Det nya arbetslivet – del 5: Det är inte teknikens fel

I det förment postindustriella arbetslivet sträcks inte bara det löpande bandet ut. Vissa nyordningar påminner om villkoren före Frederick W Taylor och hans “scientific management”. Ackordet var en metod för hetsning, men det var också genomskinligt. Det rymde ett mått av frihet. På lagret i Årsta kunde jag räkna ihop antalet order, rader och ton och se hur jag låg till. Jag kunde bestämma mig för att jag gjort tillräckligt för dagen och sätta mig att vila.

Dagens elektroniskt övervakade arbetare har ogenomskinliga algoritmer över sig. Det finns ingen fast punkt, inget ackord, att förhålla sig till. De anställda vet aldrig när de gjort tillräckligt, de vet bara att om de står stilla en stund och snackar med en polare, kommer förman springande och undrar vad de håller på med. Chefsgodtycket är tillbaka med GPS och artificiell intelligens till hjälp. Med den planerade underbemanningens automatik och med individuell lönesättning och andra straff och belöningar maximeras utvinningen av mervärde.

Utvecklingen är inte i första hand tekniskt betingad. Datorn och andra innovationer som satellitnavigering, containrar och ro-ro-fartyg har underlättat och påskyndat de globala omstruktureringar av produktionen som också i hög grad påverkat det svenska arbetslivet. Men lean, Toyotamodellen, utvecklades i Japan redan på 1950-talet. Då fanns inga datorer eller robotar på fabrikerna. Avgörande var i stället att kapitalägarna med den amerikanska ockupationsmaktens hjälp krossade de stridbara fackföreningar som växt fram i landet efter andra världskriget. Först därefter gick det att underkasta arbetarna modellens management-by-stress.

Utvecklingen av produktionsförhållandena i Sverige är på liknande sätt en följd av förskjutningar i styrkeförhållandet mellan klasserna.

Så länge arbetarkollektivet var svagt och splittrat var det lönsamt att leja ut skogsarbetet i Sverige. Bolagen kunde flexibelt sänka priset för avverkningarna när konjunkturen sviktade. Körarna fick göra upp med huggarna bäst de ville om lönen.

Så organiserade sig skogsarbetarna. De strejkade och utlyste blockader om inte betalningen var den rätta. Morfar satt fängslad tre månader i kronohäktet i Östersund för ett slagsmål med strejkbrytare. Men huggarna tillkämpade sig kollektivavtal och bättre villkor. Det gick inte längre att spela ut arbetarna mot varandra. De blev i stället anställda hos bolagen, arbetet mekaniserades och vinster utvanns med nya, industriella metoder.

Idag, när kollektivet på nytt försvagats, ser skogsbolagen förtjänster i den gamla modellen. Avverkningarna och timmerfrakterna lejs ut till proletärer med F-skattsedel i handen och miljonskulder till banken.

Den nygamla produktionsordningen växer fram ur fackliga nederlag. Samtidigt är den paradoxalt nog ytterst känslig för fackliga aktioner. Samma sårbarhet som tvingar arbetarna vid det utsträckta löpande bandet att jäkta sig fram genom arbetsdagarna gör att ett förhållandevis litet arbetarkollektiv någonstans längs kedjan på kort tid kan lamslå hela produktionsprocessen. Då hjälper varken robotar eller artificiell intelligens.

Företagsledarna är medvetna om faran. Hela den svenska modellen med “en i princip obegränsad konflikträtt” vid förhandlingar om kollektivavtal är förlegad, förklarade Jan-Peter Duker, vice VD i Svenskt Näringsliv, i ett brev till regeringen i januari 2007:

“Denna modell går tillbaka på förhållanden som rådde i början av förra seklet. Den snabba tekniska utvecklingen, företagens ökade sårbarhet, den globala konkurrensen och den växande tjänstesektorn har i grunden ändrat förutsättningarna för den ursprungliga svenska modellen. Det gamla industrisamhället har till stor del redan ersatts av det nya informations- och kunskapssamhället. Mot denna bakgrund är det naturligt och nödvändigt att det görs omprövningar och anpassningar till nya förhållanden.”

Lönearbetarnas rätt att med strejker, blockader och andra aktioner försvara sig står i vägen för strävan att utveckla en flexibel låglönesektor. Stridbara fackföreningar är också, till följd av “företagens ökade sårbarhet”, oförenliga med den pågående förtätningen av det löpande bandets regim.

Så gömmer sig kapitalintresset i drömmen om det postindustriella paradiset.

Mikael Nyberg

Detta är den femte artikeln från Mikael Nybergs analys av det nya arbetslivet inom tankesmedjan Katalys projekt Klass i Sverige. Det är en viktig text som i sin helhet finns att ladda hem som. Den går också att läsa på Mikael Nybergs hemsida.

Liknande artiklar: