och rättsosäkra asylprocesser och inte passat in under gymnasielagens godtyckliga datum- och åldersgränser.

En av dem är Esmat Rezai, 20 år. Han har suttit inspärrad i 10 månader till en kostnad av bortemot en och en halv miljon kronor och vädjar nu för sitt liv:

Jag är kristen, Afghanistan är inte säkert för kristna människor. De skrev till mig att de ska döda mig, de har sagt att de vill skära halsen av mig och skicka mitt huvud till min familj.

Men Sveriges myndigheter väljer att inte tro på Esmat, han ska dumpas i ett land där han aldrig ens har varit.
En annan som sitter i förvaret är Mahdi Mirbeig. Han greps vid ett rutinbesök hos polisen och togs till förvaret utan tillgång till vare sig tolk eller juridiskt ombud. Hans sambo Lotta Eriksson är gravid och deras hopp står nu till att Afghanistan står fast vid sin försäkran att inte tillåta deportationer som splittrar familjer.

Ända sedan i våras har Afghanistan vägrat ta emot tvångsdeportationer, av coronaskäl. Nu finns risken att de har ändrat sig. Det avtal om “återvändande” som funnits mellan Sverige och Afghanistan är under omförhandling, men motsvarande avtal med EU är nyligen förnyat samtidigt som Afghanistan lovade de biståndspengar som regeringen där är helt beroende av. Avtalen tillåter tvångsutvisningar men kräver att både utvisningarna och mottagandet ska vara ordnade, värdiga och säkra. Något som knappast kan genomföras i ett land på gränsen till fullt inbördeskrig.

I ett gemensamt försök att få stopp på de avtalsvidriga utvisningarna har sju svenska organisationer vänt sig till Afghanistans flyktingminister Noor Rahman Akhlaqi med en vädjan om att den afghanska regeringen ska säga nej till att ta emot tvångsutvisade människor från Sverige.

Vi är hundratusentals i det svenska civilsamhället som på olika sätt engagerat oss i flyktingfrågor och som står enade i att vi vill stoppa tvångsutvisningarna till Afghanistan. Vi upplever att regering, riksdag och Migrationsverket över huvud taget inte förstår allvaret i situationen, säger Sara Edvardson Ehrnborg från FARR, en av organisationerna bakom brevet.

På twitter har en mängd personer uttalat sig mot utvisningarna.

Till denna våg av eskalerande våld och terror över Kabul kan rimligen inga utvisningar ske, skriver Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare för FN. I större svenska massmedia har ännu ingenting nämnts, men asylrättsrörelsen jobbar in i det sista för att få stopp på deportationerna.

Karin Fridell Anter

Artikeln tidigare publicerad i tidningen Internationalen.

Liknande artiklar