Bild: Caitlin Johnstone / pixabay.

En internationalistisk och internationell folklig massrörelse för fred och anständighet är vad som nu krävs

Så ser vi då hur demonen från 1914 på nytt grinar Europas folk i ögonen. Idag är den bestyckad med kärnvapen. De härskande psykopaterna på båda sidor hävdar att de är beredda att “slå tillbaka med kärnvapen om de angrips med kärnvapen”. Det betyder att de är beredda att utplåna miljontals människor som bebor de territorier där deras rivaler härskar. En retorik som driver människor i armarna på den “egna sidans” militaristiska demagoger, och som göder en fruktan vars tragiska konsekvens blir uppammandet av en fördomsfull mellanfolklig fientlighet. De båda sidornas militarister stödjer på så sett varandra i strävandena att främja den “egna befolkningens” lojalitet med det militära, ekonomiska och politiska härskarskiktet.

1914 handlade den retorik med vilken de båda blocken vände sig mot folken om försvar – alltid försvar – mot “hotet från de preussiska hunnerna”, “den ryska tsarismens folkförtryckande barbari”, “den brittiska plutokratins globala ekonomiska dominans”.

Förvisso var det tyska kejsardömet en förtryckarregim, förvisso var Tsarryssland ett “folkens fängelse” och förvisso var det brittiska imperiet en kolonialistisk utsugarstat vars mål var bibehållen global dominans. Men den internationella socialdemokratiska arbetarrörelsens ståndpunkt var aldrig att ge sitt stöd till den ena eller andra av de imperialistiska härskarklickarna. Arbetarrörelsens ståndpunkt var att på internationalistisk och solidarisk grund bekämpa alla de härskande militaristiska regimerna, i alla länder. Genom solidarisk internationell klasskamp skulle en anständig värld i fred byggas. Denna klasskamp var alltså en kamp för genuin mänsklighet och mänsklighetens genuina behov.

Dåtidens arbetarrörelse såg under 1900-talets inledande år krigsfaran stegras, på grund av den ökande skärpan i de imperialistiska makternas ekonomiska, geopolitiska och militära rivalitet. Resolutioner om att vid händelse av ett krigsutbrott göra gemensam sak, och genom strejker och mobiliseringsvägran kväva krigets låga, togs på kongress efter kongress av den socialdemokratiska Internationalen. Men när ödestimmen infann sig, i augusti 1914, vek sig de flesta av ledningarna inom Internationalen. Vilket i sin tur demoraliserade miljonerna av arbetare och gav fritt spelrum åt den inom borgerligheten grasserande hurra-nationalismen.

Inom den internationella socialdemokratin fanns under hela kriget en minoritetsriktning som höll fast vid internationalismen och kampen mot militarismen. Krigets slaktande ledde till att denna riktning växte i styrka, och ledde till revolter mot kriget. I Ryssland bildades 1917 en revolutionär socialistisk regering som drog landet ut ur kriget. Kejsardömena i Tyskland och Österike-Ungern störtades. Matroser i den franska flottan revolterade. Arbetare i England strejkade mot krigsansträngningar riktade mot den nybildade socialistiska regeringen i Ryssland.

Men arbetarklassen och fredsrörelsen förmådde inte rycka upp militarismens rötter, och efter två årtionden inleddes den fasansfulla människoslakten på nytt. Barbariet triumferade i en tidigare ej skådad skala. I Europa genomfördes ett industriellt organiserat folkmord i nazisternas förintelseläger.

Idag mullrar åter krigstrummorna. I Sverige är den utrikespolitiska linje som vi förknippar med namnet Olof Palme sedan länge begraven. Med ministrarna Hultqvist och Linde i spetsen sluter det socialdemokratiska partiets ledning upp bakom USA och Nato utan reservationer. ÖB Bydén gör allt för manifestera den svenska militärens totala uppslutning bakom USA:s krigsförberedelser. Det svenska folket har kunnat läsa i den massdistribuerade broschyren att rubriken ändrats från “Om kriget kommer” till “När kriget kommer”.

De svenska medierna har i stort sett mangrant agerat som propagandister för bilden av USA och Nato som försvarare av demokratin. Den bilden är genomfalsk. Sedan Nato bildades 1949, med den då fascistiska och rasistiska kolonialmakten Portugal och de krigförande rasistiska kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien som medgrundare, har USA ingripit till stöd för störtandet av demokratin i land efter land. Några exempel är Guatemala, Iran, Indonesien, Grekland och Chile, Argentina, Bolivia.

1953 upprättade USA ett “försvarssamarbete”. Det massiva stödet till Frankrikes kolonialkrig i Indokina utvecklades till det terrorkrig med miljoner dödsoffer, som under 60-talet för många blev en ögonöppnare. I södra Afrika agerade USA tillsammans med Storbritannien länge som understödjare av den sydafrikanska apartheidregimen, och efter att fram till 1975 backat upp Nato-kollegan Portugal i dess afrikanska kolonialkrig gick man över till att sponsra terror mot MPLA-regeringen, en regering till vilken den svenska socialdemokratin hade starka band.

Utan att det fanns någon hotbild mot något av Natos medlemsländer genomförde organisationen under USA:s ledning bombningar av civila mål, marknadsplatser, sjukhus, fabriker och tv-anläggningar i Jugoslavien 1999. Även de mot folkrätten stridiga angreppet på Irak och Nato-interventionen i Libyen har skapat lidande, massdöd och enorm förödelse. Hybridkrigföringen mot Kuba fortgår. Den ekonomiska blockaden mot den lilla karibiska grannen har nu pågått i 60 år.

Bild: Gerd Altmann / pixabay.

Oavsett vilka naturtillgångar, kommersiella vapenindustrier eller geopolitiska intressen som dikterat USA-kapitalismens våldsamma interventioner har de undantagslöst marknadsförts som uttryck för strävandet att främja “demokrati och frihet”.

Efter Sovjetunionens kollaps upplöstes östblockets militära försvarssamarbete, Warszawa-pakten. Men Nato upplöstes inte, och tvärt emot utfästelser att inte bygga ut Nato österut, och att inte rekrytera tidigare sovjetrepubliker, så är det detta som skett. Ryssland har inringats. Det är ett faktum. Svenska ledande politiker säger sig inte se något problem med detta, därför att i deras ögon är det av de kärnvapenbestyckade stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike en fredsfrämjande organisation.

Men den ryska kapitalistiska stormakten uppfattar Nato-utvidgningen som ett hot, på samma sätt som USA skulle uppleva ryska baser i sitt närområde som ett hot. Och med rysk nationalism, inkluderande hyllningar av gamla “vita” generaler och Rysslands tsaristiska förflutna, som ideologisk bas lutar sig Vladimir Putins regering mot militaristiskt vapenskrammel. Geopolitiskt siktar nu Ryssland strategiskt på ett nära och allsidigt samarbete med Kina, USA:s främsta kapitalistiska rival.

Bild: Gerd Altmann / pixabay.

Det enda realistiska sättet att undvika en kommande militär katastrof är formandet av en kraftfull internationell fredsrörelse underifrån. Arbetarorganisationer och fredsrörelser världen över måste gå samman och slutgiltigt rycka upp militarismen med rötterna. Det är en gigantisk uppgift, men samtidigt den enda realistiska vägen. Att sätta sin tillit till dagens ledare är en återvändsgränd. En världsomspännande pacifistisk och humanistisk folklig rörelse, som förenar kampen mot ojämlikheten och miljöhoten med kampen mot de militär-industriella komplexen, är vad som ovillkorligen krävs för tryggandet av en anständig värld för framtida generationer.

You May Also Like