Ylva Floreman. Foto: Mark Goldsworthy.

Recension av boken “Jag är inte död, jag är bara gammal” av Ylva Floreman, Verbal förlag

Äldreomsorgen är något som ligger mig varmt om hjärtat. Jag och många andra har anhöriga som är beroende av hjälp från samhället. Vi funderar också på hur det ska bli när vi själva kommer i den situationen att vi behöver hjälp. Att det finns stora brister inom den kommunala äldreomsorgen visar den förödande kritiken från Coronakommissionen.

Ylva Floreman har skrivit en viktig och engagerande berättelse med utgångspunkt från hennes egna föräldrars omsorg och död. Hon har blivit varse inpå huden om bristerna i omsorgen och vill förmedla detta med en önskan att få bristerna avhjälpta. Men hon lyfter också upp goda saker som möjligheterna att överklaga för att få sin rätt.

Språket i boken är lättillgängligt och fångar intresset. Som anhörig har hon själv varit med och både ordnat praktiskt för sina föräldrar samt haft kontakt med de hundratals olika professionella som finns runt föräldrarna. Hon berättar att det är lätt att bli utbränd som anhörig då det är alltför mycket som läggs på hens axlar.

Bokens fokus är på de gamla som blir föremål för vården och omsorgen. Floreman ifrågasätter hur samhällets anställda ska kunna tillgodose de gamlas behov när många av de som vårdar varken har grundutbildning eller vidareutbildning. Hon ger exempel på olyckor som skulle ha kunnat undvikas genom bättre kunskaper t ex undernäring, uttorkning, fallolyckor och förgiftningar. Hon ställer den retoriska frågan om vi skulle skicka ambulanssjukvårdare utan utbildning till en bilolycka. Varför låter vi då outbildad personal ta hand om våra sköraste medmänniskor?

Författaren ger många exempel på hur byråkratin sätter käppar i hjulen för en vettig omsorg. Ett exempel är omöjligheten att per telefon få tag på rätt ansvarig. Ett annat exempel är den detaljerade uppdelningen av insatserna och hur lång tid dessa ska få ta. Olika koder som ska passa i datasystemet.

Floreman ställer den etiska frågan om hur vi ser på de gamla. Om de är onyttiga och fula, skräp helt enkelt. Hon menar att det tycks vara de unga och friska som sätter ribban för hur vi ska se på de gamla. Hon frågar sig om det är därför som yrket att vårda de gamla har dåligt betalt och låg status. Samtidigt som det finns många varma och engagerade människor inom äldreomsorgen så innebär den stress som de jobbar under att de kan ha svårt att tillgodose de gamlas individuella behov. De gamla vittnar om hur personalen kommer inrusande och otåligt försöker göra insatsen så kort som möjligt. I stress och rädsla förlorar många förmågan att fokusera, uppfatta och lyssna, säger författaren. I en akut situation kan då personalen bli rädda och rädda människor blir lättare arga. Rädda människor blir mer hårdhänta. Och otrevligare. Varsamma händer kräver lugn och närvaro. Närvaro tar också stöd i kunskap.

Floreman säger att om inte personalen har det bra så har inte heller de gamla det. Hon avslutar med ett stridsrop när det gäller villkoren för personalen:

Höj statusen. Utbilda. Organisera. Avbyråkratisera. Börja nu!

Lena Staaf

Liknande artiklar