När Saddam Hussein-statyn på Paradistorget i Bagdad revs den 9 april 2003 var det närmast en glädjeyra i svenska medier.

En krossad staty i ett krig byggt på lögner

“Terrorn är över efter 35 långa år – Därför hade alla som demonstrerade för fred fel”. Rubriken är hämtad från en artikel av Mats Larsson i Expressen den 10 april 2003. Han var nöjd. Bagdad hade dagen innan fallit i USA-alliansens händer.

En liknande euforisk stämning återfanns i alla stora svenska medier när de skildrade händelserna den 9 april, dagen då USA:s trupper gick in i den irakiska huvudstaden. Överallt fanns bilderna från Paradistorget i centrala Bagdad där påstått frihetstörstande folkmassor krossade den ståtliga statyn av Saddam Hussein. Och ingående beskrevs hur amerikanska soldater välkomnades med blommor och kindpussar.

Känslan som gavs var att kriget var över efter bara tre veckor.

Det är en närmast surrealistisk upplevelse att femton år senare bläddra igenom tidningarna från krigsstarten den 20 mars 2003 och de följande dramatiska veckorna. Visst publicerades skildringar av civilbefolkningens lidande och krigets offer. Men det var inte huvudsidan.

Sett i efterhand är det uppenbart att den samstämmiga rapporteringen tjänade ett högre syfte.

Det gällde att ge legitimitet åt det krig som startats i strid med FN-stadgan. Det gällde att slå undan benen på den starka antikrigsrörelsen som i månader fyllt gatorna. Det gällde att övertyga den breda krigskritiska opinionen i Sverige och övriga västvärlden om att invasionen trots allt skulle föra något gott med sig.

För när “Bagdadborna stack blommor i kanonrören på marinkårens stridsvagnar”, som Expressen skrev i en extraupplaga den 9 april, då måste ju vapenbröderna Bush och Blair ändå ha gjort rätt.

Men skildringen av mångmiljonstaden Bagdads fall var lika mycket bluff och båg som de lögner om Iraks massförstörelsevapen och terroristsamarbete som USA och Storbritannien använde för att motivera angreppskriget.

Folkmassorna på Paradistorget var i verkligheten bara ett par hundra personer, det visar översiktsbilder från nyhetsbyrån Reuters som senare offentliggjordes. Torget var dessutom omringat av amerikanska stridsvagnar och det var en av dem som drog omkull statyn.

Jag vill inte på något sätt förneka att det bland irakierna på plats kan ha funnits en äkta glädje över att Saddam Husseins förtryckande regim var borta. Men statyrivningen var i första hand ett skådespel. Det iscensattes för de internationella journalister som lämpligt nog bodde på Palestine hotel ett stenkast från Paradistorget.

Irakierna i allmänhet var knappast glada över att bombas och invaderas av främmande makter. Och det oavsett vad de tyckte om Saddam Hussein och Baathpartiets styre. Samma stater som våren 2003 tog kontroll över Irak hade under lång tid plågat det irakiska folket – med ett stort lidande och massdöd som följd.

Ett halvår innan händelserna på Paradistorget var jag själv på plats i Irak.

“DET ÄR OLJAN. HADE VI VARIT FATTIGA HADE INGEN VELAT ATTACKERA OSS, DÅ HADE INGEN BRYTT SIG OM IRAK”

Jag besökte det fattiga Basra i söder, där många barn var traumatiserade av att i hela sina liv ha levt under hotet av de amerikanska och brittiska stridsplan som dagligen flög ovanför deras huvuden.

Jag reste till Mosul i norr och mötte yasidier, den minoritet som blev utsatt för vidriga övergrepp när Islamiska staten senare ockuperade området.

Jag intervjuade läkare på sjukhus i Bagdad som saknade både kuvöser och de enklaste mediciner eftersom Irak hade förbjudits att importera dessa. Kuvöserna, mediciner och även blyertspennor fanns på listan över produkter som Irak skulle kunna använda för att tillverka massförstörelsevapen. Åtminstone var det vad de västliga makthavarna i FN:s kommitté för sanktioner mot Irak hävdade.

Och jag tog en kvällspromenad till Paradistorget där ett gäng ungdomar inte hade en aning om att den staty de satt under snart skulle vältas av en amerikansk stridsvagn.

Det var tydligt att irakierna redan innan kriget bröt ut 2003 var ett plågat och nertryckt folk. Och det var tydligt att hur stark avskyn än var mot regimen och det brutala förtrycket av oppositionella, så var det ytterst få som önskade ett nytt destruktivt krig.

Det går inte att flygbomba, invadera och ockupera fram ett folks befrielse och bättre liv.

Jag talade med många under mina veckor i Irak. Intressena bakom det kommande kriget var något som alla talade om.

“Det är oljan. Hade vi varit fattiga hade ingen velat attackera oss, då hade ingen brytt sig om Irak”, som barnläkaren Murtada Hassan i Bagdad uppgivet uttryckte det.

KRIGET FÖRDE MED SIG MASSDÖD, FÖRÖDELSE, HUNGER, ANALFABETISM, SEKTERISTISKT VÅLD OCH IRAKISKA AL-QAIDAS FÖDELSE

Carl Bildt, den då frifräsande moderaten och blivande svenske utrikesministern, hade en annan uppfattning.

Den 28 januari 2003 skrev han i International Herald Tribune en artikel som argumenterade för att en militär invasion var den enda vägen framåt. Bildt avslutade med följande vackra framtidsvision:

“Att störta Saddam Hussein är enda vägen som fred kan uppnås. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.”

Femton år efter krigsstarten sitter vi med facit på hand. Det var inte fredsrörelsen utan Mats Larsson, Carl Bildt och alla de som jublade över “friheten” som hade fel. Ja, utvecklingen blev faktiskt ännu värre än någon hade kunnat föreställa sig.

Kriget förde med sig massdöd, förödelse, hunger, analfabetism, sekteristiskt våld och irakiska al-Qaidas födelse, den terrorgrupp som är ursprunget till både Islamiska staten och Jabhat al-Nusra, som förött livet för miljontals människor i Irak, Syrien och andra länder i regionen.

Kriget förde med sig tortyr i en sällan skådad omfattning. Ett par av de irakier som jag mötte innan helvetet brakade lös greps så småningom av ockupationsmakten och sattes i det ökända tortyrfängelset Abu Ghraib. Det enda svar som jag fick när jag några år senare frågade vad de utsatts för var:

“Allt vad du fått höra i internationella medier är sant. Det är vad som hänt oss.”

Bush och Blair och alla andra makthavare som backade upp anfallet på Irak gjorde sig skyldiga till en av vår tids värsta krigsförbrytelser. Det är en skam att de går fria.

Och hela det svenska medieetablissemanget – det var alls inte bara Expressen – spelade med genom att okritiskt sprida vidare maktens lögner och propaganda. Det är inte konstigt att de stora medierna talar tyst om vad de rapporterade för femton år sedan.

Händelsen på Paradistorget den 9 april 2003 är viktig att påminna om. Inte för att några irakier förstörde en staty utan för att det symboliserar hur västvärldens krossade Irak och lade grunden för det kaos som än idag präglar Mellanöstern.

Patrik Paulov
Proletären

Bakgrund: Den 20 mars 2003 inleddes det storskaliga kriget mot Irak. I spetsen för angreppet stod USA och Storbritannien, även om många fler länder deltog. Det var ett angreppskrig som genomfördes i strid med FN-stadga och internationell rätt.

USA:s George W Bush och Storbritanniens Tony Blair hävdade bestämt att Irak hade massförstörelsen som hotade amerikanernas och britternas säkerhet, och att Irak samarbetade med Usama bin-Ladins al-Qaida. Men anklagelserna mot Irak var rakt igenom uppdiktade.

Hur många irakier som fallit offer under de femton åren av krig, ockupation och terror är inte känt. USA förklarade redan under invasionen att de inte räknar döda kroppar.

Enligt en studie gjord av den ansedda brittiska medicinska tidskriften Lancet i oktober 2006 uppgick antalet döda till 655.000. Senare uppskattningar anger offren till mångdubbelt fler.

Än idag är 8,7 miljoner, en tredjedel av Iraks befolkning, i behov av nödhjälp för att överleva.

Den USA-ledda ockupationen av Irak avslutades formellt i december 2011, även om mindre styrkor lämnades kvar. Med terrorgruppen IS uppkomst återvände USA:s militär till Irak i juni 2014 och började på nytt bomba på irakiskt, men också syriskt, territorium.

Också Nato och allierade länder som Sverige har militär närvaro i Irak. Det officiella motivet är att bekämpa terrorismen.

Att IS och andra al-Qaidaliknande terrorgrupper uppstod och fick fäste i Irak som en direkt följd av den utländska invasionen 2003 talas det tyst om.

Liknande artiklar:
Åsa Linderborg och Göran Greider tar ett brett grepp på samhällsutvecklingen Genom kravet på ett
Proffsen ska få vara proffs, lovade den socialdemokratiska partiledningen i valrörelsen 2014. “Väl i regeringsställning
För tusen år sen såg en mäktig kvinna till att minnet av svärfadern Holmger ristades
Förra veckan skrev jag angående massutvisningarna av ryska diplomater att jag saknade bevisen för den