Kurt “Kurre” Hamrin har avlidit. Han blev 89 år.
Mest känd idag är nog Kurre Hamrin för sitt mål mot Västtyskland i VM-semifinalen på Ullevi i Göteborg den 24 jun 1958. Ett klassiskt mål som visats många gånger på TV.
Kurre ansåg själv dock inte att detta var hans finast mål. Han hade ju många att jämföra med. Den allsvenska säsongen 1954 -1955 vann han skytteligan med 22 mål, ett snitt med 1 mål per match. Året därefter blev han professionell fotbollsspelare, då han flyttade till Italien och storklubben Juventus.
Men Kurre råkade tyvärr ut för en svår skada under sitt första proffsår. Efter rehabiliteringen lånades han ut till till den relativ omeriterade klubben Padova. Med Kurre Hamrin i laget kunde dock Padova utmana Juventus om seriesegern och tog en för klubben mycket meriterande andra plats. Kurre värvades sedan till Fiorentina i Florens. En stad som Kurt Hamrin och hans familj sedan dess bott i.
Under slutet av sin karriär i Italien spelade Kurre för Milan och Napoli. Han var med och vann serien för Milan 1969. Totalt gjorde han 190 mål i Italien högsta serie.
Han blev dessutom europeisk cupvinnarmästare två gånger, med Fiorentina 1961 och med Milan 1968 då han gjorde bägge målen i Milans 2-0 seger mot det tyska laget Hamburger SV. Året därefter blev Kurre och Milan vinnare av Europacupen för klubblag.
Kurre var ett spöke just för tyska lag. Inte nog med landskampsmålet vid VM 1958. I en VM-kvalmatch i Väst-Berlin (4 november 1964) stod det 1-o till hemmalaget när 4 minuter återstod av matchen. Kurre fick bollen på högerkanten, spelade bollen vidare och sprang sedan allt vad tygen höll in mot straffområdet. När inlägget kom kastade sig Kurre framåt och nickade bollen i nät. Tystnade från de 75 000 på läktarna var öronbedövande. Att han bemöttes med iskyla när han efter målet sprang, utmed läktarlångsidan, glatt vinkande till publiken, lät han sig förstås inte nedstämmas av …
Den ungerska storspelaren och framgångsrike tränare Nándor Hidegkuti sa så här om Kurre Hamrin:
Hamrin har alltid tillhört mina favoriter. Han spelade med konstnärlig inlevelse. När han får bollen under kontroll glömmer han allting och blir som besatt. Det finns något demoniskt över hans spel. Han är inte alltid med i spelet under de 90 minuterna. Han deltar inte i varje anfallskombination. Men han placerar sig så han får möjlighet att slå ner på bollen likt en kobra i det avgörande ögonblicket. Han är född till matchvinnare. Han kan orientera sig i de mest komplicerade och tilltrasslade situationer. Ju mer tilltrasslade dessa är desto bättre trivs han.”
Jag själv har starka minnen av Kurre Hamrin. Min far började ta med mig till Råsunda Fotbollsstadium i början av 1950-talet, just vid den tid då den unge Kurre Hamrin började spela i AIK:s allsvenska lag. Jag minns hans dribblingar på högerkant, hans inlägg till Eskilstuna-sonen Ingvar “Tjotta” Olsson, som det ofta blev mål på. Men jag mins också Kurres många egna mål.
Värt att nämna är att han också spelade bandy och ishockey för AIK. I ishockey gjorde han till och med två landskamper.
Den allsvenska fotbollskarriären inledde Kurre som ytter, det var också den position som utgångspunkt även i landslaget. Men han var ingen traditionell ytter som till exempel Lennart “Nacka” Skoglund, som helst hölls sig på sin vänsterkant. Nacka var en fantastisk dribbler, men Kurre var en mer komplett forward. Hans styrka var bollkontroll och snabbhet med boll, vilket han visar även vid det berömda målet mot Västtyskland 1958.
Kurre var en lagspelare. Han visste, att kunde Sverige håll sin ledning, skulle laget få spela VM-final. Det gällde inte att göra mål utan att få tiden att gå, att stressa motståndarna när de inte kunde få tag i bollen. Alltså tog han det lugnt med bollen och styrde mot hörnflaggan, inte mot målet. Men när han blev attackera då visade han sin explosivitet och flyttade bollen blixtsnabbt förbi de tyska försvararna. Så plötsligt uppstod en målchans som Kurre inte var sen att utnyttja.
Kurt Hamrin var, sedan Reino Börjessons bortgång, den sista i livet av de 11 svenska spelarna som deltog i VM-finalen på Råsunda Fotbollsstadion 1958. Och för knappt en månad sedan dog den näst siste av spelarna i VM-finalen 1958, Brasiliens vänsterytter Mario Zagallo.
Dock finns fortfarande en överlevande av dem som var uttagna i den svenska VM-truppen 1958: Owe Ohlsson, som då representerade IFK Göteborg. Owe spelade centerforward i Göteborg men flyttade sedan till Stockholm och spelade under många år mittback i AIK. Owe lever och mår enligt uppgifter fortfarande bara bra.
Bland AIK:S fans drivs nu en kampanj för att Kurre liksom den ovan citerade Hidegkuti ska få en arena uppkallad efter sig (Hidegkuti Nandor Stadium i Budapest). Man syftar givetvis på AIK:s hemmaarena, som har hetat Friends, men där namnrättigheterna nu har sålts till en hotellkedja, som lär ska döpa Sveriges och AIK:s hemma-arena till Jordgubben. Den Arena där VM-finalen 1958 spelades gick bort långt tidigare än Kurre Hamrin – för mer än elva år sedan.
Men det blir kanske åtminstone en Kurre Hamrin-staty utanför Arenan, bredvid statyn av AIK-legendaren (som spelare och ledare) Putte Kock samt AIK:s grundare Isidor Behrens.
Hans Foste Hjälte
Läs också: VM-finalspelaren Reino Börjesson har avlidit – Han blev 94 år – eFOLKET, 24 oktober 2023.
