Det nya arbetslivet – del 6: Ett vägval

Proffsen ska få vara proffs, lovade den socialdemokratiska partiledningen i valrörelsen 2014. “Väl i regeringsställning har det inte hänt särskilt mycket”, påpekar Patrik Hall i en debattartikel i Dagens Nyheter 28 september 2017

Löftet avsåg i första hand lärare och vårdanställda som sett sig fångade i New Public Management och andra kontrollsystem. Men devalveringen av yrkeskunskapen pågår på bred front inom de skattefinansierade verksamheterna. Den omfattar också banarbetare, snöröjare, sopåkare, städare, chaufförer inom färdtjänsten och många andra. Det funktionella sätts på undantag när allmänna tjänster konkurrensutsätts eller förvandlas till pseudomarknader. Processen medför att nya sociala skikt sjunker ner i arbetarklassen eller får arbetsvillkor som delvis liknar arbetarnas.

Utvecklingen är en del av allmän förskjutning av styrkeförhållandena inom produktionen. Karl Marx analyserade på 1800-talet hur kapitalet förminskade arbetaren till “en maskindel” underordnad “arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti”. Det är en högst aktuell iakttagelse, uppenbar för både lagerarbetaren, undersköterskan i hemtjänsten och montören vid Volvos löpande band.

Arbetare i rörelse skapade det vi idag kallar arbetarrörelsen. På 1920-talet, då min morfar arbetade i skogen och flottningen, var Sverige ett av de mest strejktäta länderna i Europa. Organisationerna som arbetarna byggde upp är kvar, liksom många av de politiska, fackliga och sociala rättigheterna. Men lagarna, avtalen och institutionerna krackelerar i den pågående förslumningen, och arbetarrörelsen vet inte hur den ska vända sig.

För en stark strömning inom socialdemokratin är det överhuvudtaget inte tal om arbetarrörelse längre. Partiet ska, som Mona Sahlin formulerade det efter valnederlaget 2010, sluta att fokusera på stackarna som inte hänger med i utvecklingen, de som ännu lever kvar i industrisamhället. I stället ska politiken tjäna den nya epokens människor, de som har “ett sådant där roligt, kreativt och utmanande jobb med fria arbetstider” men bekymrar sig över livspusslet och räntornas utveckling:

“Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: ‘ja, jag ska rösta på er – trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.’… vi kan inte tala till en minoritet av folket – och förvänta oss en majoritet av rösterna!”

Alternativet är att rekonstruera arbetarrörelsen som arbetare i rörelse – och därmed öppna en utväg också för de sociala mellanskikt som fångats i proletariseringsprocessen.

Lagar och avtalsparagrafer hjälper allt sämre när reguljära anställningsförhållanden löses upp och företag utan vidare ger stridbara fackliga företrädare sparken. Svårigheterna påminner om de hinder som skogsarbetarna i Jämtland stod inför när de skulle organisera sig i början av 1900-talet.

Lika lite nu som då handlar det om något mindretal i samhället. Utvecklingen väcker motrörelser på många skiftande håll. Taxichaufförerna i Stockholm, ett av de mest utsatta kollektiven i den pågående förslumningen, ställde sina bilar i protest mot lönesänkningen som följde med en ny upphandling av färdtjänsten. Sopgubbarna, en grupp med en stark ställning, sade gemensamt upp sig för att undgå samma överexploatering, och runtom i landet försöker biträden, sköterskor och läkare att organisera sig mot det management-by-stress de är utsatta för.

Det är så det börjar.

Mikael Nyberg,
Klass i Sverige, Rapport 6, Katalys,
19 februari 2018

Detta är den sjätte och sista artikeln från Mikael Nybergs analys av det nya arbetslivet inom tankesmedjan Katalys projekt Klass i Sverige. Det är en viktig text som i sin helhet finns att ladda hem som. Den går också att läsa på Mikael Nybergs hemsida.

Liknande artiklar: