Antiimperialistiskt Forum i Havanna, för Demokrati mot Nyliberalism
Tribunal i Barbosa
Dick Emanuelsson
HAVANNA / BARBOSA / 1 november 2019 /
Där stod de, kvinnor och män med sina plakat som de stolt visade upp; “Zona 72, CDR 6”, “Zona 72, CDR 17”, sammanlagt 20 CDR-kommittéer i det stora bostadsområdet Barbosa i kommunen Playa, Havannaprovinsen.
Närmare 1400 internationella delegater från 85 länder hade anlänt till Barbosa där den Antiimperialistiska Tribunalen skulle hålla möte denna ljumma, behagliga fredagskväll. Tillsammans med invånarna skulle Tribunalen komma rikta sina krav och förslag till en bättre och rättvisare värld. Men framför allt besluta om konkreta arbetsuppgifter så att förslagen inte skulle stanna på pappret där de inte är värda ett dugg.
– Detta är en viktig samling för den binder samman Kuba med världen och visar att vi är fast beslutna att troget följa Revolutionens principer med Fidel som ledfyr, sa Ileana Medina, ordförande för CDR-kommittén Nr. 8 i Barbosa, när hon tar emot oss.
Blockaden skärps på alla områden.
Femvåningshusen är av samma slag som de flesta bostadsområden i kubanska städer. Den pastellgröna färgen är relativt intakt jämfört med många andra hus i Havannaprovinsen där blockaden har gått hårt fram med bristen på underhåll.
CDR-kommittéerna är oundgängliga, inte bara i den “revolutionära vakthållningen” mot kontrarevolutionära aktioner, utan även i frågor som att hålla området snyggt och städat, att inpränta vikten av att spara energi, delta i kampanjer för att donera blod, med mera. Kommittéernas betydelse är ännu viktigare nu när blockaden skärps på alla samhällslivets områden. Trump hotar med repressalier mot de rederier som transporterar alla slags nödvändiga produkter till Kuba och försäkringsbolagen som försäkrar fartygen. Deltar de inte i den brottsliga blockaden mot Kuba, inte bara förlorar de USA-marknaden, de tvingas också att betala höga böter till USA.
7,6 miljoner medlemmar!
Den 28 september 1960, efter en rad attentat och bara ett halvår innan den CIA-planerade invasionen i Playa Giron (16-19 april 1961) föreslog Fidel att dessa kvarterskommittéer till revolutionens försvar (CDR) skulle byggas upp över hela landet. Framför honom stod tiotusentals Havannabor som visade sitt samtycke med högljudda ovationer.
Tjugo år senare, i Nicaragua skapades CDS, de Sandinistiska Försvarskommittéerna som fyllde i princip samma roll. På murarna i städerna målades inskriften; “Miles de Ojos te vigilan”, tusentals ögon bevakar dig, en varning till Contras, USA:s legoknektsarmé som under tio år dödade cirka 50.000 nicaraguaner.
CDR-kommittéerna i Kuba är organiserade i varje kvarter. De utser sin egen styrelse med ordförande med mera och den organisatoriska strukturen går ända upp till nationell nivå. Sammanlagt beräknas 7,6 miljoner kubaner över 14 år vara medlemmar i CDR.
Fidel väcker rörelse
Enorma tygstycken med Kubas flagga, Fidel och Kvinnoförbundets banderoller hänger på husfasader och balkongräcken En stor scen med bildvisning vid sidan av scenen fångar publikens intresse. På jätteskärmen visas alla från medryckande salsa med socialt innehåll till reggeaton, liksom flera korta videofilmer. En är en vacker hyllning till Fidel. Det äldre paret i 60-70-årsåldern som står snett framför mig kramar om varandra när Fidel säger några korta ord. Ett par tårar rullar nerför kvinnans fårade kind. Det är andäktig stämning och respekt när denne Revolutionens Osjälviske fadersgestalt talar.
Delegaterna hyllas och leverop för solidariteten mellan Kuba och Mexiko hörs. Mexikanerna har så klart tagit med sig sin flagga och de är populära bland kubanerna.
Eftersom det är fredagskväll är människorna lite festklädda. Kvinnorna i alla åldrar har lagt rött på läpparna och stänkt lite parfym här och där. Mammorna har gjort flätor på flickorna som alla gånger har skrikit när mamma har sträckt och fäst håret i två stenhårda flätor. Killar och tjejer i 12-18 år kollar in sina motparter denna kväll när den stora platsen har fyllts till sista plats. Höfterna vajar utmanande vilket registreras bland fler än en närvarande.
För fred – Kamp mot nykolonialism och nyliberalism
Den puertoricanska antikoloniala kämpen Milagros Rivera håller talet i den internationella delegationens namn. Denna veteran från det puertoricanska elektrikerfacket som stridit i decennier mot privatisering och för klassolidaritet, framhåller “solidariteten mellan de kämpande folken i världen och det hjältemodiga kubanska folket”. Hennes tal är en svidande vidräkning mot den kubanska stat som tog över från spanjorerna när den kolonialmakten besegrades den 10 december 1898. Den 11 april 1899 införlivades Puerto Rico, Kuba och Filippinerna formellt som kolonier i USA-imperiet, en ordning som rådde fram till 25 juli 1952 då Puerto Rico förklarades som en associerad stat till USA, en nykolonial form.
Iridiani Seibert, representant för brasilianska bondekvinnor, talar om folkens gemensamma kampen och tog som uttryck för detta den enastående insats som gjorts för att se Lula frigiven. Kubas folk samlade in 2,4 miljoner namnunderskrifter för detta, ett mål som uppfylldes den 9 november, bara en vecka efter att Iridiani tillsammans med grannarna i Barbosa unisont ropade: “LULA LIBRE”!
“Vi ska bli som Che!”
Yanilady Tejera Sánchez är stolt mamma till den 5-årige Josegalo som just har deklamerat en hyllning till den internationella solidariteten och avslutar med alla pionjärers paroll; “Por el Comunismo, seremos como el Che”! För kommunismen, vi ska bli som Che!
Yanilady kom till Barbosa när hon var åtta år och har levt och arbetat i området i 26 år.
– Det har varit en imponerande utveckling i Barbosa under dessa år. Jag arbetar i områdets apotek, säger hon och kliar sig på kinden och visar upp naglarna, värdig en kubanska där ringfingrets nagel har en rosa blomma medan pekfingret är ett glittrigt konstverk.
– Barbosa har all slags service som bageri, apotek, daghem, lågstadieskola, lekplatser och trädgårdar och parker för barnen. Josegalo var tidigare hos en dagmamma men går nu i första klass. Där får han gratis lunch, säger en stolt mamma, som är entusiastisk över det utländska besöket.
Festen pågår fortfarande när de 35 bussarna anländer vid 23.30-tiden på fredagskvällen. Bland denna stora massa av människor i alla åldrar ser jag inte en enda som är berusad eller skandalös, utan en litterär familjefest med politiska inslag som handlar om Kubas och världens framtid.
red Eva Björklund 2019-11-20
