Pär Salander:
Sedan månader tillbaka har vi dagligen i public service matats med senaste nytt kring det amerikanska presidentvalet. Det har alltmer liknat en dokusåpa med personerna Donald Trump och Kamala Harris i huvudrollerna.
Så lär det fortgå tills valet är över om någon månad. Det är naturligtvis viktigt att följa vad som händer i USA, som ju är en ledande stormakt, men jag saknar reflektioner över vad det säger om det amerikanska samhället när Trump återigen är en kandidat till USAs viktigaste ämbete.
Man väljer då en uttalad fossilentusiastisk klimatförnekare och okunnig narcissistisk lögnhals som återkommande uttrycker sig kvinnofientligt och rasistiskt och dessutom visat sig inte respektera demokratins spelregler. Rimligtvis säger det någonting viktigt om tillståndet i “världens ledande demokrati” eller nyliberalismens förlovade land.
I USA kan, sedan 2010, stora kapitalägare via politiska aktionskommittéer anonymt sponsra kandidater, i sammanhanget så kallade svarta pengar. Därefter har valkampanjernas spenderade medel slagit rekord.
När Joe Biden vann 2020 förfogade hans kampanj över 145 miljoner dollar i ”svarta” pengar. Vi vet sedan tidigare att den amerikanska fossilindustrin och vapenlobbyn är givmilda sponsorer.
Frisläppandet av företagssponsring omöjliggör naturligtvis drivandet av marknadskritiska vänsterfrågor. Demokratins “en man/kvinna – en röst” gäller alltså inte, utan plånbokens tjocklek avgör hur man kan påverka valets utgång; i praktiken hur många röster man har.
Det är inte utan att associationerna går till Sverige före 1921. Rösträtten vid val till riksdagens andra kammare var då förbehållen män över 21 år med en årsinkomst på 800 riksdaler eller en förmögenhet av minst 1000 riksdaler. Vid kommunalval var röstens värde graderad utifrån ekonomisk ställning.
Det är inte det vi menar med “demokrati”, dvs folkstyre. Välrenommerade forskare, som till exempel nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz, har noterat hur nyliberalismen har underminerat demokratin i USA och i en metastudie kring inflytandet över amerikansk politik visar forskarna Gilens och Page i USA att det finns anledning att ställa frågan om USA nu överhuvudtaget kan betraktas som en “demokrati”. Det är nämligen pengar och inte röster som i grunden styr amerikansk politik.
Rimligtvis vore en problematisering av detta betydligt mer i linje med public-service-uppdraget att “skapa förståelse”. Dokusåpe-journalistiken gör det i alla fall inte.
Pär Salander,
Umeå
